26 juni: Intervall & Fotbolls-TV

En av anledningarna till att jag gillar Sats Zenith är att man kan kolla på TV samtidigt som man tränar. Smart tycker jag, även om jag skulle föredra att ratta in min egen kanal (som på gymet jag tränade på i Toronto och Dublin) istället för att samsas med alla andra...

Höghastighetsintervall

När jag körde mina förra intervaller tyckte min inofficiella tränare att det borde vara större skillnad mellan mina intervaller och vilopauserna.

Jag tog kritiken till mig. Denna gång vilade jag på 9km/h och inledde med två minuter på 12km/h. Sedan en minut på 13km/h, en och en halv minut på 13km/h. En minut på 13km/h och 13.5km/h och en minut på 13.5km/h och 14km/h och till sist en minut på 14km/h.

Mitt överambitiösa mål var att hålla på i en timma. Efter en halvtimme var jag trött, väldigt trött. Så jag avslutade med att gå i 10 minuter och sedan gick jag och försökte få snygga armar genom att träna mina biceps och triceps...

Min inofficiella tränare tycker inte att jag behöver gå över 14km/h på intervallträningen förklarade han då jag stolt berättade om mina prestationer på löpbandet. Han ser helst att jag springer längre intervaller på 12 och 13km/h.

Ajaj kapten, tänkte jag.

Underhållning

I vanliga fall springer jag med musik. Men på gym blir det lätt tråkigt. Jag behöver något omväxlande att vila ögonen på och det krävs mer än snygga grabbars vältränade ben.

Ett bra TV-program funkar till exempel. Ikväll var det spännande - Italien mötte Australien i en åttondelsfinal som jag hade sett fram emot hela dagen. Snygga fotbollsspelares vältränade ben duger alltså som underhållning!

(Matchen slutade 1-0 till Italien efter att Italien fått en straff 10 sekunder före matchen skulle blåsts av. Snacka om surt för Australien!)

23 juni: Galen midsommarträning

Vem sa att midsommar bara var till för aktiviteter såsom ölhävning och dans kring midsommarstång? Nej, midsommarafton duger lika bra till mer ansträngande aktiviteter!

Midsommarafton

Det blev ett lugnt midsommarfirande denna gång. Största delen av dagen spenderades på en båt i en vikt med vatten så försommarljummet att jag badade i ganska många minutrar!

Vid hemkomsten hade all energi försvunnit men jag tog mig i kragen och snörde på mig joggingdojjorna.

Ska här ätas (och det ska det ju! Vadå? Det är ju för fasen midsommar!) - så måste här springas!

Det blev ingen kort runda. Det blev 72-minutraren! Fast denna gång kapade jag tiden till att bli 66 minuter.

72-minutraren

72-minutraren går i blandad terräng. Första halvkilometern går i ett spår i Lidngöloppsstil och sedan en kilometer på cykelbana. Sedan följer ytterligare några kilometer i kuperad skogsterräng med fin havsutsikt och en sandstrand att längta till. Men den är snabbt förbisprungen. Snart smalnar det av och underlaget förvandlas till en bred stig med diverse stenar och rötter att hålla koll på. Det går uppför och nedför. Efter 25 minuter öppnar sig världen och framför oss breder en vinglande grusväg ut sig. En grusväg som känns olidligt lång och som innehåller två jobbiga backar. Här möter vi två cyklister som måste tro att vi är spritt språngandes galna! Till slut tar vi av från grusvägen och vi följer en slinga i skogen som går längs en golfbana. Fint och mysigt att springa i skogen även om man är ordentligt trött såhär på sluttampen. Rundan avslutas med en spurt förbi golfhuset, som idag på midsommarafton är ödsligt tomt.

Det är skönt att svettas lite på självaste midsommarafton och det gör att den goda färskpotatisen och de röda jordgubbarna smakar ännu lite bättre!

22 juni: Lidingöloppet mitt i natten

I takt med att frustrationen över att inte ha kunnat träna ökat, har ryggen känts bättre - äntligen kan jag träna!

20.49 pm

Ikväll - 20.49pm - slog rastlösheten till. Klockan var för sent för att göra något "riktigt" och för tidigt för att inte göra någonting alls.

Jag har länge velat provspringa Lidingöloppsbanan. Och med en bil till förfogande stod det mig mer eller mindre fritt att göra vad jag ville, ja, inom vissa gränser då. Betänketiden var inte lång. 3 sekunder var det enda som behövdes, och knappt det. Jag ville ut och springa! Sagt och gjort. Jag och min ledstjärna som redan sprungit Lidingöloppet några gånger satte oss i bilen, körde genom stan och parkerade i ensam majestät på det store gräsfältet.

- Här brukar det vara fullt med folk och en massa poliser, sade min ledstjärna.

Men denna kväll syntes det inte till en enda människa. Inga polissirener heller. Dock sköntjes några majstänger som väntade på att bli resta och dansade omkring. Men ännu härskade lugnet.

Banan

Jag vet absolut ingenting om Lidingöloppsbanan, annat än att den går i backig terräng. Abborrbacken hade jag aldrig hört talas om, förrän ikväll nar jag var mitt i den.
Banan är fin. Den påminner lite om den terräng jag springer i ute i Erstavik (Nacka). Det är kuperat, visst, men såhär i efterhand kommer jag bara ihåg två backar... men de mindre backarna kräver både kraft och energi och jag tog mig runt på över timmen. Ganska mycket över timmen. Inte speciellt imponerande alltså!

Det riktiga loppet

Jag funderar på att anmäla mig till loppet, men jag vet inte vilket. Jag står och väger mellan tjejloppet på 10km eller halva Lidingöloppet (15km)... om jag anmäler mig krävs det dock ett flertal besök till, och träningstillfällen, på banan!

Himmelskt gott!

Det är underbart när man äter något som riktigt smälter i munnen. Och då menar jag inte choklad...

Favoritmellanmål

Jag är en sucker för keso, jordgubbar och Valio sommarbär. Jag brukar inte nödvändigtvis blanda dessa livsmedel, men idag gjorde jag det och oj oj så gott det var!!

Ett mellanmål med 2.5dl yoghurt, 1dl keso och 0.5dl jordgubbar ger enligt www.viktklubb.se 291 kalorier och fördelar sig såhär:

(Det gula fältet visar energin som kommer från protein, det rosa fältet visar energin som kommer från fett och det blå fältet visar på energin som kommer från kolhydrater)

19 juni: Midnattsloppet - inspektion av banan

Med min onda rygg och nacke kändes hårdträning inte speciellt lockande... men 20.49 kom jag på att jag ville promenera Midnattsloppsbanan istället!

Midnattsloppet - 1 mil

Sagt och gjort, vi snörde på oss skorna och begav oss ut!

Banan är rak och enkel i början men blir sedan snirklig så på vissa platser villade vi bort oss helt.

Loppet börjar vid Zinkensdamms IP och går uppåt Ringvägen med sin svaga uppförslutning. Vid korsningen Ringvägen/Götgatan svänger banan vänster mot Medis. Just Ringvägen och Götgatan är två långa partier som kan bli sega...

Glasskontroll!

Jag vet inte riktigt var vätskekontrollerna kommer att vara men här stannade i alla fall vi för en glass.

Vid medis tar man av åt höger och följer Folkungagatan, sedan höger igen nedför Renstiernas gata. Nu kommer kruxet. Det blir en massa tighta svängar runt och över Ringvägen, fram och tillbaka, och sedan en hel del uppför vid Katarina (eller om det är Sofia?) kyrka och ut mot Fjällgatan.

Sedan är det raka rör mot Medis igen och så en killerbacke upp mot Mosebacke. Här gjorde vi vår egen runda, gick nedåt Slussen och sedan Söder Mälarstrand hem... då hade vi varit ute i 75 minuter och tröttnat på att det gick så långsamt!

http://www.midnattsloppet.com

16-18 juni: Aj aj!!

Hade ingen träningsvärk efter gårdagen, kände mig som vanligt... tills jag råkade lyfta armarna lite för snabbt - och så kom skulderbladsspärren (igen).

Skulderblad

Sedan ett år tillbaks har jag haft problem med skulderbladen. De känns mer än de bör göra. Det är svårt att beskriva hur, men det är ibland som en molande tandvärk i dem och jag känner mig stel i den muskel som går från den högra skuldran och upp mot nacken.

Jag har varit hos husläkare (skrev ut antibiotika...), naprapat (knäckte några kotor och pratade om whiplash...) och sjukgymnast (nämnde dålig muskelmiljö och provade med nålar och el...). Ingenting har egentligen gjort det bättre. Det har varit frustrerande och jag har inte vetat var jag ska ta vägen med mitt problem.

Kändis-nappis!

Igår var jag hos en naprapat igen. Anja Pärsons naprapat faktiskt! Så han borde ju veta vad han gör...

Han klämde mest och knäckte nästan inget, men det var så skönt! Visst gör det ont när han trycker och klämmer på muskeln, men det är en skön smärta som man nästan vill ha mer av!

Denna nappis höll med om att det var viktigt att stärka muskulaturen i området så styrekträning var bra. Egentligen är allt som aktiverar muskeln bra (och som vanligt är stillasittande i jobbet allt annat än bra) så jag skulle fortsätta att träna och hålla igån tyckte han.

Det blev lite bättre efter besöket hos nappisen, dessutom tipsade han pojkvännen om bra massagegrepp för att göra muskeln bättre så nu ser jag fram emot mycket trevlig massage!

Mer om skulderblad:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skulderblad
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skulderbladets_muskler

Wikipedia skriver:
"De skelettmuskler som rör skuldergördeln i förhållande till bröstkorgen tillhör rygg-, bröst eller halsmuskulaturen. De har i allmänhet sitt ursprung i ryggraden, bröstbenet eller revbenen och de fäster i skulderbladet, nyckelbenet och/eller överarmsbenet.
De antingen lyfter/sänker skulderbladet, drar det medialt/lateralt eller roterar det. Vid abduktion av överarmen roteras skulderbladet så att dess ledyta mot överarmsbenet vänds uppåt. Vid flexion av överarmen glider skulderbladet utanpå bröstkorgen genom att hela skuldergördeln roterar med nyckelbenets mediala led som centrum samtidigt som skulderbladet roterar som vid abduktion av överarmen.
Det är det faktum att skulderbladet inte är ledat till bröstkorgen som ger den övre extremiteten dess rörelseomfång på nästan 180°. Priset för denna rörelsefrihet är begränsad stabilitet och axelleden är den led som lättast går ur led."

15 juni: Intervall & Super Set med PT (3)

Så var det åter dags för PT-träning...

Intervaller på löpband

Jogging ute i det fria i all ära, men på löpband kan man ändå få en kvalitativ genomkörare.

Jag har blivit uppmanad att bli snabbare, och ett sätt att nå detta mål är att köra intervallträningar eller fartlekar. Visst, man kan göra det utomhus. Häromsistens försökte jag spurta uppför Västerbron men problemet är ju att jag vet att det är så jädrans långt kvar hem - så jag sparar mig!

Intervaller på löpband är ett bra alternativ. Det är alltid nära "hem". Och jag vet precis hur fort jag springer och har lättare att känna mig nöjd efteråt.

Idag blev det 40 min intervallträning. Jag värmde upp i 10min genom att gå på 5.0, 5.5, 6.0 och 6.2 och sedan småjogga i 9.0. Sedan joggade jag omväxlande på 10, 10.5, 11, 11.5, 12 och 12.5. Jag kände mig väldigt duktig som inte tröttnade på rullbandet (som jag annars lätt gör) och som dessutom höll en ganska god fart.

Dock var det inte ett optimalt intervallpass har jag fått veta såhär i efterhand. Det ska vara större skillnad mellan intervallerna och jag tjänar mer på att springa tex 9.0 och 12.5 (eller 13.0, 13.5) om vartannat...

PT (3)

Vi körde igång hårt med ett superset - benpress och sedan direkt efter skidåkarställning. Det var kul! Sedan följde som vanligt chinsen (fy sjutton vad omöjliga de är), axelövningar, mage och en massa core...

Vi höjde vikterna på ganska många övningar vilket kändes bra!

12 juni: Träning mitt i natten

Jag började jogga igår. Och kom hem idag...

Bastu och fika

Stockholm är som en bastu! Hett hett! Min plan var att träna intervall på löpbandet på Sats Zenit men i den här värmen kan man ju inte träna inomhus.


Istället ändrades planen till att fika på Fåfängan. Det innebar inte så mycket träning... men de hade god blåbärspaj och en underbar utsikt!


Nattlig jogg

Träningsplanerna lades på hyllan, åtminstone för stunden. Det är kanske galet, men jag tog mitt första joggingsteg klockan 23.06.

Det var ljummet i luften när jag joggade utmed Årstaviken mot Skanstullsbron. Jag mötte par som förälskat (tror jag i alla fall, jag såg ju inte så mycket i mörkret) höll varandra i handen eller som hånglade på parkbänkar, mattar och hussar på kvällspromenad och cyklister i drivor.

Det var lugnt på Thaibåten vid Hammarbykajen och lugnt på de andra fik som ligger utmed gatan upp till Londonviadukten. Några enstaka taxibilar och bussar körde förbi mig utmed Viking Line-terminalskajen och vid Patricia syntes inte en kotte till.

Längs Söder Mälarstrand hade jag hela cykelbanan för mig själv och jag sprang och beundrade utsikten mot Kungsholmen. Att jogga sent på kvällen är rogivande! Jag kom dock hem dagen efter - tisdagen den 13 juni klockan 00.08 rättare sagt.

10 juni: Morgonjogg

Var eviga kväll har jag som ambition att gå upp nästa morgon, i tid, och ta en morgonjogg. Stillsamma bilder med fågelkvitter, ljummet solsken, sommardoft och folktomhet hägrar i min fantasi. Det är nämligen så jag tror att det är att morgonjogga. Att jag inte säkert vet beror på att jag aldrig lyckas ta mig ur sängen så pass tidigt.

Morgonstund har guld i mun

Gick och la mig kl 1 i fredagskväll vilket var tidigt med tanke på att jag hade varit ute med några kompisar. Jag hade dock hållt mig till Cola (light - mmmm, aspartam!) hela kvällen. Förutsättningarna kunde därför inte ha varit bättre. Enligt planen skulle jag gå upp kl 8, dra på mig träningsdojjorna och njuta av sommarmorgonen och lite morgonflås.

Klockan ringde 8. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.10. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.20. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Sådär höll det på. Ända tills klockan var strax efter 10. Då hade jag börjat ge upp planerna på en morgonjogg men pojkvännen manade upp mig och fick mig motiverad igen.

Hela Kungsholmen runt

Gäspandes satte jag på mig träningskläder och hörlurar. Det fick blir lite eurotrash-musik så här på morgonkvi...uhm, nej, förmiddagskvisten. Med Cascada i mina öron begav jag mig ut på det sedvanliga varvet runt Kungsholmen.

Denna gång sneddade jag dock inte över Hornsberg utan fortsatte runt hela Fredhäll. Långt - men mysigt!

Det är skillnad på att kvällsjogga och morgonjogga dock. Jag har ju inget spring i benen på morgonen!

7 juni: Blodomloppet

Så var det upp till bevis för min del. En mil blodomlopp (med snabba steg) var det jag hade att se fram emot idag.

Djurgården

Det verkar som att de flesta av Stockholms lopp går ute på Djurgården. Så även detta. Det känns som att man har varit därute en miljon gånger och varenda gång jag är där (på Djurgården) får jag ont i fötterna.

Själva loppet arrangeras av Blodcentralen och IFK Lidingö och är ett trevligt men ganska litet arrangemang.

Loppet

Min start gick 18.45. Då hade det precis börjat duggregna. Bra för mig (eftersom jag gillar det). Synd för dem som tittade på.

Första halvan av loppet gick rätt bra. Det var inte mycket uppför och jag höll god fart med pigga fräscha ben (tacka sjutton för det då jag inte tränat på två dagar). 5 km avverkades på dryga 27 min. Perfekt, tänkte jag!

På andra halvan av loppet kom uppförsbackarna och det blev motigare. Jag tror jag inte sprang om en enda deltagare på denna del. Själv blev jag omsprungen av typ alla. Jag försökte tänka attt va fan, det är ju bara i 60 min som jag ska hålla på och jag ska försöka bli hur trött som helst. Jag kan ju inte gå i mål och tänka att jag egentligen kunde ha sprungit snabbare.

De sista 3 km fick jag jäkligt ont i två tånaglar. Och så var jag kissnödig också. Det är inte lätt att hålla ordning på alla muskler. Jag var tvungen att knipa när jag kämpade uppför backarna, och tvungen att knipa när jag försökte springa fort och kontrollerat nedför backarna.

Målgång

Mitt mål var att springa under 60 min och efter 5 km fick jag en klar signal om att det skulle gå. Det höll ända in i mål även om jag tappade rejält på slutet. Måltiden blev ganska precis 58 min.

Under loppet tänkte jag att jag aldrig skulle springa igen, men ganska snart efteråt så tänkte jag att jag skulle träna mera så att det blev roligare och mindre jobbigt att springa... så imorgon blir det nog träning av!

Pojkvännen stod utmed banan och hejade på mig. Snäll som han är sa han att jag sprang duktigt, men jag tror nog att han velat se mig springa med ännu lite mer fart under fötterna.

6 juni: Vilar mig i form

De senaste dagarna har jag vilat mig i form. Precis så ska man nämligen göra enligt Aftonbladets Viktklubb...

Vila dig i form

Viktklubben skriver att det egentligen är logiskt. Musklerna växer mellan träningspassen (har vi hört den förut?) och för att de då ska växa måste det ju finnas uttrymme att vila på ockå. Detta uttrymme = tid.

Om vi inte vilar når vi inte de resultat vi önskar: vi övertränar och vi tappar motivationen.

Fast man kan inte fuska och bara vila utan att träna förmanar Viktklubben. När vi tränar bygger vi muskler och då förbränner vi mer även när vi vilar. Men om vi bara vilar, ja då byggs inga muskler och då förbränner vi inte mer utan förblir otränade.

Viktklubben avslutar sin predikan med att hälsa att lagom är bäst och att du ska lyssna till din kropp.

Inget nytt under solen med andra ord!

Mål

Nej, fotbolls-VM har inte startat än och Sverige har inte gjort mål. Dagens blog handlar inte om andras mål, den handlar om mina mål!

Mina mål

Folk förstår inte att mina mål inte handlar om tider och placeringar. De handlar om prestationer.

Mina mål består tex av Tjejmilen, St Eriksloppet och Stockholm Marathon. Varje steg på vägen dit är ett delmål i sig. För mitt fokus ligger inte på slutmålet. Nej mitt fokus ligger på resan dit. Träningen inför själva maran är viktigare än maran i sig.

Folk som inte tar mig och mina mål på allvar är folk som inte förstår själva anledningen till min träning: att må bättre.

4 juni: Kungsholmen Runt

Det är synd om min pojkvän. Inte bara har han typ ont överallt, nej han har även en tjej som blir jobbig och frustrerad när hon inte kommer sig för och tränar...

Nära

Idag var det nära att det inte blev någon träning. Inte för att jag inte ville, utan för att det inte höll på att det bli av. Vad, eller vem, ska man skylla på då?

Vaknade ganska sent. Någon jämrade sig bredvid mig och jag tyckte synd om invaliden (ehm, pojkvännen alltså) och erbjöd mig att fixa frukost. Han fick en trerätters frukost som övergick till brunch eftersom han åt i slow motion.

Jag hade en tanke på att springa ut till Saltsjöbaden men vi tog tåget. Sedan funderade jag på om jag skulle springa från Saltsjöbaden hem till mitt kära söder, men då hade jag precis ätit en tung middag så vi tog tåget igen.

Arg och frustrerad satt jag i soffan. Vips hade klockan hade passerat 21.

- Fn, ska det inte bli något idag heller, tänkte jag med sammabitna tänder.

Men sedan, av någon underlig anledning, drog jag på mig löpardojjorna och stack iväg. Om det var pojkvännen som sa något eller om det var något annat, det vet jag inte. Men efteråt var jag oerhört nöjd!

Kungsholmen Runt

Att springa runt Kungsholmen är riktigt kul. Kanske är det lite platt men man får chansen att öva upp lungkapaciteten rejält på Västerbron (2 gånger till och med!).

Jag gick ut i lite för snabbt tempo och hade maten i halsen under i stort sett hela rundan, vilket var lite irriterande. Men det var roligt och inspirerande att jogga över Västerbron och tänka att här har en jäkla massa tusen fötter passerat bara dagen innan.

Idag var förresten första dagen som jag tränar inför marathon nästa år!

3 juni: Stockholm Marathon

Denna dag, och dagens blog, är helt tillägnad min pojkvän som med nummer 224 sprang sitt nionde Stockholm Marathon.


Mat

Denna vecka har min pojkvän ätit ungefär 200% mer än han brukar. Det har varit gigantiska lass med kolhydrater, en och annan gainerdrink och en jäkla massa välling. Enligt min åsikt hade det logiska varit att träna lite mer innan men det tyckte han nog var för jobbigt. Hur snubben lyckas vara så äckligt vältränad som han är, ja det övergår mitt förstånd.

Väder

SMHI hade dagarna innan varnat för regnväder men verkligheten visade sig från sin bästa sida och bjöd på gassande solsken - och kraftig blåst. Om det var värmen eller blåsten som tog kål på löparna vet bara de själva. Men enligt deras utsago var det ett av de tuffaste marorna som Stockholm bjudit på under de senaste åren.

Pojkvännen

Pojkvännen som brukar springa ganska duktigt stod i det första startledet efter de inbjudna löparna. Han trivs där och säger att det är mindre trångt än i de större startfållorna längre bak.

Starten gick kl 14 och jag stod vid Fältöversten på Valhallavägen strax efter 1km-skylten och såg täten springa förbi. Det var som väntat en hel drös som kom på en gång så jag hann inte se pojkvännen. Lite dumt kanske, att inte känna igen sin egen pojkvän. Men va fasen, de sprang ju så fort! På bilderna här brevid ser ni Valhallavägen innan armén av löpare kom, samt täten.

Efter starten tog jag tunnelbanan och stod halvvägs upp på Västerbron. Då hade de löparna jag mötte varit ute i runt 45 minuter, eller ca 12km. Här såg jag iaf pojkvännen som kämpade på uppför bron.

Här på bron såg jag också svenska tjejen Anna Rahm som till slut vann på grymma tiden 2.32 någonting, eller om det var 2.33...

Nästa hållplats att stå och kika på både täten och pojkvän var i Kungsan, så med bråda steg begav jag mig dit.

Efter att ha skådat pojkvännen på en bra tid här så var det dags att bege sig till målområdet kring stadion för en sista blick innan han slutligen skulle gå i mål. Det var knökfullt med familjer som skulle möta sina respektive vid målområdet - tåget var fullproppat och det tog en evighet att komma ut från stationen. Det var säkert mycket jobbigare än att springa själva maran!

Jag försökte heja på pojkvännen så gott jag kunde från Valhallavägen in till stadion. När han väl kom i mål var det på starka 3.02 och efter sig hade han väldigt många tusen löpare! Det var duktigt jobbat men efteråt var han väldigt trasig. Men för fan, det är väl bara att träna lite mer inför nästa år? Han kan ju börja redan nu!

2007

Vet ni vad! Nästa år, 9 juni 2007, har även jag bestämt mig för att prova på kraftprovet och springa marathon. Det ska bli en spännande resa dit, och jag ska bannemig börja träna redan nu!

Det här är jag!

Några har hört av sig och undrat vem jag egentligen är...

JAG




Vem-jag-är-frågan är lätt besvarad, så här ser jag nämligen ut!

1 juni: Personal Trainer (2)

Idag var det andra träffen med min PT, jag både längtade och bävade...

Jobbigt

Det var den andra träffen som sagt, och redan i det första setet på den första övningen så blev jag ordentligt trött. Vi gjorde shins (heter det så?). Fy fan, det är nog den jobbigaste övningen!! De första 10 repsen går bra men de sista 5 bara dör jag på. Och sedan är jag fortsatt död under de resterande 2 repsen.

Sedan kom benpressen som jag ännu inte fått in tekniken på. PT:n säger att vi kan lägga på mycket mer vikter bara jag får till hållningen och andningen. Hon har nog rätt. För efter övningen känns det ingenting i benen utan bara i ryggen och det är fel fel fel.

Sedan följer en hel drös med armar och axlar och coremusklerna. När hon på slutet beordar mig att göra en massa minuter planka är jag så död i coremusklerna att jag bara klarar några sekunder på tårna.

Men ändå, trots att jag dör under i stort sett alla övningar är jag inte skakig i musklerna som jag ibland kan vara under ett bodypumppass...

31 maj: Lugn promenad

Kände mig tung i benen från igår, så en promenad idag lämpade sig bäst...

Trehörningen

I Liljeholmen finns en sjö som heter Trehörningen. Det går en liten asfalterad gångväg runt den, som man - om man känner för det - kan springa. Jag och pojkvännen lade oss i högerfil och tog det lilla lugna istället.

Rundan runt sjön mäter ungefär 2200 meter (2.2 km).

Liljekonvalj

Min pojkvän sa att han hade sett en massa liljekonvaljer häromdagen.

- Aldrig, svarade jag.

Men han hävdade bestämt att han hade rätt vilket ledde till en vadslagning: han var tvungen att plocka mig en Liljekonvalj innan 1 juni. Om han inte hittade några liljekonvaljer var han tvungen att bestämma ett ställe där vi skulle äta middag.

Nu blev det inte så. Han hittade liljekonvaljer i ett skogsbryn. Trevligt tyckte jag, för jag fick därmed både en fin blombukett och en trevlig middag (även om jag måste betala själv) där jag även får nöjet att bestämma var. Det är det jag kallar en win-win situation! :-)

30 maj: Kungsholmen runt

Löparglädje är en härlig känsla!

En riktigt jäkla bra runda

Idag provade jag att springa runt Kungsholmen. Fy fasen vilken bra runda!

Jag kan tänka mig att den inte är optimal att springa när det är riktigt schysst väder och en massa folk som är ute och flanerar, power walkar, joggar, går med barnvagn, luftar hundar, åker inlines, eller pedalar sin cykel fastän man inte får. Men idag, när det var ganska dåligt väder var det sånär på folktomt - suveränt!

Jag startade vid Zinkensdamm tunnelbanestation. Det hade precis börjat dugga lite lätt. Underbart - det är mitt favoritväder att jogga i (nej, jag är inte ironiskt). Rattade in Täppas Fågelberg (säkert felstavat) på P1 och gav mig av nedåt mot Hornstull.

Det blev motigt på Västerbron. Inte för att det lutade uppåt utan på grund av blåsten. Täppas hade lämnat etern och gjort plats för en massa skolsnack. Jag som för länge sen lämnat både grundskola och gymnasium.

Efter Västerbron var det plan mark. Rålis betades av och jag passerade både Paviljongen, Kungsholmen och Gerdas. Plant och fint men skolsystemet avhandlades fortfarande på radion.

Så över till grusvägen på Norr Mälarstrand. Jag mötte några joggare här och där och enstaka hundvandrare. Ibland duggade det lite men inte märkvärt. Det är fint att jogga längs vattnet. Springer och funderar om folk brukar trilla i vattnet. Bestämmer mig för att inte utmana ödet och springa för nära kanten...

Norr Mälarstrandssidan var lång. Jäkligt lång. Passerade Karlbergs vita byggnader på andra sidan vattner och undrade om det aldrig skulle ta slut. Och när skulle jag egentligen svänga vänster och tillbaka mot Västerbron. Jag var passiv och fortsatte rakt fram. Ser skyltar som säger Hornsberg.

Äntligen såg jag skyltar som hänvisade mig mot Kristineberg. Inte direkt enligt min plan då jag helst velat ta av åt vänster mycket tidigare men jag vet i alla fall var jag är. Springer förbi en fotbollsplan och sedan går det uppför (steget är lite långsammare nu) och så passerar jag Kristinebergs T-bana.

Jag tog Frödingsvägen upp och sedan vänster mot Västerbroplan. Jag hade medvind uppför Västerbron och den känns lätt som en plätt. Det måste vara otränade marathonlöpare som bågnar här (haha, denna gång är jag ironisk!).

Det har börjat dugga friskt när jag springer längs Långholmsgatan och sedan spurtar uppför Hornsgatan. Perfekt joggingväder enligt min vägen och trots att benen är trötta känner jag mit pigg i sinnet!

Det har varit en frisk löparrunda - jag vill göra det igen!

29 maj: Pulsspinning & Intervall

Idag var det roligt för att det var tufft, eller kanske tufft för att det var roligt...

Spinning

Körde, mer eller mindre som vanligt, spinningen på Zenith kl18 med rödhåriga tjejen Jessica. Hon har ett bra upplägg på sitt pass med 3 långa intervaller och bara någon enstaka halvminutsvila mellan blocken. Tufft och kul!

Dessutom har man sin puls att fokusera på eftersom det är ett pulspass. Klassen var nästan full och det var roligt och svettigt.

Det var många killar med och eftersom de av någon anledning ser ut att alltid köra 120% inspirerar det även mig till lite tuffare körning.

Intervall

Efter spinningen klev jag upp på löpbandet och körde intervallträning. Enligt expertis (marathonpojkvännen) ska det få upp farten på min jogging.

Jag började med att gå i 10% lutning i 5, 5.5 och 6km/h. Sedan joggade jag på samma lutning i 8.5km/h som uppvärmning. Totalt tog denna bit 10min. Sedan nollställde jag lutningen och körde (sprang heter det nog) omväxlande 9, 10, 11 och 12 km/h i 10 minuter. Avslutade med en rejäl rush på 10% lutning och 12km/h fast den varade inte längre än halvminuten.

Efter denna korta intervallträning var avsnittet av Project Runway (ledd av Heidi Klum) som jag var helt fast i inte slut än så jag gick på måfå på 4km/h i dryga kvarten. Kunde nog använt de 15 minutrarna till lite mer kvalitativ träning...

26-28 maj: Lite av det goda, mycket av det dåliga

4 dagar som känns som så många fler...

Lite

Det har inte blivit så mycket motionerande dessa fyra dagar. Tanken på att sätta på sig joggingskorna och bege sig ut har känts tung. Ibland har jag kämpat med motivationen och knutit skosnörena och faktiskt kommit ut men någon gång har jag faktiskt helt sumpat det, det måste jag erkänna. Backarna har känts längre, fötterna tyngre och farten - ja den försvann någonstans in i skogen.

Mycket

Det har nog blivit desto mer mat måste jag erkänna... bland annat besök på Vetekatten med himmelska bullar och kakor... det borde förbjudas!