18 januari 2008

Bloggkoll

Hörni, lägg till mig på Bloggkoll (se länk till höger) så missar ni inte om jag skulle råka göra något inlägg från Whistler. Det finns ju datorer även i Kanada...

Fre 18 jan (forts.): Spinning på Stureplan

Lagom till att kvällens spinningpass började hade jag glömt att jag var trött.

Spinning efter jobbet

Det har gått i ett hela dagen. Det brukar bli så dagen innan semester. Det blir speciellt så när man flyr landet mitt under en hektisk jobbperiod och kommer tillbaka fyra dagar innan vårens stora projektledaruppdrag kulminerar. Mot slutet av dagen snurrade hela huvudet och jag kunde inte fokusera på en enda sak. Det var både proppfullt och blanktomt däruppe.

Träning råder bot på sådant. Stress alltså. Så när man har som mest att göra och känner att man inte hinner med någonting, DÅ är det som viktigast att hålla fast vid träningen. Det lugnar ner huvudet och dämpar stressen.

Det var Terese som ledde passet på SATS Stureplan ikväll. Grabben brukar skämta om den anläggningen och säga att han inte skulle komma in där, osofistikerad icke-Stockholmare som han är. Jag och Nilla kom i alla fall in. Hittade varsin cykel gjorde vi också.

Benen, som varit trötta och sega mest hela dagen, ryckte upp sig och ville inte alls meströttköra. Det stod klart när Terese deklarerat hur dagens pass såg ut: lång backe (wohoo!), fyra 70/20-intervaller (wohoo!), vila, fyra 70/20-intervaller (wohoo igen!) och så slutligen en backe (wohoo ännu mer!). På ett sådant pass går det inte att hålla igen.

Kvällen

Jag har köpt en liten påse av Karamellkungens premiumgodis. Det är lösgodis för 19 spänn hektot. Skitdyrt - och inte fick man många lyxiga chokladbitar inte. Men de är goda (speciellt nougaten). Och för 19 spänn hektot köper man inte så mycket...

Planet till Whistler, via några onödiga stopp, går tidigt imorgon bitti om inte den hypade stormen ställer till det. Jag anar att jag och grabben kommer börja packa vid midnatt, efter lite TV-tittande och mustig morotssoppa. Det är så det brukar bli.

Och vet ni vad. Jag har ljugit för er! Jag har sagt till många att jag inte kommer ta med några träningsgrejer. Men... jag tror joggingskorna får följa med ändå. Man vet ju aldrig...

Fre 18 jan: Träning innan frukost

Hörni, hörni - nu känns det i kroppen!

Morgonspinning

Jag ska erkänna att jag låg en stund och funderade imorse. Jag var inte säker på att jag ville gå upp. Jag var trött.

Men så tänkte jag att detta faktiskt är sista dagen i träningsruset. Slutspurten. Och jag vill inte stanna av innan mållinjen. Jag vill ösa ända in.

Det borde vara vilodag idag. Men det är det inte. Det är sista träningsdagen. Imorse var det näst sista träningspasset. Inte för evigt. Men väl innan resan till Kanada.

Jag kände mig lite rostig på cykeln idag. Det tog ett tag innan jag kom in i det. Ungefär 35 minuter. Då var det bara 10 minuter kvar innan passet var slut. Jag hängde inte alls med när instruktörs-Sara frenetiskt pinnade på i hektiskt tempo. Benen känns inte riktigt så pigga. Inte så snabba. Men jag var med i backarna. Med i det segt jobbiga.

Jag har trötta ben som snart får vila.

Det ska bli spännande att se hur kroppen, framförallt benen, reagerar på passet ikväll!

17 januari 2008

Tor 17 jan (forts.): Lättdistans

När det långa blir längre, blir det korta kortare.

6 kilometer med flyt

Kvällens joggingtur är mitt fjärde pass sedan igår lunch. När jag känner efter hur kroppen mår, märker jag inte av någon överväldigande trötthet. Ingen stumhet. Inget ont. Jag har väldigt bra flyt just nu. Bra känsla. Men klart att det känns att jag har jobbat. Benen känns ganska tomma på explosivitet.

Szalkai ville att jag skulle springa 6 kilometrar ikväll. Ingen match, tänkte jag. För ju längre distanser jag springer: 8, 11 eller 18 kilometer, desto lättare känns de kortare 5- eller 6-kilometerspassen. Precis som på spinningen. Ju längre intervaller vi kör: 45, 70 eller 120 sekunder, desto lättare känns 30-sekundersintervallerna.

När jag skriver lättare menar jag inte jobbighetsmässigt. För korta rundor och korta intervaller är jobbiga med hög puls och närapå mjölksyra. Men de känns lätta mentalt!

6 kilometer är kort. Tänk er själva: under de första 2 kilometrarna springer man utan press. Man värmer upp och känner efter hur kroppen mår. När man står inför de sista 2 kilometrarna är man nästan hemma så man kan kosta på sig att springa på lite. Bli lite trött. Mållinjen är ju så nära. Det är således bara de där 2 kilometrarna i mitten som blir lite malande och gnagande. Som består av löpning där ingenting riktigt händer mer än att man sätter ena foten framför den andra.

Samma sak på 30-sekunders intervallerna på spinningen. Under de första 10 sekunderna kommer man igång. Hittar rätt motstånd och rätt fart på pedalerna. Under de sista 10 sekunderna har man fullt sjå att titta på mållinjen så man inte hinner känna hur trött man är. Det är således bara de där 10 sekundrarna i mitten som blir lite malande och gnagande. Som består av trampande där ingenting riktigt händer mer än att man försöker köra på så hårt man kan.

När det långa blir längre, blir alltså det korta kortare. Och när det är kort vågar jag springa på. Kvällens pass låg på 5.30 min/km i snitt. Det är bra med tanke på att jag värmde upp i 6.15-fart och höll 5.05-5.15 under stora delar av andra halvan. Och detta med relativt låg puls! Jag låg bara på runt 88% av max. Grattis, säger jag till mig själv och undrar vad som håller på att hända. Ge mig ett millopp nu - jag vill sätta pb!!

Tor 17 jan: Bra spinningpass på SATS

Ordningen är återställd!

Lunchspinning


Det var några blogginlägg sedan jag kom tillbaka från lunchspinningen utan den där efterträningsglädjen som är obligatorisk efter ett riktigt bra träningspass. Men det var faktiskt bara igår. Det kan tyckas att jag inte gör annat än bloggar. Men det stämmer inte. För jag tränar ju också! ...ja just det, jag jobbar ju lite också...

Nu ä ordningen återställd. Minnena från gårdagens miserabla spinning är utsuddade. Jag har varit på mitt favoritlunchpass och sitter här ensam på jobbet med ett inre leende som går upp till öronen. Det är träningsglädjen som pockar på. Och hade mina kollegor varit här hade de vetat att jag varit iväg och tränat utan att jag behövt yttra ett ord om det. Träning är fantastiskt.


Nu ska jag jobba gärnet. Sedan ska jag hem och kolla vad som behöver tvättas inför Kanadaresan med avgång i övermorgon. I work hard - and I play hard. Någonstans under kvällen blir det sex lätta Szalkaikilometrar.

Size zero

Syftet var att avskräcka men gårdagens "Sanningen bakom size zero" på TV3 var inget annat än en bantarbibel i TV-format.

Bantarbibeln

Otroligt snygga och smala Louise Redknapp (fru till f.d. Liverpoolhunken Jamie Redknapp) tycker att Size zero-idealet är avskyvärt och gör ett TV-program om vägen dit.

Hennes syfte är att avskräcka men när hennes vikt- och måttresultat redgjörs varje vecka ser det mer ut som en bit från Biggest Loser.

Och vilka resultat hon gör sen! På bara en vecka går hon ner flera kilo och minskar omfånget med flera centimetrar.

Visst, de filmade läkarbesöken vittnar om att dieten och viktnedgången var farlig men vilken underviktig eller överviktig desperat bantare lyssnar på det örat? Allt man ser är en vacker Louise Redknapp som blir smalare och smalare (och hungrigare och hungrigare men hey, what else is new?), som leder modeshower och som grädden på moset samlar hon alla sina vänner och ser riktigt lycklig ut på slutet när hon precis når sin Size zerokropp.

Louise Redknapp före och efter hennes 30 dagarsbantning

I mina ögon lyckas hon inte med syftet att avskräcka. Att hon är hungrig, orkeslös och har magsmärtor är inte vad jag minns av programmet. Det jag kommer ihåg är att det gick så bra för henne att gå ner i vikt. Jag kommer ihåg hur hon åker till LA och går på diverse spa-behandlingar som gör henne smalare. Jag kommer ihåg hur hennes framgångsrecept heter 52 timmar träning på 30 dagar och 800 kalorier per dag. Framförallt - jag ser hur den "quick fix" som Louise kallar det, ger resultat. Och för min del är "Sanningen bakom Size 0" inget annat än en ironisk bantarbibel.

Men - jag skulle gärna vilja ha Louise Redknapps frisyr. Den var grym!

16 januari 2008

Ons 16 (forts.): Fartlek mitt i natten

Det är skönt att springa i mörker. Då ser man inte backarna...

Szalkaiträning och marathonsnack

Efter att haft varit på jobbet alldeles själv hela eftermiddagen med P1 som sällskap (det är tantvarning på mitt P1-beroende), träffat grabben och försökt snabbhitta ett mysigt fik kring Fleminggatan, hamnat på rätt dåliga Café Blåbär, sedan gått till en Avanzaföreläsning om sparande men lämnat seminariet innan det började och kommit hem och slagit nytt rekord i nya hobbyn QuadraPop-spelet som finns i SonyEricssonmobilen och sett bantarbibelprogrammet "Sanningen bakom size 0" (inlägg kommer om det imorgon) var det äntligen dags för mig att snöra på löparskorna. Klockan hade då närmat sig 22.00.

2.38-på-maran-löparen Susanne Johansson som höll i motivationsföreläsningen på Team Stockholm Marathon i söndags sa att vissa som gillade att springa i mörker gjorde det för att slippa se backarna. Precis som alla andra i salen skrattade jag när hon sa det. Men kanske kände jag igen mig. Jag älskar att springa i mörker. Det är då jag springer som bäst. Kanske inte fortast. Men avslappnat och mest tekniskt korrekt. Det är då jag har flyt. Det var det jag hade ikväll.

Jag drog med mig snabba grabben ut på tre kilometer uppvärmning, sex kilometer fartlek och en slutlig nedvarvningskilometer (rundan blev en nedvarvningskilometer kort). Vi hade planer på att springa Nix runda runt Essingeöarna men det kändes ungefär lika långt bort i tjotahejti som att springa till Acapulco så det blev min nygamla favorit kring Årstaviken och Vikingterminalen.

Min svaghet på den rundan är evighetsraksträckan längs Hammarbykajen. Jag sprang fartlek mellan var fjärde lyktstolpe medan grabben pratade marauppläggning. Eftersom huvudet hade att göra, med att räkna stolpar och lyssna, gick raksträckan till min förvåning både fort och bra.

Mitt mål på maran är att springa varje kilometer i 6.30/6.40-fart. Varje. Varje. Varje. Även den första. Och den andra. Och inte dras med i snabbare fart trots att tempot alltid är högt i början. Grabbens förmaningar om just detta var många och de kommer jag få höra hela våren. Det är bra. Då kanske jag lär mig.

En intressant skillnad som grabben pratade flera kilometrar om, var skillnaden i marathonträningsupplägget mellan en sub3-löpare och en sådan som mig.

Nästan alla mina löppass går i ett tempo som är snabbare än min tänkta marathonfart. Det är på vippen att även mina långpass går snabbare. Därför är det viktigt att jag faktiskt håller den tänkta marathonfarten på de långa passen, eller att de till och med går långsammare, så att jag nöter in den tänkta farten i kroppen.

För grabbens del däremot är det väldigt få pass som går i hans marafart - (drygt) 4 minuter per kilometer. Bara något enstaka (ganska kort) snabbdistanspass går i tänkta marafarten. Långpassen går ganska långt från marafart och Szalkai föreslår bara några kilometrars inslag av riktigt maratempo.

Det låter både rätt (det skulle förmodligen slita på kroppen att springa många pass i det snabba tempot) men också avigt (hur ska man då vänja kroppen vid hela 42 kilometer i det snabba tempot?).

En annan livsviktig fundering som analyserades under passet är vad det är man blir trött av på maran. För en sådan som mig är det inte hastigheten, utan distansen. För en sådan som grabben är det främst hastigheten men även distansen.

Och vad är det som gör att 80-90% tappar mer än fem minuter på andra halvan av maran i Stockholm? Grabbens teori är att många tränar för lite långpass och att man går ut för hårt: det känns lätt i början så man springer på. Även ett långsamt tempo kan ta knäcken på mig. Så jag måste komma ihåg: 6.40 från start. 6.40 från start. 6.40 från start.

Nu ska jag avsluta kvällens roman. Passet ikväll var skönt, lätt och roligt. Det var länge sedan jag och grabben sprang tillsammans och det var kul att återigen lyssna till hans anekdoter och funderingar under en mil.

Imorgon blir det några nya Szalkaikilometrar - och ett nytt spinningpass.

Saltå Kvarn

De senaste minutrarna har det smakats och tyckts. Nu kommer recensionen!

Fruktkick från Saltå Kvarn

Utseendet på Saltå Kvarns fruktdryck Fruktkick signalerar "back to basics". Det ser så hälsosamt ut och flaskan skryter med ett innehåll som är biodynamiskt odlat och kravmärkt. Men den är tillverkad i Tyskland. Det är inget fel på Tysktillverkade produkter men mycket av miljötänket faller eftersom produkten på något sätt fraktats hit.


Smaken då? Nja, säger jag. Fruktkicken består av 100% fruktjuice från apelsin, äpple, morot, päron, druva, mango, banan, acerolakörsbär, passionsfrukt och guava. Någonstans bland mango-, passionsfrukt- och guavasmaken blir det lite för rörigt för mig som inte brukar tycka om sådana smaker. Det gör jag inte heller nu. Jag är mer av en bärmänniska. Därför blir inte Fruktkick något som jag kommer att lägga slantarna på. I mitt tycke seglar konkurrenten Brämhult lätt förbi Saltå Kvarns Fruktkick.

Ons 16 jan: Träning på lunchen

Vad är väl ett spinningpass på lunchen? Det kan ju vara fruktansvärt tråkigt, och... dötrist och... tråkigt... eller alldeles, alldeles underbart.

Barnkalas?

John Blund ville inte släppa klorna om mig imorse så jag missade träningsdaten med Nilla klockan 06.30. Cykelpasset åkte åt fanders. Corepasset åkte åt skogen. Och jag låg bara och sussade medan tidningen hann dimpa ner genom brevinkastet, Hornsgatan hann fyllas med morgonrusande bilar och morgonljuset sakta och väldigt osäkert öppnade sina ögon.

Jag fick ta till en nödlösning och körde ett gult (förkoreograferat) spinningpass på lunchen istället.

Kanske hade det varit bättre att låta bli. Passet var inte alls sådär underbart och skönt energiskt som det brukar vara. Det var dåligt drag och instruktören gick mig på nerverna. Ju mer hon försökte få oss att köra desto mer krängde hon själv på cykeln. Ju mer vi skulle ta i desto yvigare blev hennes kroppspråk och till slut fick jag känslan av att det var ett barnkalas vi var på. Att hon inte gav några som helst tidsangivelser vid tempohöjningarna och att hon skrek ikapp med musiken och ändå inte hördes gav inga som helst pluspoäng.


Nu längtar jag istället till ikväll då jag ska springa under Szalkais vinande piska. Gårdagen ägnades helt åt vila (och shopping!) så jag springer mina elva kilometrar med pigga ben ikväll.

15 januari 2008

Killar, tjejer, snack och träning

Att träna för att skryta, eller skryta för att man tränar?

Skrytsnack som motivationsfaktor

Jag gillar hälsobloggar, träningsbloggar och framförallt löpbloggar. Jag läser inga andra bloggar. Det finns en skara ambitiösa löparbloggar och många av de jag följer är skrivna av killar - till skillnad från andra träningsbloggar som nästan alla skrivs av tjejer.

Det är ganska ofta jag medvetet tänker på hur olika (löp)bloggarna är skrivna. Jag uppfattar det som att killarna framhäver distanser, tider och uttrycker fokus på målet, medan tjejerna skriver mer om känsla och vad som är här och nu.

Den största skillnaden som fått mig att höja på ögonbrynen och inse skillnaden är ett inlägg på den mycket läsvärda bloggen Asfaltsjokern. Nix skriver att "skrytfaktorn" är en av anledningarna som motiverar honom till att träna. Han har fått många medhållande kommentarer - alla från killar.

Jag tvekar och frågar mig själv: har jag någonsin hört en person, som inte är kille, skryta med hur långt eller fort man springer eller hur mycket man tränar? Jag tror inte det. Kanske är skrytsnacket en ren och skär killgrej? (Eller är det jag som helt enkelt inte träffat på någon skrytsnackare?)

Kanske beror skrytfaktorn på vilken fas i träningen man är. Ju färskare träningsnörd desto mer skrytsnack, både som kille och tjej?

Jag har svårt att tänka mig att Olle med tio maror i handfatet fortfarande har glöd i skrytsnacket medan Bengan med en eller två maror fortfarande är eld och lågor över bedriften (för det är en verklig bedrift att genomföra en marathon) och gärna snackar tider och resultat med energisk ihärdighet.

För att knyta ihop säcken: är skrytfaktorn en viktig del i din träningsmotivation och tror du att det finns en skillnad mellan tjejer och killar i denna aspekt?

Att skrytsnacka är inte nödvändigtvis fel eller fult, och det är inte heller vad det här inlägget handlade om. Syftet var snarare att fråga vem som skrytsnackar, eller när.

Bra citat

Fredriks blogg finns ett citat jag gillar. Som jag gillar så pass mycket att jag ska skriva in det på hornhinnan och ta med på alla långa träningspass. Citatet lyder: "din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv."

14 januari 2008

Mån 14 jan: Snabbdistans på cykel

Tänk dig en bastu. Och en cykel. Och att du ska cykla snabbdistans. I bastuvärmen. Så var det ikväll...

110 minuter spinning

På måndagskvällar har jag ofta ont i baken. Det beror alltid på samma sak: två spinningpass på raken med underbart, härligt, fantastiskt inspirerande Pia.

Det jobbiga med två pass på raken är inte tröttheten på slutet. På slutet är man så glad, så lycklig, så nöjd att man känner det knappt. Det jobbiga med två pass på raken är den där lugna perioden på mitten. Uppvärmningen på varv två. Det är då man känner hur sadeln är ruskigt obekväm och hur det känns lite jobbigt. Men så drar musiken igång efter de där åtta-tio första lugna minutrarna och så har man glömt bort den där gnagande känslan av skavsår. Då sprutar återigen endorfinerna. Då är det bara att ge järnet som gäller. Allt annat skjuts åt sidan.

Ikväll var det inte bara endorfinerna som sprutade. Svetten sprutade också. Något knas var det på ventilationen glasväggen vid utgången immade igen redan på uppvärmningen. Värmen då var bara början. Lägg till en full cykelsal och ett stenhårt pass och svetten bara rinner och rinner.

Här har det stönats, pustats och svettats många droppar!

Snabbdistans på riktig cykel betyder ganska många timmars cykling. I spinningsalen är tidsaspekten begränsad till de vanliga 55 (eller 110 om man kör två pass) minutrarna. Jag vet inte hur det kunda flyga ur oss men efter passet stod jag och Nilla och pratade med Pia och föreslog ett tretimmarspass någon dag. Och nu verkar det bli just så. Så håll ögonen öppna för ett "riktigt" cykelpass på SATS Hötorget inom en snar framtid.

Pytt á la Puma

Jag är både stolt och mätt efter min superenkla kulinariska kreation jag sitter här och äter i TV-soffan framför Idrottsgalan.

Det hälsosammaste jag kan tänka mig att äta, är ren mat. Ren alltså. Utan krångligheter. Under studietiden hade jag och min lägenhetskompis dille på att äta rivna morötter med italiensk salladskrydda och kikärtor. Bara. Det var supergott. Ikväll bjöds det på lika enkel, men varm, mat.

Pytt á la Puma

Pytt á la Puma, uppfunnen ikväll, betyder en bit purjolök som fräses tillsammans med tärnad kassler och frysta wokgrönsaker. Till det serveras tärnad avokado och lite keso. Voilá!

Så stark är Sanna Kallur

Aftonblaskan levererar en ganska rolig artikel från ett av Sanna Kallurs styrketräningspass. Jag gillar citatet från SOK:s Richard Nilsson bäst: "Det handlar om att få rätt sorts styrka. Du kan vara stark som en traktor eller stark som en Ferrari. I Sannas fall är det Ferrarin som gäller."

Recept på räkor

Det här inbjudande receptet hittade jag i DN från helgen. Verkar hur gott som helst. Och ganska nyttigt.


Jag har för övrigt med mig matlåda idag. Igen! Helt ofattbart. Jag som totaltvägrat matlådor börjar nu ge med mig. Alldeles strax väntar mig en krämig tonfiskröra med krispig pastasallad. Fast jag skippade pastan och har bara den krispiga salladen (några bönor har jag inte heller).

Spinning för killar?

Förlåt, jag kan bara inte låta bli. Läste just denna fråga på träningsforumet Puls och vet inte om jag ska skratta eller gråta:

Dum, dummare dummast

"som jag skrev i tidigare inlägg, så har jag mycket problem med vader och smalben och det kräver vila. men eftersom har stockholm mara i tankarna så vill jag inte förlora för mycket kondis.

eftersom jag är förra detta kamsportare så tror jag att det är inte så bra eftersom vi endå springer en del.

jag funderar på SPINNING.
men den erfarenheten jag har haft att det är oftast bara tjejer eller dom få killarna det är verkar vara lite "feminina".
(hadde tyckt att det är lite pinsamt att bara träna med tjejer)

någon som har någon åsikt ?"

Ja jag har en jäklans massa åsikter. Bland annat är detta inlägg bland de dummaste jag läst och innehåller både en gigantisk portion med fördomar och brist på förnuft. Att man inte kan någonting om spinning kan jag däremot förstå.

13 januari 2008

Sön 13 jan: Team Stockholm Marathon

Söndagar betyder långpass. Så också idag. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

16 kilometer njutning

Långpass ska vara långa - och långsamma. Men ledarna på Team Stockholm Marathon hade som vanligt inget hastighetsperspektiv. Tråkigt tycker jag som inte alls hängde med i den fart som låg snäppet högre än den borde.

Som skenande hästar rusade TSM-ledarna rakt in i jobbigheten

Istället var det jag som tvingade med Sofia i maklig takt runt Djurgården. Inte 16 kilometer som enligt programmet. Men väl 14 kilometer vilket jag senare mycket förvånad konstaterade på min klocka.

Andhämtningen var det inget fel på idag. Men benen. Oj oj. Det var som om jag kört tung styrketräning hela dagen igår. Var det för att vi avslutade kvällen men ännu en flaska bubbel? Var det för att min frukost bestod av en macka? Eller var det helt enkelt en dålig långlöpardag?

Jag hade i alla fall trevligt. Mycket trevligt. Och att höra Sofias marathonberättelse från hennes start i Stockholmsmaran förra året är fascinerande. Hur hon med bara ett 15-kilometerspass i bagaget sprang banan på 4 timmar och 17 minuter... cool tjej!

För en gångs skull är också grabben riktigt trött. Men så sprang han mer än en halvmara också. 24 kilometer på en tid som betyder maran på 3 timmar. Det vill säga alldeles för snabbt för ett långpass även på hans nivå.

Att man inte ska handla när man är riktigt hungrig är ju välkänt. Men vi hade inget val. Jag som var mer törstig än hungrig köpte hur mycket dricka som helst medan grabben siktade in sig på andra godbitar. Ja ja, jag hade i alla fall vett nog att komma ihåg tvättmedel trots törstyran.