03 maj 2008

Riskfylld svensexa

Grabben ringde nyss. Han har skadat tån.

Svensexa

När jag sprang hem över Västerbron idag mötte jag en kille som skejtade med rullskidor uppför bron. Han hade på sig en töntig friidrottsdräkt och en svans med tomma ölburkar som skränade på en lina. Typisk svensexegrej.

Grabben har också varit på svensexa (i Malmö). Han ringde nyss. Och berättade att han skadat tån. Jag visste att något skulle hända. Att någon skulle skada sig. Det var liksom upplagt för det!

Den blivande äkta maken är gammal friidrottare. Det är hans svensexekamrater också. Därför var femkampen på gamla friidrottsarenan en given aktivitet. Längdhopp, kula, höjd, 60 och 800 meter stod på schemat. Lägg till några förmodligen stela ouppvärmda utövare på 30+ och sannorlikheten att något ska hända är rätt så stor.

Mycket riktigt. Grabben skadade tån. Fast inte på femkampen. Nej istället sprang han in i en vägg när de senare spelade laserdome. Det var dumt. Imorgon, när han kommer hem med sin blå, bultande tå får väl jag leka sjuksyrra och konstatera att det blir svårt att träna ordentligt de sista veckorna innan Varvet och Maran.

Hur ska detta sluta? Spänningen är olidlig. I alla fall förstod jag på honom att smärtan är det...

Lör 3 maj: Blogger Boot Camp, dag 1

Mer Blogger Boot Camp åt folket!!

Dag 1

Det var på pirrigt förväntansfulla ben som jag träffade övriga träningsbloggare på Planet Fitness imorse. Vi var ett ordentligt gäng på strax under 20 personer, den ena än trevligare än den andra. Min hjärna försökte frenetiskt pussla ihop alla ansikten med respektive blogg och under lunchen (med supergod hallon/blåbärsmoothie) fick vi facit i form av en namn- och presentationslek.

Styrkepass

Boot Campdagen började med 55 minuter styrka. Ett slags muskelpass med gummiband, stänger, stepbräda och den egna kroppstyngden. Traditionella rörelser blandades med lite nya styrkeövningar som lockade till skratt och muskelsveda. Det är svårt att vara taktisk och ta det lite lugnt när man tycker det är både jobbigt och roligt och när det började suga i benen undrade jag hur det skulle gå med spinningpasset som följde.

Spinning

Terese
ledde spinningen och hon hade med två av mina favoritlåtar (When you're gone och Mitternacht). Lägg till min mentala men mycket fysiskt närvarande tävlingskompis som jag brukar ta rygg på och det blev ett pass nära maxpuls. När "When you're gone" drogs igång tog fötterna några glädjevarv på pedalerna med extra belastning. Det var dumt. Mjölksyran låg nämligen och frätte ordentligt i benen ganska många minuter efteråt. Men det var bara att köra på. Vad skulle det hjälpa att ge upp? Visst, det skulle bli lite lättare - men inte skulle jag bli gladare av det. Jag kunde bara inte släppa ryggen vid sidan om...

Pilates

Efter spinning var det lunch och sedan pilates. Kroppen hade hunnit varva ner och trodde träningen var slut för dagen men nej nej. Det var mitt tredje pilatespass i livet men det kunde lika gärna vara det första. De små små rörelserna vi gör bränner förvisso ibland men effekten går ur kroppen för fort på något sätt. Kan man gå från ett pilatespass och vara lika skakig som efter ett styrketräningspass med vikter? Däremot bjuder pilatesklassen på bra magträning. Och väldigt mycket stretch (vilket jag i och för sig kan behöva...).

Jogging

Medan gänget gick och vattenboxades drog jag på mig löparskor och ryggsäck. Planen var att offra vattenträningen för en jogg hem. Jag behöver få alla kilometrar jag kan jaga fatt inför stundande rätt så ångestfyllda lopp.

Jag trodde det skulle ta ett tag att springa från Norrtull till Söder via folkfyllda citygator men ack så fel man kan ha. Det tog 30 minuter inklusive en Västebro och Hornsgatsuppförsbacke. Benen bråkade i början och höger vad stumnade (en konstaterat supinationskonsekvens) men efter lite stretch var problemet som bortblåst. Borta var också blåsten på Västerbron och med Safri Duo i öronen blev resan en ganska angenäm upplevelse. Men det är klart, man hinner inte bli så trött på fem kilometer i medeldistansfart...

Min telefon vill inte skicka några boot campbilder just nu. Jag lägger upp dem så fort mobilen slutat trilskats. Om den inte åker ut genom fönstret innan dess...

02 maj 2008

Att springa Sparthatlon

Idol: hjälte, favorit, stjärna, ideal, förebild, avgudad person

Fredrika

Det finns en tjej som verkar vara något utöver det vanliga. Tyvärr känner jag inte henne så väl. Men jag vet ändå att hon är en av mina idoler.

När jag växte upp var det i avsaknad av den typ av idoler som andra såg upp till. Jag hade inte väggarna tapetserade med planscher på killarna i Take That eller gänget i Beverly Hills. Jag köpte inte varenda album och varenda singel som Bryan Adams gav ut och blev inte svimfärdig eller gråtnödig vid tanken på att se någon känd person live. Jag är fortfarande totalt oberörd av snygga kändisar eller bästsäljande stjärnor. Jag kan tycka att sportpersonligheter är coola och väldigt bra förebilder. Jag sätter både Klüft, Kallur och Persson på varsin rätt så hög piedestal. Men är de mina idoler? Njäe.

En idol för mig är någon som på något sätt är lik mig, som förverkligar sina drömmar även om de är svåruppnåerliga, innebär hårt jobb, många uppoffringar och att envist kämpa långt utanför sin comfort zone. En idol är någon som tar sig dit de vill trots att resan är tuff.

Coola Karin
är en idol. Och Fredrika är en idol. Mina idoler!

Jag blev väldigt glad när Karin började blogga. Och jag är sjukt glad över att Fredrika äntligen tagit steget ut ur Funbeat och nu bloggar för hela världen. Fredrika är ingen vanlig bloggare. Hon är THE löparbloggare. Läs bara varför hon vill (ska!) springa Sparthatlon. Läs hennes underbara teknikinlägg. Det är så att man aldrig vill sluta läsa. Och jag blir riktigt glad när Fredrika konstaterar att det är om nio år det är dags för det stora målet. Jag hoppas det blir nio år med många blogginlägg. Det bästa är att resan har bara börjat, i alla fall på bloggen.

Fredrika - jag hejar på dig!

Fre 2 maj: Stavgång och träningsvideo

Stavgången var bra. Träningsvideon var det inte.

Hemma hos mig

Hur länge kommer man tycka att hemma inte bara är hemma hos sig själv, utan också hemma hos sina föräldrar? I mitt liv har jag två hem: hemma på Söder och hemma i Saltis. Hemma i Saltis finns mina gåstavar. Idag tog jag dem och mamma på en tur.

Jag har en sak att säga om stavgång. Eller nej, egentligen två. Det är jobbigt och det är kul!

Visst, powerwalks kan också vara jobbiga och svettiga, men lägg till två stavar, lite tekniktänk och plötsligt går det fan så mycket snabbare! Och det bara genom att använda armarna på ett effektivt sätt. I uppförsbackarna sa jag åt lilla mamma att lägga i ytterligare en växel för då var det spurtdags. Det är härligt hur man kan flyga upp för backar med hjälp av stavar. I alla fall kändes det så även om jag är mycket tveksam till om vi någon gång lättade från marken...

Jag...

...och mamma.

Efter vår stavgångsrunda på 45 minuter i lätt och vårigt duggregn laddade vi laptopen med en överkroppsträningsdvd från IForm i vardagsrummet. Tråkigare träningsprogram har jag knappt varit med om. Under 30 minuter genomled jag femtioelva repititioner av tråkövningar i ett program avsett för nybörjare. Dessutom låg vi på den vita mattan vid sofforna som hårade av sig ordentligt på mina svarta träningskläder. När vi låg på mage och lyfte en arm eller två i sju minuter fick jag matthår i näsan och när jag skulle ta bort det med handen fastnade det mer hår överallt. Tacka vet jag max tolv repetitioner och crunches på boll. Garanterat hårfritt - för det mesta.

Nu är jag hemma igen (ja på Söder alltså) och funderar på hur många upplagor träningskläder jag ska ta med mig till boot campen imorgon.

Träningskläder

Hur ser det ut i er garderob?

Plats för kläder?

Det spelar ingen roll hur ofta jag viker om mina träningskläder. Dagen efter är där oreda igen. Att hålla träningskläderna snyggt vikta är otacksamt. Allt är det där funktionsmaterialets fel. Det är för lite friktion! Lägg två bomullströjor mot varandra och de stannar där de är. Lägg två funktionströjor på varandra och de åker runt och ner så fort man ska ta ut något på hyllan. Jag har därför total oreda på min hylla med träningskläder (trångbodda är de också). Jag undrar hur det ser ut hos neatfreaks som Sporty eller Spark i baken...

På de två översta hyllor råder relativ ordning.
Längst ner är det kaos.

01 maj 2008

Tor 1 maj: Långpass i city

Varför springa rundan så snabbt man kan när det är så pass fint att man vill vara ute länge? Verkar ju jättedumt!

18 kilometer motion

Jag tänkte få in ett kortare långpass idag. Satt och lekte med Gmap igår kväll och tyckte det kunde vara roligt att lägga ihop ett varv på Södermalm med ett varv på Kungsholmen. Mellan 17-20 kilometer kunde det bli, enligt Gmap.

Cityrundan

Jag tycker inte om att springa i city mitt på dan. Det är alldeles för mycket hundpatruller, barnvagnshuliganer och annat löst folk ute. Därför var min plan att ge mig ut på morgonen. Fast inte för tidigt. Jag måste ju få snooza lite först.

Strax före klockan 10 kom jag ut, vilket inte är så värst imponerande tidigt men tillräckligt för att alla Valborgsfirare fortfarande skulle ligga och sussa i sängen (med huvudvärk). Det var ett sömnigt och molnigt Stockholm som önskade god morgon. Det blåste en del och när jag var vid Hammarbyslussen (Skanstull) övervägde jag att springa hem istället. Men vid Stadsgården fick jag både lä och bra flyt. Löpsteget kändes lätt och ledigt och nu när jag redan avverkat halva distansen kunde jag lika gärna fortsätta!

Jag sprang utan vare sig fotpod eller pulssensor idag. Jag städade nämligen igår, så nu kan jag inte hitta mina prylar. Det värsta är att jag städat så pass bra att jag inte ens vet var jag ska leta.

Utan pulsprylarna hade jag noll koll på hur fort eller hur långt jag sprungit. Och allt eftersom solen kom fran gled fokus över till att ha en trevlig stund ute i solen istället för att springa så snabbt jag kan. Därför blev det lite promenadande på transportsträckan över Centralbron till Stadshuset, tillsammans med turister från när och fjärran som knäppte kort på allt möjligt.

Vid Karlbergskanalen satte jag fart igen. Energin och löpsteget kändes fortfarande bra. Fram till Hornsberg. Nu började jag bli törstig och hoppet som tändes varje gång jag fick syn på en kiosk släcktes så fort jag såg att de alla var stängda. Jäkla 1 maj! Med törsten som största motstånd slog jag av på tempot och gick längs med klipporna på Kungsholmen. Hittade till slut Lidls konkurrent i kategorin Sveriges tristaste mataffär, Tempo vid Kristinebergs T-bana, och köpte mig en sportdryck. Råkade dricka mer eller mindre hela flaskan och fortsatte springa först då jag kommit till Västerbron för att undvika håll och drickaillamående.

Västerbron ja. Vilket elände! Det gick bra att springa uppför. Men satan i gatan vad det blåste. Vinden tog tag i fötterna och liksom krumbuktade dem i varje steg och ännu värre, blåsten rev tag i snoret i näsan och tvingade ut det ur näsborrarna så att det flög dit vinden ville. Det var en väldigt surrealistisk upplevelse.

Rundan landade på runt 18 kilometer. Både jogging och snabb gång. Bästa solgasset bjöd Hornsberg på, vid klipporna bakom Lidners Plan. Där var det varmt! Blåsigast var det på Västerbron. Mest lättsprunget var det vid Stadsgården vid Viking Linefärjorna. Tråkigast att springa var det vid Hammarby sjöstadshamnen. Skönaste känslan var när jag äntligen fick dricka min sportdryck!

30 april 2008

Intervju med Puma

Många har gjort den tidigare. Nu är det min tur. Jag snackar om intervjun som löper som en eld genom bloggosfären. Här kommer 100% ärlighet, och lite mindre ödmjukhet än vanligt, från Puma:


1.Hur länge har du bloggat?
Snart två år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv börja blogga?
Jag vet inte och jag brydde mig nog inte nämnvärt. Det är inget annorlunda eller speciellt med bloggare. Inte med kändisar eller toppchefer heller, men det kan vi ta en annan gång...

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Första bloggen jag verkligen följde var skriven av en tjej i Sundsvall som kallade sig Filmi. Den finns inte längre. Den ersattes så småningom av Spring i Bena, Sporty Spice, Emliscious, River och sedan av en hel drös andra riktigt intressanta bloggar (alla med den gemensamma nämnaren träning) i mitt liv. Intressant är att det på senare tid gått enorm inflation i löparbloggar. Personligen följer jag hellre dem än "body buildarbloggar"...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Vilken skit! Då hade jag ingen koll på vad jag ville förmedla. Det vet jag bättre idag. Medan många bloggare vill vara lite av en tidning och förmedla expertis vill jag bara vara inspiration, för mig själv och andra. Jag är ingen expert och vill inte ge sken av att vara en. Jag skriver bara om mig och hur jag upplever saker (ja träning alltså). Jag skriver inte bara om när allt är som en dans på rosor. Även nedgångar kan vara inspirerande. Skulle jag läsa en blogg om någon som verkar vara perfekt skulle jag tröttna - jag skulle ju inte alls känna igen mig! En bra blogg behöver ha lite dramatik, lite spänning och samtidigt lite jädrar anamma.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag har lagt upp mina favoriter på Bloggkoll - här har jag total koll på er!

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
100% träning!! Andra ämnen är jag inte tillräckligt intresserad av att jag orkar bry mig om andras åsikter. Jag vet vad jag själv tycker och söker istället information på annat håll om saker jag vill hålla mig uppdaterad.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Jag och Coola Karin är varandras motsatser. Det märks på allt: hur vi tänker under träningen, hur vi tränar, vad vi tycker om olika instruktörer och hur vi spelar musiken i vår IPod under träningen. Jag vill inte ta efter Coola Karins sätt, men hon är ändå min idol i verkligheten!

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag tycker om Annas (Orka mera) blogg. Likheten (kanske den enda?) mellan oss två är att vi är förnuftiga Hon har nog den klokaste träningsbloggen som finns!

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Grabben är inte alltid så glad. Ändå ska han jämt in och läsa... (fast mina matinlägg struntar han i, han är mest intresserad av löpningen)

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ibland när grabben och jag sprungit ihop, kan han bli förvånad över hur jag skriver att jag upplevde passet. Jag sammanfattar det som att jag är mer fåordig när jag pratar och mer uttrycksfull när jag skriver.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag har hittat en bra nivå.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Allt som inte på något sätt har med träning, vikt och fysisk hälsa att göra. Inte på den här bloggen i alla fall. Men jag skulle vilja starta en servicerecensionsblogg. Jag har en passion för service - och effektivitet...

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelse för vadå? Att jag springer i 6-minuterstempo? Det är inte så mycket att hurra för. Däremot bloggar jag för att förmedla en känsla. Jag tror benhårt på att alla kan. Däremot är det få som vågar - för rädslan att misslyckas eller rädslan att göra något som få andra gör eller av någon annan anledning som jag inte förstår. Kanske tycker folk helt enkelt att det är jobbigt att röra lite på sig?

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
På ett sätt ja. På ett annat nej.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jajamän.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Det kan vara skadligt att göra allt man gör i livet om man inte gör det med sunt förnuft.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Nej. Tvärtom är jag förvånad över hur lite skit jag har fått ta.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, jag står för allt jag säger och tycker. Till och med att jag tycker att O'boy-reklamen är dum trots att någon påpekade att en träningssite rekommenderade det som återhämtning. Jag tycker ändå att den reklamen rider lite för mycket på träningsvågen.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag tycker det är synd när företag köper bloggare. Jag har inget emot annonser. Men recenserar man något så bör man göra det ärligt. Om det är skit ska man skriva att det är skit. Och hypar man något ska man skriva att man är sponsrad - OM man är det. Sådant ovetande gör mig irriterad.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Det hoppas jag! Om inte internet tar slut...

21. Tror du att bloggarna har någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna har oerhörd inverkan. Framförallt på unga tjejer. Det är både positivt och negativt. Det är bra att det finns ett snabbt och enkelt sätt att göra sin röst hörd, men samtidigt ställer det oerhörda krav på kritiskt tänkande - vilket ibland verkar vara en bristvara.

22. Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Bloggen har utvecklat min livsstil, försett mig själv med inspiration och morötter och gett mig nya vänner.

23. Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det har gett mig isikt.

Sockerkakssmet till frukost

Orkade inte äta min sedvanliga frukost på keso, jordgubbar och kokta ägg. Istället blev det sockerkakssmet. I alla fall smakade det så, min frukostshake på Double Pro banana/peanut + minimjölk + 1 banan + lite havregryn. Det är också en superåterhämtare efter träning. Enligt min kostrådgivare är Double Pro långt ifrån optimal för mig eftersom den består av snabba proteiner. Och en PCOS:are som jag ska inte äta snabba saker, vare sig protein eller kolhydrater. Därför "får" jag egentligen bara äta Double Pro direkt efter träning, och aldrig i livet före läggdags. Nästa gång för jag göra havrebollssmet på Night Pro* choklad + minimjölk + banan + havregryn...

*Night Pro innehåller långsamt protein

29 april 2008

Träning med dåligt samvete

Det börjar bli lite tråkigt nu.

Varierat?

Jag är en motståndare till rutiner. Ge mig ett återkommande veckoschema och jag slår bakut. Hur kände jag inför Szalkaiprogrammet då, kanske du undrar? Men det är inte samma sak. Szalkais program var varierat, både vad gäller typ av pass, längd och tempo. Enda tråkigheten var kanske att passen låg på samma dagar men det kunde jag leva med.

Löpningsstressen har blivit tråkig. Enformig. Med det menar jag inte att löpningen är tråkig. Bäst att jag skriver just det igen, så att ni inte missförstår mig: med det menar jag inte att löpningen är tråkig.

Vad som är lite enformigt är att det känns som att jag "alltid" bör träna löpning eftersom devisen "man blir bra på det man tränar" är jäkligt sann. Skulle jag boka in ett spinningpass är det lite grann med känslan att "jag borde inte...". Istället känner jag att jag borde klämma in ytterligare lite löpning. Det är just det som är det tråkiga. Att jag inte kan träna allt jag vill utan måste fokusera på en sak och får dåligt samvete när jag gör något annat. Dumt va!

Just nu sitter jag och kollar SATS-scheman och drömmer mig bort. Bland favoritinstruktörernas spinningpass, bland boxpass som jag älskar men aldrig hinner gå på, bland PT-cirklar som jag vet är enkel och tuff träning och därmed en favorit hos mig och bland mycket annat...

Den enda variationen bland mina joggingturer och löppass är styrketräningen. Den tycker jag är rolig, och den ger jag inte upp. Starka bröstmuskler kanske inte gör så mycket för min maraprestation men det skiter jag i. Starka bröstmuskler gör desto mer för min kropp!

Tis 29 apr (forts.): Smart löpning

Det finns något citat om att man blir dum i huvudet av löpning. Jag blir däremot smart, jag springer nämligen med Studio Ett i öronen.

Dubbelsmart

I slutet av ett långpass känns min mentala förmåga ganska mossig. När jag sprang det där 6-timmarsloppet hade jag efter några timmar svårt för att lägga ihop ett och ett. Svårt att räkna ut hur många varv jag hade kvar för att klara av mitt mål. Kanske känner ni igen er... eller så funkar ni annorlunda.

Hur som helst, jag är ett fan av P1. Det har jag erkänt förut. Jag gillar Ring P1 som sänds på morgonen (mest för att jag förundras hur människor tycker och tänker) och jag gillar Studio Ett. När jag lyssnar på Studio Ett får jag pejl på läget. Det ger lite samma känsla som att verkligen läsa DN eller SvD och inte bara skumma igenom rubrikerna.

Slå ihop lite Studio Ett och löpning hem från jobbet och ni förstår att man tycker man är värd en hel jäkla princesstårta för att man är så förbannat duktig. Men inte jag. Nej, jag får snällt äta kyckling och tre hackade tomater och min vanliga avokado ikväll. Fast... i övermorgon får jag dricka mitt älskade 6950 igen. På vägen hem under min runda från jobbet stannade jag till på Systemet, snorig och svettig och köpte med mig några nya flaskor.

Puma med sin last - i dubbel bemärkelse.
Systempåsar med 4 enheter 6950, och övrig packningslast i form av ryggsäck.


Apropå rundan. Jag försökte hitta en ny omväg hem från jobbet så det blev två tredjedels varv runt Kungsholmen och sedan Västerbron. Blev knappa 8 kilometrar. Mätte med Gmap och glömde ange kilometrar istället för english så jag undrade hur sjutton det kunde stämma när det stod att jag bara sprungit 4.7... men det var ju 4.7 miles som menades.

Tis 29 apr: Expressträning

Jag tar inte igen gårdagens missade träning. Jag tränar bara lite extra idag.

Morgon

Det blev en sådan där sjusovarnatt i natt. Gick till sängs 20.30 igår och upp 07.00 imorse. De kommer ofta nu, tröttattackerna. Känslan som bestämt säger åt mig att jag verkligen måste gå och sova. När jag tänker efter har det ingenting med vare sig kost eller träning att göra. För när jag minns tillbaka kommer jag ihåg att jag blir extremtrött på våren. På hösten är jag full med energi. På våren vill jag bara sova. That's me, lite konstig som vanligt.

Jag gick till jobbet imorse under morgonsolens strålar. Som vanligt med Adam & Gry i öronen. Jag skulle kunna gå hur länge som helst på morgnarna, bara jag får lyssna på Äntligen Morgon. Jag har försökt med Rix Morgonzoo också, men det går inte...

Middag

Körde styrketräning på lunchen. Jäkligt effektiv träning om jag får säga det själv. Bröst och triceps stod på schemat och det blev bänkpress med stång och superset med bröstpress med hantlar och flyes med hantlar på lutande bänk. Sedan suprset med tricepspushdown i cc och omvänd tricepspushdown i cc och till slut sådan där tricepspress på bänk med z-stång. En lite mindre (jo det börjar märkas på kläderna nu!) och lite mer muskulös (ser ingenting av detta än) kropp i sommarkläder hägrar... och speciellt i ny knallgul bikini från Stadium!

Kväll?

Jag har inte glömt något idag. Jag har till och med sport-bh med mig i väskan. Därför är det jag som springer hem efter jobbet. Så det så!

28 april 2008

The return of Pucko-Puma!

Pucko-Puma är tillbaka. Utan sport-bh stod hon i omklädningsrummet på jobbgymmet och tänkte köra lite bröst-, biceps- och tricepsträning innan en skön löptur runt Kungsholmen. Av det blev det därför inget. Kanske blir det någon form av löpning ikväll. Det borde bli det. Om det inte vore för att mina ögonlock är så tunga redan nu, klockan 18.25...

27 april 2008

Träning i Halmstad

När jag säger att jag bestämde mig för att flytta till Halmstad efter att ha joggat längs med havet, skrattar folk.

Halmstadsflytt!

Grabben snackar alltid om att Halmstad är den mest underbara platsen i världen. Han är inte ensam om att tycka så. Många Halmstadsbor verkar vara patriotiska. Och många före detta Halmstadsbor verkar vilja återvända till deras egna paradis.

Själv hade jag aldrig varit i Halmstad tills för något år sedan. Och jag har aldrig haft några tankar på att flytta till en småstad. Men - Halmstad erbjuder underbart vackra joggingförutsättningar och det var det som fick mig att vilja flytta dit. Konstigt tycker en del, alldeles logiskt tycker jag.

För mig är min mentala hälsa viktigt. Jag lever för att göra det jag vill, inte det jag borde så för min del är det inte orimligt att vilja flytta till ett ställe för att det finns schyssta joggingstigar där. Dessutom finns det många gym i Halmstad, varav SATS däremot inte är det roligaste. Men det ligger bara några minuters promenadavstånd från framtida lägenheten så jag ska inte klaga. Att stressen bara rinner av så fort jag åker nedåt gör bara saken bättre och mitt beslut att kännas mer rätt. Stockholm kommer alltid att finnas kvar, och förmodligen min lägenhet här uppe också - så jag kommer att få det bästa av båda världar: träning i Halmstad OCH träning i Stockholm!

PS. Inflyttningsdagen är fastlagd till 30 oktober - det är en bit kvar alltså... DS.

Här ska vi (snart) bo! Hoppas på mindre betongkänsla då...

Room with a view.
Ena balkongen har söderläge och utsikt mot Nissan. Andra balkongen har förvisso norrläge, men också utsikt mot Nissan. Men har man bott 2 pers på 23 kvm förtjänar man två balkonger med total yta som hela gamla lägenheten...

Min vikt!

Söndag igen.

Viktutveckling

Veckan som gått har varit långt från optimal. Jag har tränat mindre än vanligt, och både ätit och druckit lite mer. Veckans stora last hittas på Systemet. Artikelnummer 6950 är ett riktigt fyndvin! Typ det bästa vita vin jag druckit. 4 flaskor har inhandlats denna vecka och alla är slut - men jag har inte druckit dem själv. Dessutom var jag var jag med och arrangerade ett event i tisdags kväll där Årets Kock (Tom Sjöstedt) medverkade och bjöd på sin matlagningstalang. Eftersom det inte är varje dag jag bjuds på mat lagad av Sveriges bästa kock tvekade jag inte att smaka. Det var nog inte speciellt nyttigt...

I fredags på väg ner till Halmstad stannade vi på Max och jag åt GI-burgare (hamburgare utan bröd) - och valde pommes frites till. Korkat kan tyckas men jag håller inte med. Jag sparade in många kalorier på brödet och att dricka Pepsi Max istället för vanlig Pepsi och därför blev katastrofen inte total.

Och resultatet? -0.5 kilo sedan förra veckan. Det är inte jättemycket men jag är nöjd som fasen. Det går ju åt rätt håll!

Lör 26 apr: Att springa långt

Långpass är som evighetslånga berg- och dalbanor.

Jag och grabben innan berg- och dalbanan i Halmstad.

Långpass

Det kändes lätt igår. I början. Den första milen var en ren barnlek. I perfekt långpassfart tickade kilometrarna på med jämn, slät asfalt under mina fötter. När cykelbanan efter 15 kilometer övergick till landsväg med åker efter åker efter åker tröt orken lite. Minsta lilla uppförslut kändes som en jättebacke. Ena kilometern kunde kännas jättetung medan jag strax efteråt var pigg som en lärka. Det var rena rama berg och dalbanan. Men när vi hade chansen att ta en kortare väg hem ville jag ändå inte ge upp. Jag var fast besluten att springa den långa vägen.

Jag blir mer och mer övertygad om att tröttheten i huvudet styr tröttheten i benen. Den direkta kopplingen är uppenbar i min kropp och i mitt psyke. När känner mig som tröttast är det i just i knoppen som jag är trött. Grabben beskriver det som att det är svårt att få kontakt med mig och själv känner jag mig bara ynklig, som om jag skulle börja kunna gråta för ingenting för att jag inte kan annat (fast jag vill inte beskriva det som sur och grinig).

När jag var som allra tröttast igår undrade grabben vad jag tänkte på. Men jag tänkte inte på något. Huvudet var tomt på tankar och jag försökte bara att springa så "tyst" (inga onödiga rörelser) som möjligt för att spara energi. Om man nu kan säga att man sparar energi när man springer?

Vi laddade med pasta innan passet.
Pastavagnen på Stora Torg är en klassiker!

Gårdagens pass blev inte 30 kilometer. Det fattades några kilometer på slutet på rundan. Men jag är nöjd med de 24-27 (hur pass långt det blev beror på om man vill lita på kartfunktionen på internet eller fotpoden till Polars pulsklockor) som faktiskt blev av. Mot slutet blev jag lite trött i knäna och de sista 100 metrarna blev jag extremtrött i knävecksböjen så jag fick gå lite. Då kändes det vettigt att bara springa det som vi sprang och inte göra en extra loop för att få ihop 30. Någon måtta får det vara. Jag ska också erkänna att jag de sista minutrarna sa till grabben att jag inte längre visste om jag ville springa Varvet och maran. Sådana beslut bör dock inte fattas i slutet av ett långpass när man är supertrött.

Långpasset gick från Simstadion strax utanför Halmstad, ut till Tylösand och längs med kusten förbi Frösakull, Vilshärad och runt där i krokarna...