Fre 4 jan: Det blåser på toppen!

Det blåser. Riktigt ordentligt. Frågan är om det är skönast i soffan eller skidspåret. Vi har testat!

Völkl Mantra

Efter en seg morgon med envis snöblåst utanför fönstret och världens bästa Kalla på TV:n begav vi oss ut lagom till att liftarna på berget stängde. Vi hann med två åk. Två åk på mina sprillans nya Völkl Mantra.


Jag är en frenetisk tekniktjej. Ingen raffig offpistbrud. Men nu ska det bli lite offpist i min skidvärld också. Breda Mantran kändes riktigt bra under fötterna, både mellan träden utanför pisten och på det isblåa underlaget som tittade fram där blåsten gått hänsynslöst fram. Jag ser fram emot att ta med mig dessa giganter till skidor, ja jämfört med mina pistskidor alltså, till Whistler om två veckor.

Längdskidor

Vi kände oss inte riktigt klara för dagen efter våra två futtiga alpinåk. Så vi bestämde oss för att kolla längdspåren i Björnen. Snöyran låg som ett böljande skynke kring bilen på väg till Björnens längdsskidcenter men det var skönt att det var mjuka snöflingor som senare yrde kring ansiktet och inte piskade regn och ispikar.

Vi åkte bara fem kilometer idag. Snön låg i drivor över spåren och det var både halkigt och ojämnt. För att inte tala om blåsigt. Jag är fortfarande långsam i nedförsbackarna men klarar nu av att byta spår utan att komma helt i obalans och har faktiskt kontroll på plockepinnskidorna även utanför spår. Det går framåt. Fortfarande är jag i mitt esse i uppförsbackarna och älskar att diagonala uppför krönen. Visst blir jag trött men det är förvånansvärt vad snabbt återhämtningen går. Man tror att man nästintill ska dö när man väl nått toppen på en backe men så går det lite utför och kroppen väcks med ny kraft och energi. Det är coolt med längd!