22 mars 2008

Lör 22 mar: Att överleva skidåkningen

Det vore roligt att haft pulsklockan idag. Den hade nog visat på spännande siffror.

Skidåkarben

Det fanns en tid då jag blev förbannat trött i benen av att åka skidor. Det brände rejält redan efter halva pisten. Jag trodde jag hade dåligt tränade ben eller att jag åkte fel med för mycket "broms" på (jag är ingen raceråkare, jag är teknikfreak). Men jag älskade skidåkning så pass mycket att jag inte gav upp trots den snabba tröttheten.

Denna tid utspelade sig för inte så länge sedan. Epoken där jag alltid grinade illa inombords slutade så sent som i januari. Då gick mina "gamla" Technicapjäxor sönder. En skruv försvann någonstans i snön och bergen i Kanada. Det var bara två dagar kvar på skidresan och jag hade inga planer på nya pjäxor. Istället hyrde jag ett par pjäxor. Det finns inte ord att beskriva hur dåligt åkningen i hyrpjucken gick. Det spelade ingen roll om du har världens bästa skidor - om du har världens sämsta pjäxor blir bra åkning en omöjlighet. Hyra skidor kan jag tänka mig göra i framtiden, men hyra pjäxor? Nej tack.

Den skiddagen försvann till spillo och istället gick jag till en ordentlig boot fitter: FanatykCo (i Whistler). De tittade ordentligt på mina fötter. Analyserade hur de såg ut. Vilka pjäxor mina fötter skulle trivas i. Det tog ett par timmar. Jag provade och provade. Technica. Salomon. Head. Det slutgiltiga köpet gick loss på 6 000 kronor. Men det är bland de mest välinvesterade pengarna i mitt liv. Med mig hem till Sverige, och mitt nya sköna skidåkarliv, har jag ett par underbara pjäxor. Originalinnerskon är bortkastad och utbytt mot en innersko som är formad helt efter min fot. Det har gjort underverk. Jag, som har jobbiga problemfötter, skulle vilja skriva att jag åker skidor i bomull. Men då skulle jag ljuga. Pjäxor ska ju inte vara bekväma. Mina pjäxor är heller inga joggingskor, men skillnaden är enorm. Då var det tight och aj. Nu är det tight och skönt. Det har gjort mig så mycket starkare. Som om jag stått i jägarställning mot en vägg en halvtimma varje dag i ett halvår.

Idag åker jag både en och två och tre backar utan att behöva stanna. Jag ligger på, pressar teknik, kör till max och när jag stannar är det inte den brännande känslan i benen som stör. Det jag känner när jag stannar är hur pulsen slår. Snabbt, snabbt. För nu äntligen kan jag jobba genom svängen, med ben och fötter och allt, och det finns inget som gör ont. Inget som blir trött i förtid. Därför hade det varit kul med pulsklockan idag. Pulsen har stigit högt, högt, flera gånger idag.

Tväråvalvet. En Åreklassiker i solsken.

Gästrappet.

Fullt ös medvetslös (teknikmässigt, inte fartmässigt) utan "bränn" i benen.


Påsken ligger tidigt i år och det märks. Inget töväder i sikte. Minus 15 grader under natten bäddade för hårt före i pisten. Grabben klagade på isen och undrade om det fann skridskor i skiduthyrningen. Vadå is, undrade jag och älskade det hårda rena föret och mina Nordica Dobberman som skar fast ordentligt. Breda all mountainskidor i all ära. Men är det hård pist ska man ha något med bra grepp och som gör sig bäst på kant.

Kallt i bilen - trots värmefläkt. Växthuseffekten har åkt någon annanstans.


Men visst fanns det moln trots klarblå himmel. Mycket folk betyder långa liftköer. Långa liftköer betyder vassa armbågar och sura miner och skällande liftvärdar - i alla fall i Åre. Jag skulle vilja ta mig ett snack med Niklas Sjögren, destinationschef i Åre. Mycket folk i liften behöver nämligen inte betyda bu och gnäll och överkörda skidor... jag sitter här med svaren på alla Åres liftköproblem så jag hoppas han vill lyssna när jag ringer!

Här var det folk så det räcker och blir över...


I köer och folksamlingar där djungelns lag råder spiller jag allt det goda humör jag besitter. Att ta skidbussen hem mitt i rådande överbefolkade påsklovsvecka skulle förmodligen förstört hela eftermiddagen. Därför var det grabben som beslutade att vi skulle ta oss hem för egen maskin: på slalomskidor över fjällmyrarna. Jobbigt? Ja, naturligtvis. Jobbigt och helt klart värt det! Jag står ut med 20 minuters sega ben och armar bara jag slipper allt stök och bök och irritation i en kaotisk skidbuss. Dessutom brände de där 20 minutrarna ordentligt med kalorier, gav mig kanske lite extra framtida uthållighet i armarna och några snygga fjällvidder till minnesalbumet. Dessutom fuskade jag och drack en kopp choklad efter min "kycklingsås med sallad istället för ris" till lunch. Det man fuskar ska man sota för. Inte självdestruktivt. Bara rättvist.


Jag och grabben kämpar i sega uppförslut.
Eller, det är mest jag som kämpar. Fjäderlätta grabben flyger fram och väntar sedan tålmodigt på att jag ska komma ikapp.


Jag vet inte riktigt vad jag ska sota för nästa vecka. Mycket träning blir det. Imorgon åker jag hemåt och måndag kan därför bli till en enda lång träningsdag. På tisdag hoppas jag på mastodontspinning. Skavsåren i baken är inget jag tänker på nu. När det gäller träning hoppar jag först och tänker sedan. Den metodiken funkar inte alltid. Fråga grabben som skulle göra stunttrick (hopp från gigantisk snöhög med snorhala sneakers) igår kväll men som sträckte både en och två muskler i ryggen. Fråga yngsta brorsan som gav sig på en uppenbarligen alltför stor kicker i parken på brädan idag och slog höften ur led. Båda två lever och mår under omständigheterna bra. Jag hoppas på mindre skråmor och blessyrer nästa vecka.

21 mars 2008

Topprestation

Peak Performance. Topprestation.

Snygga kläder?

I gymnasiet på sena 90-talet var Peak Performance bland de coolaste klädesmärkena man kunde bära. I 8:an eller 9:an hade jag en tröja i tegelstensorange med Peaks gamla indianlogga som jag köpt billigt på Stadium. Det var jag inte ensam om. Halva skolan hade fyndat Peaktröjor på samma rea. Jag minns också polotröjorna, vita med höga kragar och loggan vid halsen. Ovanpå skulle man helst ha en skjorta från Polo Ralph Lauren (åh härliga Saltsjöbadsmode...). De var coola. Då.

Peak Performance står tryggt som varumärket som signalerar baslyx. I min värld är inte Peak Performance det trendigaste och hippaste som finns. Men varumärket utstrålar ändå någonting. Självsäkerhet, kvalitet, klass och stil. Peak Performance är attraktivt.

Hur pass snygga och roliga Peak-kläderna är, beror på vilken butik man besöker. Gå till Peak Performance i Whistler och utbudet är skralt och magert. Gå till Peak Performance på NK och utbudet är enkelspårigt och tråkigt. Men gå till Peak Performance i Åre eller Biblioteksgatan/Birger Jarlsgatan och jäklans vad jag kan tänka mig att shoppa grejer! (De två sistnämnda är Peak Performance flagship stores i Sverige och har "allt")

Jag är ett fan av Peaks sportigare kollektioner. Särskilt "spring 2008". Jag hittade många godbitar när jag var inne i Årebutiken och när jag bara gått ner några (okej då, 10) kilon ska jag öppna plånboken. Grabben är inte förtjust när jag är på mina shopping sprees men denna kommer han tillåta!

På fotot ser den här västen ganska trist och plastig ut men den är egentligen både basic och classy - precis vad jag vill ha i mina kläder. Dessutom är det en smidig väst och ingen köttbulleväst. Vill ha!


Detta är ingen vanlig tråkig vit hood. Materialet är lite annorlunda. Lite glättigt och knottrigt. Snygg som fan. Basic och classy, igen. Finns i en mängd olika färger. Jag vill ha allihop!

Snygg användbar sportig jacka. Blå är ingen favoritfärg hos mig men det här var en schysst blå färg. Vill ha - i alla färger helst!


Världens underbaraste jacka i något slags supertunt funktionsmaterial. Jag älskar detaljer som riktigt snygga blixtlås (som även finns på Jon Olssonkollektionen hos Cross). Vill ha som fan!

Visst har ni sett ett par svarta träningstights som slutar på vaden förut? Vanligtvis står det Craft, Nike, Adidas eller något annat på dem. På dessa står det Peak. Same same - but different. Vill ha!


Supertunna vårmössor (och headbands) i något funktionsliknande material. Lite snyggt långa så att man inte ser ut som ett ägghuvud. Jag älskar den bruna mössan med blå text. Och den vita högst upp med blåprickigt P. Och den gräddvita med rosa text. Fan. Jag vill nog ha allihop!


Den här cykeltröjan fotade jag mer för skojs skull. Men ju mer jag kollar på den, desto mer vill jag ha den.

20 mars 2008

Förundrad

Tänk att två hackade tomater och en liten näve bladspenat kan fylla en hel tallrik. Jag är förvånad. Tills nu har jag trott att jag behövt skörda ett växthus för att få ihop till en grönsaksmiddag. Obviously not.

Middagstallriken fylldes också med kycklingbitar, några hackade oliver, lite lite fetaost, några doppar balsamvinäger och massor med italiensk salladskrydda.

Tor 20 mar: Semi-träning

Jag längtar efter träning, och att skriva riktiga blogginlägg.

Skidåkning

Utförsåkning är lite som medelintensiv intervallträning. När jag åker blir jag trött. Inte maxtrött men lite sådär färdig att vilan i liften känns skön. Och visst bränner det kalorier, det märkte jag inte minst i julas när jag åkte med pulsklocka. Men, jag ser visst ändå inte utförsåkning som riktig träning. Igår åkte jag med en brännande känsla i halsen till exempel. Jag skulle inte få för mig att träna någonting annat med halsont. Men utförsåkning är heller ingen icke-träning. Jag kan bli hur trött som helst efter en minuts åkning där jag "gett allt" och pulsen ligger nog på drygt 80% då. Tills jag fått för mig något annat stoppar jag utförsåkning i kategorin "semi-träning". Här hamnar även powerwalks och promenader.

Vi: jag, grabben, Jon Olson med grå-vit Lamborghini med tjusig tillhörande takbox, och alla andra som befinner sig i Åre, har njutit av två dagar med nästan-blå himmel och helt okej liftköer. Jag bävar lite inför morgondagens påskrusning. Skidåkning är så mycket bättre när man inte behöver vässa armbågarna i liftkön hela tiden. Och Åres kösystem är tyvärr superkasst.

Åredagar = mysiga varm choklad- och fikadagar. Men det där med fika är inte lika kul längre. Cola light är vad som bjuds mig. Allt annat är ju bara kolhydrater. Igår åt jag kalops utan potatis till lunch (jag är inte alls en husmanskostmänniska...) och idag blev det en svindyr sallad som inte visade sig innehålla en enda gnutta protein. Men jag försöker i alla fall. Vi får se vilka val morgondagen bjuder på.

Visst skrev jag att det var soligt?



Såhär bra blir bilden med självutlösare...


Hummelbranten, det där området på kullen med lite buskar precis till vänster om liften, bjuder på skön och lättåtkomlig utanförpistenåkning. Att kalla det offpist är väl lite over the top...


Den här bilden är tagen bakom Ullådalsstugan. Istället för att ta skidbussen kan man staka sig hemmåt (mot Tegefjäll) över myrarna. Det är väl en 3-4km och tar runt 20min.

Helt klart värt besväret!

18 mars 2008

Hallå, ska det vara ett ankare?

Ska det vara ett sport-ankare så ska det vara:

André Pops!

Tack André för att du suttit med oss i SVT:s vinterstudio hela säsongen. Du är bäst! Det tycker både jag och hela svenska folket, eller juryn, eller vem det nu är som röstat fram dig till TV:s bästa sportprofil. Peter Jihde har jag redan glömt vem det är.

Däremot kan kommentatorn Jonas Karlsson gå och göra något annat. De senaste månaderna har han expertkommenterat både skidåkning och friidrott på SVT. Jag tror jag kunnat gjort det bättre själv. Mister Karlsson har bland annat "sett" hur Kalla tagit in sekunder efter sekunder i längdlopp men se - det noterade aldrig någon annan och ingen klocka heller för den delen. Och så har det hållt på. Misstag efter misstag. Nej Jonas Karlsson, håll dig till det du kan!

(Jag känner mig elak just nu, det kanske är elaka kycklingsjukan?)

Puma hissar och dissar

I väntan på SJ.

Toppen och botten

Min gigantiska följeslagare är packad. Jag pratar om min supersmarta ski bag från Dakine såklart. Det bästa köp jag någonsin gjort, typ. Här får jag plats med både skidor, pjäxor och skidkläder. Ja det är sant. Halleluja! Nu ska jag bara orka släpa den till Centralen också. Jag kan inte lita på grabbens hjälp för hans Dakine är lika stor och tung.

Men det var inte det jag ville säga. Egentligen ville jag bara hissa en blogg. Jag tycker Marys funrun-blogg är riktigt rolig. Ja förutom det att katten varit på sjukan förstås. Heja Funrun!


Jag skulle ju dissa något också... Trots att jag är typ världens snällaste (förutom då jag är ute och springer för jag har både gett finger och dunkat på bilar som jag haft närkontakt med. Fast det har faktiskt inte varit mitt fel. Ja, enligt mig alltså...) tycker jag faktiskt att det finns några riktigt dåliga träningsbloggar.





Ja, inlägget tog faktiskt slut där.

Käk!

Igår var första dagen enligt ny matmodell. Hur gick det?

Utvärdering av dag 1

Det är för tidigt att säga något om mitt nya matliv än så länge, men jag kan ändå göra några konstateranden:

Min mage håller sig inte mätt på gröt särskilt länge. Är det något fel på den? Magen menar jag, inte gröten.

Bananer är den frukt som mättar mest men det är väl också den som ger mest kalorier? Synd! (Har precis ätit en banan till förmiddagsmellanmål och jag tror inte att det var ett bra val)

Proteindrycker som blandas med vatten blir inte lika goda som på mjölk... i avsaknad av kaseinprotein fick det bli DoublePro igår eftermiddag. Blandade 1dl pulver med 4dl vatten men fuskade och hällde i 1dl mjölk också. Det får bli ett avvänjningsprojekt.

Grönsaker tar stor plats på tallriken! Jag köpte manchetesallad (eller vad det nu heter) ekologiska tomater, ekologiska champinjoner och ekologiska paprikor men paprikorna fick inte plats på tallriken. Jag har dessutom upptäckt hur fel det känns att köpa icke-ekologiska grönsaker. Då känns det som att man lika gärna kan skita i dem. Och visst smakade de ekologiska kravodlade tomaterna lite bättre än "vanliga"?

Det är kul att äta ofta! Även om jag som vanligt höll på att glömma mellanmålen...

Jag är fortfarande förkyld. Halsen skaver och jag är irriterande snorig. Jag har inte tid med sådana här skitförkylningar! Igår missade jag dubbelspinningen efter jobbet och idag blir det heller ingen träning innan nattåget norrut (i sittplats, snål som jag är).

Nu fortsätter jag dricka te. Skål!

Ekologiskt is the shit!

Får det lov att vara champinjonstekt kycklinginnerfilé på en bädd av machetesallad tillsammans med en tomat- och löksallad toppad med pinjenötter och balsamvinäger? Ja tack.

17 mars 2008

Djur i maten!

Jag kom hem i lördags, trött och hungrig och alldeles oförberedd på vad som skulle trilla ur mitt flingpaket!

Flingor med protein

Vi har läst om det förr: möss i chipsen och andra döda kryp i varor som kommer från mataffären. Som så mycket annat tror man aldrig att det ska hända en själv. Visst har jag också sett mjölbaggar och andra insekter i sallad och så. Men de har i alla fall levt. Och de har varit i deras naturliga tillvaro...

I Kellogs K Special flingpaket förväntar jag mig inga småkryp. Men en död insekt var precis vad som trillade ut bland de torkade hallonen och landade i min yoghurtstallrik ovanpå en krispigt spröd Kellogsflinga. Yuk! Jag, som inte är särskilt äckelmagad tappade matlusten. Samtidigt undrade jag vem jag skulle kontakta först: Kellogs eller Aftonbladet?

Jag ringde aldrig Aftonbladet. Klockan var mitt i Schlagerfestivalen. Däremot skickade jag ett mail till Kellogs konsumentkontakt och idag fick jag svar. De vill att jag skickar in insekten för analys så att de kan utvärdera händelsen. Visst kan jag göra det. Men - jag vill ju för fasen ha kompensation. Och tänk om de mörkar händelsen och säger att de aldrig hänt? Då har jag bara en suddig bild på något mörkt tillsammans med några kellogsflingor.



Jag kommer nog inte äta Kellogs Special K (red berries) längre. De innehåller ju faktiskt kolhydrater - dessutom snabba sådana...

Dagen D

Måndag morgon och jag vaknar med skavsår i halsen. Inte precis vad jag tänkt mig.

Kostplansstart

Jag hade tänkt spinna benen varma på en spinningcykel ikväll. Den planen är bortspolad. Jag har ont i halsen och ska knapra Sinutabs och dricka te istället. Te utan honung. Jag drack alltid te med honung förut men jag är glad att jag vant mig av vid det eftersom det är dagen d idag. Dagen då jag börjar planera min kost och ändra några av mina kostvanor.

Jag äter inte för många kalorier egentligen. Och jag äter i stort enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Men, för mig med PCOS och tillhörande fucked up insulinkänslighet, äter jag fel. Dessutom bör jag äta mindre kalorier än jag gjort hitills, eftersom det här med kalorinivåerna också verkar vara en PCOS-okänslighet.

Jag sitter här med facit framför mig - förslag på hur en matdag kan se ut. Jag ska sikta mot 1700 kalorier. Till min hjälp bör jag registrera mig på Viktklubb igen för att hålla koll på kalorier men framförallt andel kolhydrater/proteiner/fett. Mitt mål är att försöka ligga på en fördelning av 43% protein, 24% fett och 33% kolhydrater, eller nånstans däromkring. Rekommenderat intag av kolhydrater är 40-50% men just p.g.a. PCOS:en är jag en kolhydratsalien.

Ett av mina stora misstag har varit att jag äter för sällan. Just som jag sitter här kommer jag på att jag faktiskt inte ätit sen frukost. Mitt schema förespråkar ett päron till förmiddagsmellanmål. Jag är mycket väl medveten om att man ska äta ofta. Jag har lite naivt trott att jag faktiskt gjort det. Men mina nedskrivna vanor talar sitt tydliga språk och jag glömmer faktiskt ofta bort att äta mellanmål. Eller så är jag lat och orkar inte snurra bort kontorsstolen till fruktkorgen som oftast är välfylld eftersom vi är så få på kontoret. Dumma vanor hos en oftast ganska klok Puma.

Misstag nummer två som jag gjort är att inte äta tillräckligt med grönsaker. Anledning till det är att jag under vinterhalvåret sällan är sugen på grönsaker. Enda sättet att komma till rätta med detta är att planera in grönsaksrätter. Att spontanlaga en grönsaksmiddag sitter nog rätt långt inne. Planering är a och o, och det ska jag ta fasta på.

16 mars 2008

Löparskador

Tillsammans med en naprapat föreläste Lisa Blommé om skador, och hur man förebygger dem, idag på Team Stockholm Marathons träning. Naprapaten var (väl) där för att berätta just om den förebyggande biten. Lisa å sin sida kunde intyga att hon haft alla dessa skador. Som om det var en meritlista. Visar inte det istället på att hon tränat fel. Och att hon dessutom tränat fel flera gånger, eftersom hon varit skadad så mycket? Vad för förebild gör det henne till?

Fysiska utmaningar

Jag och Coola Karin kan inget annat än snacka träning och utmaningar när vi ses. 6-dygnsloppet i Hallsberg i sommar vore coolt. Men innan dess ska vi hitta på en spinningutmaning. Den ska finslipas lite innan den duger för presentation - och genomförande...

Lör 15 mar: 6 timmars löpning i Skövde

Skövde är fint. I alla fall Bolougnersparken. Det känns som att jag kan den nu.

Ultralopp

Man hinner tänka ganska mycket under 6 timmars löpning. Ändå kunde jag inte tänka på något. Det gick en gräns efter en tid, efter ett antal kilometrar, då hjärnan fick det svårt att fokusera. Vi såg på en skärm, vid varvningen på den 1.2 kilometer långa banan, hur långt vi hade sprungit. Ändå försvann sifforna ur huvudet tre sekunder efter jag tittat på skärmen. Jag kunde inte hålla kvar tankarna i huvudet. Jag visste hur långt jag sprungit, jag visste hur lång banan var, ändå kunde jag inte förmå mig räkna ut hur många varv jag hade kvar till mitt mål. Att fokusera tanken gick inte. Hjärnan var bortom all räddning. Det är därför jag är en urdålig tävlingsmänniska. Att vinna, att nå målet, blir helt plöstligt inte så viktigt. Att uppleva är större.

Jag nådde inte mitt mål på 42 eller 45 kilometer eller vad det nu var jag satte det till (jag tror jag kom runt 40 kilometer). Jag är helnöjd. Låter det konstigt? När jag sprang där, på varv 30 eller så, kändes det liksom inte värt det att pressa mig själv över smärtgränsen. Det var inte därför jag var där. Jag var där för att vara ute och kämpa i 6 timmar - och det gjorde jag.

Jag sprang, i stort sett hela tiden, tills det var 40-45 minuter kvar. Då hade jag 3 eller 4 varv tills jag var hemma: i mål. Det var ingen omöjlighet att klara det, om jag bara stått ut med att det skulle göra lite ont. Främst i vänster höft- och rumpmuskel som inte tyckte att springandet var något kul längre. Min "lilla" trötthet och känningar var dock ingenting jämfört med gubben som fullkomligt skrek ut sina gula sportdrycksspyor efter 3 timmar. Eller gubben (det är många gubbar på långlopp) som efter målskottet skakade så att han inte kunde dricka ur den mugg han höll i handen.

Jag sprang ingen mara. Men vet ni vad, jag - en tjej på BMI 30 - var ute och sprang i nästan 6 timmar på en medelpuls av 84%. Jag skulle vilja se de snabba marathonlöparna göra om samma sak. Jag utmanar er: grabben, Allan, Nix, Masse eller vem som helst! Kanske under 6-dygnsloppet på 400-metersbana i Hallsberg i sommar? Att vara ute och springa i 3-4 timmar är väl ingenting...

Nummerlappsutdelning i Volvohuset i Skövde

Några minuter innan loppet, precis vid varvningen.

Många gubbar är det...

Coola Karin och jag med våra medaljer!


Stämningen på gårdagens ultralopp är precis vad den borde vara på Tjejmilen, Vårruset eller TSM-träningarna. Här var det gemenskap. Folk, snabb som långsam, hejade på varandra och allas armbågar var mjuka som bomull. Det var en familjär gemenskap och alla var välkomna: ung som gammal, tjock som smal. Både tjejer och killar. Gubbarna dominerar. Det är de som håller ut. De unga killarna sprang sina snabba race och försvann sedan någonstans efter 3-4 timmar. Lämnade kvar kämparna. Det är lite coolt - när det kommer till löpning är det gammal som är bäst.

En stor eloge till Coola Karin som nådde sitt mål på 52 kilometer. Hon har den grymmaste envisheten jag vet. Jag beundrar henne för den. Precis som hon säger så sitter halva loppet i huvudet. Dock gör samma envishet att det förmodligen är hon som har ondast i benen just nu... Jag känner mig också ganska stapplig. Stel framförallt. Jag har inte ont någonstans men samlade på mig en blåsa som lägligt nog sitter precis under foten.

De löpare vi sprang med igår är en imponerande och erfaren skara. Några av dem har nog inte gjort annat än sprungit i hela sitt liv. Vi tror att vi kändisspottade Rune Larsson och med på loppet fanns en tjej (okej då - dam) som slog något slags rekord i och med att hon sprang över 70 kilometer.

Gårdagens 6-timmarslopp var så hemskt och underbart och fruktansvärt och fantastiskt att vi nog ska försöka göra det igen. Förmodligen i Borlänge i april. Någon som vill följa med? Det bästa är inte milen man springer eller kalorierna man förbränner. Det bästa är upplevelsen. Ett 6-timmarslopp är något speciellt. Något galet coolt.

Highs

1. Coola Karin har blivit coolare!
2. Jag fick i mig 1dl cola eller sportdryck vid nästan varje varvning!
3. Gemenskapen och upplevelsen - obeskrivligt.

Lows
1. Pucko-Puma fattade inte ljudboken och kom sedan på att IPoden var inställd på shuffle.
2. Min icke-existerande tävlingsinstink - men jag har accepterat den.
3. Att jag glömde plånboken i Skövde...