Sön 16 sep: Långpass - maravarvet

3.5 timmars sömn. 21 kilometer. 1700 förbrukade kalorier och några blodiga tår.

Långpass

Jag är besviken, men ändå inte, på Stieg Larsson. Det tog mig lite drygt halva boken att komma in i den. Men när klockan visade midnatt hade jag nått den punkt då jag inte kunde lägga ifrån mig den. Så därför släckte jag nattdukslampan kvart i fyra. Då hade söndagens DN dimpt ner i brevinkastet någon timma tidigare. Det hade ljusnat utanför och jag skulle snart upp och springa långpass med coola Karin.

Man skulle ju kunna tro att jag skulle vara övertrött och snoozbenägen när klockan ringde 06.58. Det var jag inte. Jag var pigg, glad och förväntansfull. Men konstaterade att jag inte hade något vettigt i kylen utan laddade upp för långpasset med 1dl keso och 2 ägg. Helt fel egentligen. Långpass bör springas på kolhydrater. Inte protein. Men bättre det än inget.

Jag och coola Karin hade bestämt att ses kl 08.00 i Rålis. Resten av stan sov. Det bara vara några enstaka joggare, några duvor och ett par ensamma harar ute. Men när vi väl avverkat våra 21 kilometrar, ett varv runt Stockholm marathonbanan, så var det desto fler flanörer som envisades med att vara i vägen överallt (speciellt vid Strandvägen/Kungsan). Vilken skillnad på bara 2 timmar!

Psykologiskt sett utgör ett varv av Stockholm marathonbanan ett bra långpass. Det känns nämligen inte så långt. Det är ju bara "lite Norr Mälarstrand och lite Odengatan och så Valhallavägen och efter det är man ju redan vid Gärdet och då är man snart tillbaks vid Strandvägen och snart Slussen". Men... efter 18 km började jag tappa i kraft och energi och stackars Karin fick hålla igen lite. Jag var väl också lite frustrerad med mig själv men kom på att det faktiskt var mitt första riktiga långpass för i år då jag sprungit så "sammanhållet" och typ fjärde gången i livet jag faktiskt sprang 21 km sådär vid ett tillfälle. Fler långpass åt folket, säger jag! Eller... i alla fall fler långpass åt mig! För det är jäkligt trevligt att springa långpass tillsammans med en kompis. Tempot och pulsen håller för både prat och diskussioner.

(Vi sprang det korta varvet, dvs följde det röda strecket. Fast vid Gärdet sprang vi lite fel...)

Så var det det här med de blodiga tårna. Jag kände faktiskt inte något under passet men när jag tog av mig skorna var det rätt så blodigt kring tårna. Så känsliga personer bör inte titta nedan.

Grabben tyckte dock att jag skulle lägga ut bilden och "visa den tuffa verkligheten" som han uttryckte det. Jojo. Då är det värre med blodblåsan på högerhälen som fortfarande inte försvunnit efter en månad. Tur att min grabb inte har någon fotfetisch. Då skulle jag vara dumpad för länge sen.


Coola Karin

Coola Karin har dykt upp som en av mina förebilder de senaste veckorna. Hon är en kanontjej som verkligen vågar utmana sig själv. Det senaste året har hon sprungit flera halvmarathon, börjat triathlonträna och även sprungit marathon, en ultramarathon och ställer även upp i Lidingöloppet (30km) och snart en multisporttävling.

Visst, det finns fler än hon som gör sådant. Men... det bästa med Karin är att hon är fullt "normal". Som alla vi andra. Och det inspirerar mig. För man kan - bara man vill!

Heja Karin!!