17 november 2007

Casall Twist Stepper

Lite retail therapy gör susen! Jag sitter i soffan, helt överlycklig, och tittar med belåtna ögon på min nya manick.

Casall Twist Stepper

Det var hos Zuzibuz jag läste om den. Casall twist stepper! Och med en rabattcheck på 20% var jag ju tvungen att dra med mig grabben till Stadium och testa.

Grabben testar Twistern. Det fiffiga är att den rör sig både upp och ner och i sidled.

Sådär riktigt säker var jag inte först. Jag testade en twist stepper på Intersport i början av hösten och den var slirig, billig och kass. Casallversionen känns så mycket bättre! Mer gedigen. Mer hållbar. Mer riktig.


Nu har jag högtgående planer. Twiststeppern är inte tänkt att ersätta min befintliga träning. Men precis som jag sitter i soffan och ser på Bonde söker fru kan jag lika gärna stå på steppern. Kanske kan jag köra lite före-frukost-träning på den framför morgonnyheterna också?

Framförallt ska den med till Åre när jag åker dit framöver. Det är svårt med konditionsträningen där uppe. Glashalt på vägarna och snorkallt ute. Då kan en twiststepper vara bra!

Lör 17 nov: Promenad och träningskompisar på nätet

Internet är underbart socialt.

Träningskompisar

Den som lever kvar i fördomen från 90-talet att det bara är ensamvargar som surfar på nätet borde tänka om. Internet är bland det socialaste som finns, tycker jag.

Här har jag hittat många nya vänner. Här har jag hållt fortsatt kontakt med många gamla vänner. Här kan jag surfa runt och diskutera med andra, läsa andras tankar och idéer och dela med mig av mina egna.

Mina bästa träningskamrater Nilla och Coola Karin kommer "via" nätet. Och idag gjorde jag en ny bekantskap i Elin.

Jag tycker det är super. Aldrig har det varit så lätt att hitta någon som delar ens intresse och passion. Aldrig har det varit så lätt att träffa roliga och intressanta människor. Aldrig har det varit så lätt att göra träningen till en social grej!

Det bästa med internet är ju att man faktiskt inte behöver träffas egentligen. Man kan ju vara träningskompisar ändå. Virtuella träningspolare. Precis som man kan ha sin egna virtuella PT. Genom Funbeat håller till exempel jag och Emelie koll på varandra. Men nog skulle jag allt vilja åka till Enköping och prova på en riktig powerwalk á la Emlicious. Och nog skulle jag vilja åka ner till Skåneland för att köra lillfingerhävningar med Cia. Tills dess kör jag det virtuella stuket: läser, skriver och inspireras.

Promenad

Imorse träffade jag Elin för en morgonflåsare runt Årstaviken. Men en lugn sådan. En promenad. Det hindrade inte Elin från att vara utrustad med en garmin, en pulsklocka och en viktväst i form av en ryggsäck med löpar- och träningsböcker hon så snällt först bar runt på och sedan lånade ut till mig.

Såhär i efterhand kan jag konstatera en sak. Det är roligare att gå på prommis med kul sällskap - än att knata själv!

16 november 2007

Fre 16 nov (forts.): 90 minuter spinning

Jag har varit med i Tour de France. På riktigt!

Tour de France

Ikväll kändes det som om jag var med i Tour de France på riktigt. Utan att vara där. Utan att se skådespelet på skärm.

Känslan kom ändå. Enbart tack vare instruktören Ulfs storytellingteknik. Och tack vare cykeln såklart. Satan i gatan vad mäktigt det kändes att cykla där framme med Rasmussen och company. Jag riktigt kände vinddraget i håret. Hörde publiken. Såg bergsknallarna framför mig.

Jag bokade en 55-minutrare men fick en 90-minutrare. Det var ett helt år sedan jag sist körde med Ulf och jag hade helt glömt bort att han lägger på mer tid på sina pass än vad som står officiellt. Jag hade chansen att gå efter 60 minuter. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar. Svettades. Kämpade. Men kom i alla fall tvåa efter Rasmussen.

Jag var långt ifrån fulltankad innan passet. Under uppvärmningen började min bensinindikatorslampa lysa och hungern kurrade i magen.

Men ni vet hur det är. Man kommer rätt långt trots att det lyser rött, eller hur! Man måste bara vara lite försiktig med gasen. Köra lite snålare. Och visst såg jag på pulsklockan att jag gjorde det också.

Jag i den oranga hoodie jag köpte (tillsammans med en hel del annat) på Houidiniutförsäljningen innan passet. Superskön! Den vill jag bo i framöver. Tur att jag köpte en svart också...

Så fort jag kom hem blandade jag till en underbar shake på 2 minibananer, lite double chocolate proteinpulver och sojamjölk. Troligtvis den bästa proteinshake jag gjort!

Summa summarum

Maxpulsnotering på passet var 85%, medel kring 75%. Total kaloriförbrukning för spinning+morgonträning=1100 kcal. Hittills idag har jag käkat ca 1700 kalorier. jag hamnar nog på runt 2000-2200 innan kvällen är slut...

Angående inlägget nedan

Jag hann fundera en del när jag satt och skavde på spinningsadeln ikväll. Och jag kom fram till en sak.

Angående inlägget nedan

Det tog en hel cykelklass innan jag kom på vad jag ville säga med inlägget nedan. Ja Sporty Spice, jag vet hur det funkar på en redaktion. Och jag tror inte att du är en av de journalister som jag tycker har lite dålig etik och är sådär "divig" som modejournalistyrket ofta har rykte om sig att vara. Och nej Terese, det är inte en fråga om dubbelmoral.

Det är en fråga om det personliga varumärket, rätt och slätt.

Jag tycker PR är jättebra (gerilla-PR är allra roligast). Och visst är det kanon om Adidas sponsrar artister som Madonna precis som Craft sponsrar andra stjärnor och Nike är knutna till sina superstars. Men personligen tycker jag att gränsen går vid journalister.

Varför? För mig ska journalister, oavsett titel, vara objektiva. Så fort journalister blir "sponsrade" så förlorar de objektiviteten - i mina ögon. Det var därför jag började snacka förtroendekris i inlägget nedan.

Nog om det - det hade noll med träning att göra så jag ska sluta nu. Abrubt.

(Fast sådana här ämnen ligger mig väldigt varmt om hjärtat)

Journalister säljer Adidas

Dagens Media skriver att Ebba von Sydow är en av 60-80 skribenter som marknadsför modeföretagen mot gratiskläder.

Journalister säljer Adidas

Relationen PR och journalistik kan vara svår. Och rent farlig när gemene man inte vet om hur det produktplaceras friskt i tidningar (och bland folk "i svängen").

(Artikeln är skriven av Niclas Rislund)

Det har snackats en del om trovärdighet på bloggar. Att t.ex. en PT med dålig hållning eller en överviktig kostrådgivare inte inger trovärdighet. Precis så känner jag när t.ex. Ebba von Sydow presenterar gymtrender, eller när modestylisten Sylwia Bykiewicz (Elle Puls) presenterar träningsmode. Sådant kan jag inte ta på allvar. För mig innebär det noll förtroende.

När redaktioner plockar på sig gratisgrejer, eller enbart skriver om saker som de bekvämt får skickade till sig, så tappar jag respekten. På en gång. Journalistik måste väl handla om mer än så? Även om det gäller simpla men älskade "plockreportage".

Snack om träning

Hemma hos oss pratar vi (jag och grabben) i stort sett bara om tre saker. Träning, business och resor.

Träningssnack

När grabben frågar mig hur det gick på löpträningen brukar jag svara "åh det var så jädrans kul" eller "nja, det var lite tråkigt idag". Då brukar han skratta och le lite åt mig sådär som man gör åt små barn som inte förstår bättre.

I hans löparvärld snackar man nämligen inte så. Man pratar mer om resultat. Det är det som är viktigt. Att man var två tiondelar sämre, eller kanske sprang på en snabbare minuter-per-kilometer-fart. Medan jag pratar känsla snackar alltså grabben resultat.

Grabben poserar högst upp på prispallen utanför den gamla OS-stadion i Montreal. Resultat är viktigt enligt honom.

Om jag däremot frågar grabben hur skidåkningen gick, så är det han som svarar "ja vad den backen var bra" eller "fan vad dåligt det gick" medan jag svarar "nja jag kommer inte in ordentligt i början av svängen" eller "åh underbart, ingen höftrotation alls". Då är det jag som snackar resultat - och grabben som pratar känsla.

Jag har funderat på varför det är så. Varför vårt eftersnack skiljer sig åt. Och kommit fram till en teori.

Löpning är inte min grej. Det är grabbens grej. Men skidåkning är min grej. Inte grabbens. Jag springer och spinner för att det är roligt. Grabben åker skidor för att det är roligt.

Däremot tar jag skidåkningen på nästan dödligt allvar. Jag tycker det är skitkul - MEN - för mig är det otroligt viktigt med tekniken. Skulle jag åka utan att bry mig om hur jag åkte - åka utan att tänka på höft-, knä-, och ankelvinklar och olika krafter och bryta ner svängen i olika delar för vidare direktanalysering - ja då skulle skidåkningen bli tråkig. Faktiskt.


Likadant kan jag tänka mig att det är för grabben. För honom är det resultat och teknik som är det viktiga i löpträningen. Det är det som gör löpningen rolig, för honom.

Resultat och teknik är det som driver mig framåt också. Jag vill ju bli snabbare. Men jag är inte så bra. Än. Därför är jag fortfarande på känslostadiet när jag eftersnackar om min löpträning.

Hur pratar ni?

Fre 16 nov: Morgonträning

Det är inte så bra med morgonträning när det blir för lugnt. Jag måste morgonträna strategiskt!

Core

Jag började morgonen med core. Jag var lite tidig(!) till passet och låg på mattan i tio minuter när salen var tom och höll på att somna. Sådant är farligt.

Eftersom jag var lite småseg blev också morgonträningen lite småseg. Det var ju core. Jättenyttigt och bra och allt - men ingen pulshöjare. Då är det annat med morgonspinning och jogging. Där vaknar man minsann och får värsta morgonkicken!

Fartlek

Efter coren försökte jag köra fartlek. Med betoning på försökte. Det var också segt. Så det blev 15 minuter istället för 30. Det gör inte så mycket. Det viktiga är att jag kommer upp i farter över mitt comfort zonetempo. Känner jag mig rätt kommer jag dessutom ta igen de förlorade 15 minutrarna ikväll...

15 november 2007

Tor 15 nov (forts.): Mera spinning

Vakna, äta, jobba, träna, jobba, träna...

Spinning

Det blev ett 45-minuterspass efter jobbet. Bara. Inte pulsspinningen på 55 minuter. Den var full. Jag stod ganska högt upp på väntelistan innan det tidiga passet, men jag orkade inte leva i ovisshet (oj vad dramatiskt det låter). Så jag bestämde mig för att ge fullt ös på 45-minutraren och skita i 55-minutraren. Jag har många dagar framöver att köra totalt slut på mig själv...


Passet var ganska opersonligt. Det blir lite så med gula (förkoreograferade pass). Den enda låten som riktigt sätter avtryck är "Ballroom blizz". Annars var det ganska segt. Att klassen bara var 10% full gjorde inte saken bättre. Jag gillar när det är fler som öser. Inte bara jag...

Men - trött blev jag till slut ändå. Dock utan det där riktiga lyckoruset som lunchpasset gav mig. Sorry om jag inte lyckas inspirera någon ikväll...

Styrketräning

Det har blivit lite styrketräning under dagen. Under lunchen blev det tre set tricepspushdowns i kabelmaskin med stång och tre set med rep. Vilken skillnad det är att köra med rep jämfört med stång. Där orkar jag mycket mindre!

Efter kvällsspinningen blev det tre set bicepscurls med stång och tre set hammercurls. När jag kör hammercurlsen märker jag ordentligt hur mycket starkare jag är i vänster(!) biceps. Trots att jag är högerhänt. Ska det vara så?

Anyhow, nu sitter jag förnöjt här framför TV:n, inväntar träningsvärk men konstaterar missbelåtet att det inte finns någon kul TV ikväll. Dock har nya Fitness Magazine kommit...

Summa summarum

Eftersom jag glömde pulsklockan hemma uppskattar jag mina träningskalorier till 400+350 ungefär (jag misstänker att min bedömning ligger i underkant). Hitills idag har jag ätit 1800 kalorier. Innan kvällen är slut kommer det kanske att bli några till...

Jag undrar om 1800 kalorier är en bra nivå att ligga på om man tränar bort 700-1000 kalorier per träningsdag? Det där är det eviga gisslet...

Tor 15 nov: Kort och koncis spinning

Ibland är det bra med korta pass. Då kan man nämligen köra järnet - hela passet igenom.

Spinning på lunchen

Glenn står för 45 minuter adrenalin på torsdagar klockan 12.00. Han gör det jäkligt bra. Men jag hade lust att gå och säga att det var riktigt dåligt. För om det var någon som var missnöjd efter passet utlovade han tre personliga cykeltimmar. Och det hade inte varit fel...

Det är bra med lite kortare pass ibland. Det gör att jag kör järnet hela tiden. Jag vågar låta pulsen ligga nära max hela tiden. Jag vågar ta ut mig.


Dumt nog hade jag med mig pulsbandet, men inte klockan, så jag kunde inte mäta min puls. Bara känna. Men det kändes bra. Och jobbigt. Jäkligt jobbigt faktiskt. Och jobbigt är underbart!

ICA Gott Liv

Nu laddar jag om med en ICA Gott Liv färdiglunch. Det som är bra med frysluncher är att man ser vad man får i sig - i kalorier, fett och allt annat (min thaiwok innehåller 400kcal till exempel). Det som är mindre bra är att det förmodligen innehåller en massa E-nummer.

Så lyckas man!

Hur lyckas man boka in tre pass spinning på en dag trots att man inte vill?

Så lyckas man

För er som läser min blogg så är tre spinningpass per dag ingen direkt nyhet. Men idag ville jag bara köra två. Faktiskt.

Om en timma är det dags för pass nummer ett. Klockan 18.00 är det dags för pass nummer två. Trodde jag. Om det inte var för att passet är fullbokat och jag står på vänteplats nummer sex. Sex! Det är ju hur många som helst före mig.

Därför bokade jag även in klassen före den klockan 18.00. Jag vet ju hur arg jag blir om jag kommer till gymmet och inte får köra min planerade klass. Då är en plan b bra. I värsta - eller bästa - fall kör jag tre pass. I annat fall blir det två. I vilket fall som helst blir det bra. Kanonbra.

14 november 2007

Vassle- och Kaseinprotein

Proteintillskott är väl bra... eller? Nedan följer en ganska vettig text från Jason McMillion/Metro:

Vassle- och Kaseinprotein

Vassle- och kaseinprotein har helt olika egenskaper och bör därför intas när kroppen på bästa sätt kan använda dessa i önskat syfte. Men glöm inte maten, slarvar man är proteintillskotten näst intill verkningslösa.

Vassleprotein upptas väldigt snabbt vilket ökar proteinsyntesen (muskeluppbyggnanden) markant. Det höjer även inslulinnivåerna vilket bidrar till den kraftiga anabola effekten. Intas vassleprotein och snabba kolhyrater i samband med ett träningspass (före eller efter) är det en vinnande kombination. Det finns dock en nackdel och det är insulinhöjningen som även ökar fettinlagringen. Därför ska vassleprotein endast intas i samband med träning och inte under andra tider, speciellt om man har lätt för att lägga på sig underhudsfett.

Kaseinprotein är i motsats till vassle ett långsamt protein. Det tar alltså flera timmar för att kroppen ska kunna bryta ner proteinerna till aminosyror och sedan ta upp dessa til blodet. Kasein ger därför inte den kraftiga proteinsyntesen men minskar däremot proteinnedbrytningen bättre än vassle. Undvik kasein i samband med träning där man svettas mycket då mer vatten går åt för att bryta ner kaseinet. Passar däremot bra som komplement till mellanmålet eller tillsammans med kvällsmålet.

Päron

Jag sitter här. Skriver en pressrelease om några juvelnyheter och äter fantastiska päron.

Päron

Jag är fortfarande helt begeistrad över den fruktkorg som kommer hit en gång i veckan. Framförallt päronen är helt underbara. Hemma hos mig är päron tyvärr en helt bortglömd frukt.


Päronen i jobbets fruktkorg är sådär lagomt hårda och smakrika. Inte mjukt och kladdigt. Inte stenhårt och stentorrt. Det är perfekt helt enkelt. Och om jag inte minns fel innehåller päron massvis med fibrer!

Längdskidor för nybörjare

Förra veckan köpte jag två par alpinskidor. Igår kväll blev det ett nytt längdpaket. Det snöar, jag är lycklig - och snuspank.

Längdskidor

Jag är värdelös på att åka längd. Förra året åkte jag kanske fem kilometer. Det är de enda fem kilometrar längd jag åkt i mitt liv. I februari åker jag förhoppningsvis nio mil. 90 kilometer. Hur ska det gå?

Utan längdskidor går det inte alls. Så igår spenderade jag och "Coola Karin" två timmar på Stadium tillsammans med f.d. elitåkaren Janne. Han hittade både skidor, stavar, pjäxor och bindningar åt oss.


Det blir nog riktigt bra det här. Längd är kul. Ja jag tycker faktiskt det. Trots att jag åker som en kratta. Men det ska det bli ändring på. Jag och Coola Karin ska förmodligen på träningsläger. Redan om två veckor om allt vill sig väl. Då ska jag lära mig hur man åker. På riktigt.

Vasaloppet Öppet Spår

Grabben tror inte jag klarar nio mil på skidor inom rimlig tid. Själv har jag ingen aning. Men vadå, man kan väl få testa!

13 november 2007

Taggad!

Jag längtar, längtar, längtar!

Taggad till tusen

På torsdag börjar jag. Med träningen igen. Jag blir alldeles yr i skallen av iver när jag tänker på det. Givetvis är allt planerat och klart. Från torsdag och tio dagar framåt. Tufft blandas med lätt(are). Gruppass blandas med individuell träning.

Träningspåsen knyts ihop med två ord: skitjäklakul och utmaningar. Bring it on!




PCO(S)

Jag var hos doktorn igår. Och fick det bekräftat.

PCO(S)

Precis som förra gången jag var hos doktorn på Sophiahemmet var jag tvungen att springa från Tekniska Högskolans tunnelbanestation för att hinna fram och då kom jag ändå dit fem minuter för sent. Svettig och blöt av regnet (ingen rolig kombination) flåsade jag upp för trapporna för att sedan få bekräftat för mig att det inte är något fel på mig. Jag har bara PCO(S).

PCO eller PCOS
är ingen sjukdom. Det är "bara" ett tillstånd. Ett syndrom.

Behandlingen heter p-piller om man inte vill gravid. Generellt sett brukar man vara orolig för viktuppgång när man knaprar p-piller. Men i mitt fall hoppas jag att det leder till en minskad vikt. Problemet är bara att eftersom jag har mens typ en gång i kvartalet eller halvåret, så vet jag ju inte när jag ska börja knapra mina piller. Så jag har fått piller för det också.

Livets orättvisor

Att jag har PCOS är jag inte så nedstämd över. Det är trots allt skönt att fått ha svar på några frågor. Frågetecknen kring barnlöshet är inget som jag ens funderat över just nu. Jag är inte inne på det kapitlet ännu. Den dagen, den sorgen - för att tänka krasst.

Just nu finns det tankar som hägrar längre ner. Som ligger och trycker och trycker. Alltid.

Doktorn sa att det är extra viktigt att tänka på sin kost när man har PCOS. Och jag försökte förklara. Precis som jag alltid gör. Men jag såg ju att hon inte tror på mig. Precis som de flesta som ser mig.

För det syns inte att jag tränar som en dåre. Det syns inte att jag inte äter pizza och godis varje dag. Och det är det som känns. Som gör ont. Att jag försöker och försöker men inte får något kvitto på det jag gör, varken inför mig själv eller inför andra (ja faktiskt - för mig är bekräftelse från andra jäkligt viktigt!). Jag ser ju inte ut som någon snyggt vältränad Sporty Spice precis.

My old happy self. 2004.

12 november 2007

Träningsvila

Jag har träningsvila i några dagar. Sedan kör jag på för fullt igen. Under tiden ska jag på mysiga dejter med min grabb, sova en massa och se till att vara snygg i håret varenda dag nu när jag äntligen har chansen!

(Träningsvila betyder inte bloggvila, bara så ni vet...)

11 november 2007

En helt vanlig lördag

En lördag bland många andra?

En helt vanlig lördag

00.30: Jag, grabben och katten Chili spelar pingis i föräldrarnas källare. Eller, det är mest jag och grabben som spelar. Katten Chili nöjer sig med att vara bollkalle. Han ligger och trycker på bordet vid nätet och följer varje boll uppmärksamt och verkar inte bry sig att det viner om öronen.

02.00-08.30: Dags för den ack så viktiga sömnen. Nattens timmar når inga toppoäng vad gäller kvantitet.

09.00: Vi vaknar till en vit morgon med minusgrader. Jag tar med mig mamma på en promenad innan frukost. Vi konstaterar att det är halt på vägen och att vi ännu inte lagt om till vinterdäck...

11.00-12.00: Sängen ser varm och skön ut och jag tar igen några av nattens timmar medan grabben huserar i garaget och fixar en eldskrift till det pyroteknikerjobb och bröllopsfyrverkeri vi är på väg till ikväll.

13.00: Jag träffar "Coola Karin" i stan för en fika efter hennes triathlonträning (3 timmars spinning+30 minuters jogg). Vårt mål för dagen är att hitta bra längdskidor som ska ta oss runt Wasaloppsspåret i vinter. Vi hittar det kompletta paketet på Stadium.

16.00: Jag och grabben beger oss ut till Djursholm. 8 timmar med jobb utomhus väntar. Brrr! Grabben kopplar bomber och tårtlådor, ställer upp rack (som bomberna läggs i) och snickrar dem i rätt vinklar. Kopplar ihop allt till ett elsystem så att det hela ska kunna gå iväg med ett enda tryck på en låda när det väl är dags. Själv bär jag mest grejer fram och tillbaka. Jag är inte så bevandrad i pyroteknik. Jag fryser. Men tänker att det är ganska bra. Det bränner ju fler kalorier!

18.30: Jag tar en paus och tinar kropp och tår med en rask promenad. Jag tittar på det ena palatset efter det andra och köper mig en middag i form av två färdigpaketerade knäckemackor från Wasa och två pingvinstänger som snabbt hinner bli stelfrusna och svårätna.

23.00: Allt är riggat och klart. Bröllopsgästerna kommer ut på trappan och brudgummen säger några korta ord om att han är en man av få ord men att han vill visa sina känslor för bruden på hela himlen, eller något sådant. Eldskriften tänds till brudgummens utvalda musik: brudparets initialer i sprakande vitt kring ett hjärta i rött. Gästerna utbryter i kvällens första "åååååh". Sedan följer bomber med hjärtan i rött, tillsammans med guldregn, saturnuseffekter och mycket annat. Allting går bra. Allt går iväg. Gästerna är mer än nöjda och det är vi också. Men medan gästerna fortsätter festen inomhus har jag och grabben en lång dryg timma kvar med att städa upp och packa in allt i bilen.

01.30: Vi hittar tillbaka till stan från Djursholm. Vi är stelfrusna in i benmärgen och varken fullt ös med värme i bilen eller en skållhet dusch hjälper. Vi satsar på duntäcke och många timmars sömn istället och hoppas att vi ska vakna varma och utvilade.

Summa summarum:

70 minuters powerwalk och en massa vardagsmotion i form av tvättäkta kroppsarbete under kvällen. Tre minusgrader förhindrar dock att jag blir svettig av det...