01 mars 2008

Marathon på 2.48

Grabben har precis fått ett sms från sin löparkamrat. En person han alltid sprungit jämt med. Idag slog hon PB på maran: 2 timmar och 48 minuter. Grabben slutade genast äta sina ostbågar och ligger nu och flämtar på golvet. Han har gjort tåhävningar, situps, plankor och armhävningar. Jakten har visst börjat på riktigt?

Lör 1 mars: Powerwalk

Det finns inget dåligt väder. Bara dåliga kläder.

70 min snabb promenad

Ju längre jag satt i soffan, desto mer ville jag ut. Även om man vilar kan man gå ut och gå lite. Regnrusk tillhör ju mitt favoritväder att träna i - det känns så bra efteråt.

Sagt och gjort. Efter att grabben kommit hem efter sina 15 snabba kilometrar på löpband åt vi en bastant pasta carbonaralunch innan rastlösheten slog mig med dunder och brak och jag var tvungen att ge mig ut. I regn och blåst och härlighet.


Det blev rundan om både Reimersholme och Långholmen. Det var lerigt och gyttjigt på sina ställen. Jackan var dyngsur redan efter en halvtimme men jag traskade på och försökte komma underfund med om humorprogrammet på P3 verkligen var roligt. Den sista halvtimman var kepsen som en iskall hjälm som smet om pannan och det var skönt att till slut få komma in i värmen. Nu återgår jag till min soffa och kvällens TV-tablå.

Moi!
Dyngsur och skitig jacka, mutpresent från Ellos.
Grå byxor med fickor långt ner på benen, några hundralappar på Stadium.
Ganska blöta skor, Asics Nimbus, modellen är från några säsonger sedan...
Vit keps, Puma, några hundralappar.
Brusig fickradio med borttappad batterilucka, typ 120 spänn från Clas Ohlsson.

Långpass på löpband

TV-sport och regn ute. Perfekt för att vila benen i soffan. Imorgon smäller det!

En dag på löpband


Imorgon kommer bli en fantastiskt tråkig dag. Jag och Coola Karin ska testa hur länge vi kan springa på löpband. Målet är att uppnå en mara. Jag vet, det är galet. Galet tråkigt om inte annat. Fast samtidigt hur kul som helst.



Jag har skrivit om detta förut. Och jag har också försökt att springa en halvmara på löpband. Men det var för dåliga program på TV:n framför mig då. Det var tråkigt. När det är tråkigt blir jag trött. Hjärnan spökar. Det är därför vi springer just imorgon - det finns bra grejer på TV:n under ganska många timmar. Vasaloppet till exempel. I år ska det bli extra kul att kolla. Dels för att jag kommer känna igen mig. Dels kommer det bli ytterst svåråkt imorgon, det gör det hela mer spännande. Den enes död den andres bröd, eller vad det nu heter.

Därför vilar jag benen i soffan idag. Därför är jag ganska nöjd med veckan som varit trots att jag tränat relativt lite.

29 februari 2008

Fre 29 feb: Jogging på söder

Medan andra dansar i neon springer jag i nattmörker

6 kilometer mitt i natten


Fredagskvällar betyder intervallträning på Kristinerbergs IP enligt ett initiativ på Funbeat med Coola Karin i spetsen. Men Karin hade ont i magen och ställde in. Jag mådde illa och var supertrött och ställde också in. Istället låg jag nästintill medvetslös i sängen mellan 17 och 20.

Lagom till att alla paren i Let´s Dance dansat ut var jag så pass pigg att ett löppass kändes riktigt lockande. Till min förvåning höll grabben med.

Ikväll var det första gången på länge som jag vågade springa på lite. Vågade utmana mig själv. Jag hade varken en mössa att stänga in mig i (jag tränar lustigt nog mycket bättre med saker på huvudet: mössor, bandanas eller vad som helst) eller lurar med peppande musik i öronen. Jag försökte ha driv i varje steg ändå. Jag känner mig nöjd med insatsen. Att jag försökte visade sig på både puls (max: 93%, medel 85%), tid och kaloriförbrukning.

På slutet, längs med Ringvägens sköna utförslut, fick jag syn på min spegelbild i ett skyltfönster. Min teknik är väldigt annorlunda nu än för ett år sedan. Tack grabben, för att du tjatat! Det som förändrat sig mest är armarna. Jag har läxat upp muskelminnet ordentligt, sprungit otaliga kilometrar och sagt till mig själv "man springer inte med benen, man springer med armarna". Framförallt i uppförsbackarna. Medan jag i början hade armar lika stela och stabila som Marlies Schild när hon åker snabbast i slalomtävlingarna är det Johan Wissmans aktiva löparmföring jag siktat mot. Det har gett en liten förändring. Jag har fortfarande mycket kvar att jobba på. Som att få mer rullande ben, lite mer kick liksom. Kollar man de snabba marathonlöparna sparkar de nästan fötterna i baken. Mina fötter lämnar knappt marken. Därför borde jag träna mer intervaller, fartökningar och annat snabbt i lätta utförslöpor. Då får man lite teknikhjälp på köpet. Men det lutar väl knappast på Kristinebergs IP?

Sugen

Jag blir så träningssugen när jag läser sådant här. Därför blir jag glad när jag också vet att SATS kommer öppna i Hornstull. Nästan nära mig! Då kan jag slinka dit så fort jag känner av suget.

28 februari 2008

Ingen pump

Jag är totalt urladdad. Det känns som om jag vunnit VM-guld.

Livet från den ljusa sidan


Häromdagen var livet lika nattsvart som datorskärmen. Men med lite Nillahjälp, hjälpsamma kommentarer på mitt tidigare datorhaveriinlägg och ett par timmar hos fixarna på Tricom, så lever min före detta dators innanmäte på en hårddisk. Nu är det bara slutspurten kvar. Imorgon har jag tänkt komma ut från Computer City med en ny dator. Ja, en ny jäkla dator. Det visade sig mycket riktigt vara hårddisken som fick punka. Enligt HP-supporten kan den repareras. Det innebär att en budfirma kontaktar mig inom 3 dagar. Hämtar upp den någon dag senare. Sen ska HP-fixare reparera den inom 10 dagar - om jag har tur. Och så tar väl budfirman några dagar på sig att skicka ut den till mig. Räknar man ihop det där blir det några veckor. Och några veckor funkar inte för mig. Mitt jobb är min dator. Istället förhandlade jag mig till ett byte. Imorgon ska jag bara få Computer City att förstå det också.

Datorhaveri tar energi. Och nu när man lyckats spara innehållet känns det som en riktig urladdning. Jag känner mig lika lycklig som efter ett tufft träningspass. Mitt tänkta body pumppass hann jag inte med (då stod jag hos min räddare i nöden på Tricom), och det blir ingen annan träning ikväll heller. Istället blir det "Du är vad du äter" och sedan favoriten "Criminal minds".

På vägen hem, med lyckoruset som en aura över mig, sprang jag förbi Lidl vid Fridhemsplan. Vanlig kesella blir både dyrt och trist i längden och Sofy har tidigare tipsat om Lidls variant. Jag har för mig att tipset var något som heter "Milbona", men idag fanns bara Linessa. Ja, vi pratar fortfarande kvarg och inte deltagare från Jerry Springer.

Linessa smakade som en riktig god, tjock yoghurt - men den innehåller mindre protein och mer kolhydrater än just kesella. Så riktigt fritt fram att äta är det inte, men det är det å andra sidan aldrig...



Näringsinnehåll Lättkesella (per 100 gram):

Energi: 75.5 kcal
Protein: 12.7 gram
Fett: 1 gram
Kolhydrater: 3.7 gram

Näringsinnehåll Linessa (per 100 gram):
Energi: 87 kcal
Protein: 6.2 gram
Fett: 0.2 gram
Kolhydrater: 15.2 gram

Om jag inte har fel är Milbona mer likt Kesella... så jag får kolla upp fler Lidlaffärer helt enkelt!

Att tänka (kritiskt)

Bloggar, gratistidningar och flödande information i all ära, men var finns vårt omdöme?

Hallå?

Allt färre läser morgontidningar. Istället förlitar vi oss på Aftonbladet, City och Metro. Med notiser som "Nya numret av Elle ute nu" och billiga rubriker får vi vår dagliga dos av så kallat nyhetsflöde. En skruvad allmänbildning. Jag läser inte heller till exempel DN eller SvD varje dag. Men när jag inte skummar igenom den känner jag mig bakom flötet. I de flesta fall är det P1 som jag konstant lyssnar till, tant som jag är, som räddar mig.

Men det var inte morgontidningarna jag tänkt skriva om. Istället vill jag skriva om de livsfarliga bloggarna.

Bloggarna som sådana är harmlösa. De bits inte. Ger inga allvarligare infektioner. Det är bristen på kritiskt tänkande hos läsarna som kan göra dem farliga. Inte sällan läser jag bloggkommentarer där bloggförfattarna idoliseras, ses som experter och frågas om vad som är bäst. I vissa fall ser sig bloggarna som självutnämnda experter och bjuder på föreläsningar i skriftlig form, delar ut tips och skriver inlägg som om de författade redaktionellt material till en tidning (inte för att jag tycker tidningar är mycket bättre).

Ett rykande färskt exempel på detta är lika smarta som skamlösa Blondinbella, som har fått för sig att skriva träningstips.

Jag är inte bättre jag. Min tanke med bloggen är att inspirera. Förmedla en känsla. Men jag trillar också dit ibland. Låter som en expert. Då vill jag slå mig själv på fingrarna. Jag vill inte vara en av dem som skriver om sådant jag tror att jag kan. Därför kommer det aldrig (mer) att finnas ett enda inlägg av "så ska du göra"-typ. Bara en massa träningsglädje, mycket ifrågasättande, och en del kritiskt tänkande. Som igår, då jag hittade O`boys nya sockerfria version (istället med sukralos, inulin, maltodextrin). Smart, tänkte jag. Sedan läste jag lite noggrannare på förpackningen, såg att det kryllade av snabba kolhydrater och ställde tillbaka den. Jag brukar ju inte ens dricka O`boy. Varför börja nu?

Biceps med tunga vikter?

Läser detta hos Glitzy och vet inte vad som är rätt eller fel? Alltså, när man har tunga vikter och kör biceps - ska man gunga upp dem (enligt videon)? Kommentardebatten är minst sagt livlig.

27 februari 2008

Ons 27 feb: Mjölksyreträning

Himmel eller helvete? Ikväll var det både och.

Spinning


När jag kom till SATS Hötorget kändes det som om jag inte tränat på evigheter. Men det har jag ju. Fast inte spinning. Knät har känts för osäkert för det. Idag var det nypremiär. Det firades med Pias kanske tuffaste pass för säsongen: mjölksyreträning.

Efter en extralång uppvärmning på 16 minuter var det fulls ös medvetslös redan från början: 6 stycken 30/20-intervaller, 5 stycken 60/30-intervaller och till sist 4 stycken 90/nånting-intervaller. Målet var att alltid komma upp i 90% av max. Jag som har svårt att nå riktigt höga pulssiffror när jag kör spinning kom upp i 91-92% under de flesta intervaller (förutom två där jag mesade ska jag erkänna...) Jag hade inte bara mjölksyra i benen men också magsyra i halsen redan efter andra 30-sekundaren. Men det blev bättre. Och jobbigare. Fasansfullt fantastiskt jobbigt. Det är inte ofta jag känner mig sådär mör efter ett spinningpass, men det gjorde jag ikväll.

Efter första passet bjöd Andreas på 75 minuter Giro d´Italia. Intervaller, passande nog. Under uppvärmningen var jag som vånligt låg som en bungalow men när vi väl kom igång så fick adrenalinet mig att växa till ett höghus. Någonstans i mitten var jag i mitt esse och jag kunde också skrika, tjoa och peppa precis som alla andra energibomber där inne. På slutet var jag just det - slut. Och när stod i Konsumkön efteråt kom jag inte ens ihåg telefonnumret hem.

Kvällens spinning sammanfattar jag i den här låten som fullkomligt skriiiker energi:

26 februari 2008

Tis 26 feb: Magträning på Pilatesboll

Jag är nästan glad. Det måste firas på bollen!

Trimmad mage

Förut hade jag en snygg mage. Långt ifrån ett stramt sexpack visserligen. Men en mage som jag var nöjd med, som passade min kropp. Nu är den mest degig. Och mest i vägen.

Efter att ha pratat med HP-supporten, bevisat för dem att min garantitid inte alls gått ut som de hävdade, och sedan lagt order på några skivor som ska återuppliva datorn (även om allt på den är borta) kände jag mig glad i hågen. Lite naivt fjäderlätt (allt innehåll på datorn är ju trots allt borta).

Idag är det vilodag men eftersom jag inte ansträngt magen på länge (tydligen är magen så pass stark att den håller för rätt mycket löpning) så var det med blida ögon jag tittade bort mot pilatesbollen efter HP-samtalet.

Det ryktades att Britney Spears gjorde 100 (eller var det 1000?) sit-ups om dagen när hon var i sitt esse. Jag är glad om jag gör 100 idag. Kanske 100 varannan dag eller var tredje är en bra målsättning? På pilatesboll. Inte bara med fötterna i golvet - utan med fötterna på en bänk, mot väggen eller mellan ribborna på sådan där gymnastikskoleklättervägg. För oj oj vad just den skillnaden gjorde just det - skillnad!



När man har gott om plats på gymmet kan jag tänka mig att den här funkar också:

Bra träningsmusik

Det sägs att dofter ska ha en oerhörd förmåga att väcka minnen. Musik gör det också. Särskilt låtar jag tränat till.

Bra träningsmusik

Det finns mycket bra träningsmusik jag glömt. Inte för att den varit dålig. Mest för att det kommit så mycket ny musik. Men det som göms i snö kommer upp i tö... eller ja, på YouTube i alla fall.

1. Flipsyde

Jag upptäckte Flipsyde genom min då typ 14-åriga lillebror. Då var jag mycket ute vid Hellasgården och sprang deras milspår (terräng). I bilen på vägen dit spelade jag låtar som Someday, Angel, Time, US History och Skippin Stones. Ljudnivån på högsta möjliga såklart.

Just Someday blev min favorit att länga löpsteget till. Den är inte uppbeat, men den har "det där" - draget:



2. Kelis

Kelis är mer än bara bruden i den enerverande Milkshakelåten. För mig är Kelis Kanada. Det var Kelis och jag som jag joggade runt på linjalraka gator i villaområdena strax utanför Toronto under dryga halvåret. Tappade bort mig själv mellan förnäma hus med snygga brevlådor. Det var ju tur att jag inte var ensam, att Kelis fanns med. Speciellt låten Caught Out There där versen "I hate you so much right now" känns befriande skön att löpa bort frustrationen till:



3. Rocky Theme Song

Det finns en mängd varianter på "Rockylåtarna" ("Gonna fly now"). Den bästa versionen av dem alla finns såklart på min dator som dog häromdagen. Det är också just Gonna Fly Now (en version liknande denna, fast utan sång) som inleder många av de säljkurser som arrangeras av företaget jag jobbar för.



4. Sean Paul

Förutom att Sean Paul spelades om och om igen på dansgolven i Whistler, Kanada, när jag bodde där så följde han ofta med mig hem på kvällarna när jag varit ute och sprungit. Jag bodde halvvägs uppe på berget och löpturen slutade därför alltid obarmhärtligt med tre kilometer uppför. Låtar som Get Busy, Ever Blazing (fast den hade jag bara halva låten på eftersom nedladdningen gick fel...) och We Be Burning. Egentligen kunde de vara en och samma låt - de låter ju likadant:



5. Westlife

Jag vet. Det är pinsamt. Men det är i alla fall över nu - tiden då jag gillade Westlife (runt år 2000). Jag tyckte verkligen att de funkade att springa till. Låtar som Swear it again, World of Our Own, och Queen Of My Heart fick liksom benen att pinna på. Och... jag måste erkänna, en bit av mig tycker fortfarande att vissa av deras låtar är helt ok.Vad sägs om Total Eclipse of My Heart i ny tappning:


Avundsjuk

Jag vill också, också, också!

I en annan del av Himlen

Nanne Grönwalls schlagerdänga "Avundsjuk" sjunger i öronen när jag läser detta och detta. Visst låter det uderbart! Ett riktigt superdupertufft spinningpass är nog bland det bästa som finns.

Spinningpassen på Hötorget, måndagar klockan 17.00 och 18.00 (framförallt det senare passet) är magiska och makalösa. Här finns en stämning som jag sällan upplevt. Det är något visst med deltagarna. Det är ett skönt härligt go och fullt ös makalös. Det skriks, tjoas och peppas. Det är en upplevelse! Och jag är avundsjuk. Jag önskar jag kunde varit där.

25 februari 2008

Mån 25 feb: Ingen pilates...

...istället löpning.

Löpning i blåst och mörker

Det blev ingen pilates idag som det var tänkt. Jag var alldeles frustrerad i kroppen för det. Kunde för allt i världen inte tänka mig att ligga still och göra små lyft med benen. Hur bra det än är för kroppen. Jag ville hellre ut och rensa huvudet - och benen.

Jag tog grabben med mig och bestämde att vi skulle springa ner till Saltsjöbadens IP, till de där nya löparbanorna jag pratat om. Jag hade tänkt att vi skulle värma upp genom att springa slingan dit som går genom skogen. Jomen visst. Den visade sig vara kolsvart. Vi sprang den ändå och kunde med ned nöd och näppe urskilja vad som var upp och ned.

Medan grabben sprang intervaller på banan, sprang jag runt runt i min egen takt. Knät gör inte ondare när jag springer, men däremot känns det mer när det blåser på det. Kanske ett besök hos någon sjukgymnast/doktor vore bra, eller hur Fredrik. Jag har upptäckt att när jag trycker på en viss punkt, ganska långt ner, så är det som att en smal sträng (av något) rör sig fram och tillbaka. Det är när jag trycker här jag får ont, oavsett om jag springer eller inte.


Vi tog en annan väg hem från IP. Förmodligen något längre. Men med gatubelysning. Rundan som helhet gick på 64 minuter. Eftersom fotpoden fortfarande inte är matad med nytt batteri får det bli MarathonMias tips: mäta rundan på förträffliga Jogg.se.

Kcal vs Prestanda

Carro lämnade en smart kommentar till mig häromdagen.

Att prestera utan kalorier

I mitt ingenting-är-omöjligtinlägg skrev Carro att det är svårt att gå ner i vikt när man gör krävande saker som 6-timmarslopp och liknande, eftersom man behöver en massa energi för att klara av det.

Det är jättelogiskt. Och jag håller med.

Men - jag har faktiskt aldrig ätit mer inför en utmaning. Aldrig laddat med mer energi. Aldrig tänkt på att äta eller dricka extra mycket dagarna innan. Just för att jag alltid varit så rädd om kalorierna har jag inte ens tänkt tanken att jag borde ladda.

Kanske är det därför jag blir matt lite snabbare än jag tänkt mig? Matt är nämligen det jag oftast blir. Inte trött. Inte ont. Bara matt. Orkeslös. Förmodligen för att energin tar slut.

Smart upptäckt Puman.

Fast en gång laddade jag lite extra. Inför Blodomloppet åt jag två Risifrutti på eftermiddagen. Kanske var det därför jag sprang snabbare än jag någonsin tidigare gjort? Den tiden hoppas jag sopa banan med i nästa millopp.

Nu ska jag ut och springa. Datorhaveriet ligger och skaver i benen och det är dags att släppa lös det. Fast det går fortfarande långsamt. Knäontet håller i sig (jäkla pissknä).

Blixt och dunder

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Grr

Imorse sa min dator tack och adjö och visade upp en nattsvart skärm. Det spelar ingen roll hur många gånger jag startar om den. Den inledande "HP invent" (eller var där nu står) blinkar till och sedan blir det bara svart.

Suck och stön, säger jag som grät några ilskna tårar när jag insåg tragedin. Det är inte det att tusentals foton förmodligen kommer försvinna. Det är inte det att hela mitt jobb finns på den där förbannade dumburken. Det är "bara" det att tekniska grejer alltid ska krångla med mig.

När jag för inte ens ett år sedan valde den dyrare HP-laptopen, gjorde jag det för att jag ville att den skulle hålla. Länge. Att jag sedan fick gå tillbaka till affären dagen efter första köpet, för att hårdvaran inte funkade, gjorde mig grinig. Att jag sedan fick gå tillbaka till affären veckan efter andra köpet, gjorde mig förbannad. Tredje datorn höll. Tills nu. Den har surrat konstigt ett tag. Den har hängt sig den sista tiden. Bråkat. Satt sig på tvären.

Jag orkar inte bli arg på mig själv för att jag inte gjort några backup:er på länge. Jag blir däremot arg för att min till synes fungerande Sony Ericsson W880i inte heller fungerar. Kameran funkar bara när den vill och likaså mobilfotoalbumet. Walkmanfunktionen har aldrig kunnat kommunicera med min dator.

HP-folket har kontaktats. Men det ska skickas och faxas kvitton hit och dit och då måste jobbokföraren kontaktats eftersom det är en jobbdator. Det är ett jäkla krångel, telefonköer och snack med den totalt ointresserade tekniska supporten, som fullkomligt slukar energi.

Hur livet ska fortgå vet jag inte. Jag lever med min dator. Den är mitt jobb, min lön, och min fritid. Den är allt. Ja, förutom telefonen då. Men den kan jag ju inte heller lita på. Jäkla tekniksamhälle.

Mitt stora projekt

När jag gör något är det allt eller inget. Lagom går liksom inte. Dagens stora mat- och bakprojekt är enormt.

Ugnslycka

I min lilla oas på Söder finns ingen ugn. Där finns ett sött litet kök, ett stort snyggt badrum, en perfekt sovalkov och ett lagomt litet vardagsrum. Men ingen jäkla ugn. Eftersom jag inte har någon ugn drömmer jag alltid om att baka, laga lasagne eller svänga ihop en paj. Då behöver man en ugn.

Lagom till att jag flyttade hemifrån hittade mamma och pappa sitt drömhus och flyttade. Visserligen bara några kilometer från vårt gamla hus men tillräckligt för att hamna alldeles vid strandkanten. Mamma säger att hon inte kan åka hemifrån eftersom hon får sådan hemlängtan så fort hon åker förbi postlådan. Men nu har hon lyckats, för familjen & Co är på sportlov i norrland tillsammans med alla andra Stockholmare. Jag är hus- och kattvakt. Och smälter vid tanken att ha tillgång till ugn.

Snart smälter jag på riktigt också. Ugnen har stått på hela dagen. Jag har världens största mat- och bakprojekt på gång. Lagom finns inte när det gäller min värld. Varken i träningsambitioner eller matlagningsambitioner.

Det som har, ska, eller håller på att tillagas är:
Kesolimpa med torkad frukt
Dinkellimpa med ananas och mandel
Morotslimpa med ingefära, apelsin och vanilj
Aprikos och nötlimpa
Baconlasagne
Lasagne verde
Guldgul paj med bacon
Köttfärspaj

Det finns andra fördelar med att vara hus- och kattvakt. Häromkring finns Stockholms finaste joggingmiljöer (enligt mig alltså). Antingen kan man ta sig en långjogg in i Nacka naturreservat och förbi Erstaviks strandbad. Eller så väljer man att springa intervaller på de sprillans nya löparbanorna på idrottsplatsen. Jag har hunnit varken eller. Måste ju hålla koll på ugnen!

24 februari 2008

Lör 23 feb: Jogging i Halmstad

Jag + grabb + löpardojjor + hav= Helgens bästa grej!

Prins Bertils stig

Det går inte att beskriva hur coolt det är att springa på Prins Bertils stig i Halmstad. Det är en fantastisk stig som går längs med havet, från Halmstad till Tylösand. Naturen är underbar. Från sand och sanddynor till klippor och sten. Det känns som en blandning mellan Gotland och Irland. Både mjukt och hårt och dramatiskt, allt på samma gång.

100 löpminuter blev det. Men hur långt vi sprang har jag ingen aning om. Både min och grabbens fotsensorer till pulsklockorna behövde matas med nya batterier. Först blev jag irriterad, jag ville ju veta hur långt vi sprang. Men jag lät frustrationen blåsa bort med allt annat som försvann med stormvindarna i helgen. Prins Bertils stig är för underbar för dåligt humör.