Jag har tänkt på en sak.
Allting är relativt
Ibland när jag springer intervaller, eller något gör något annat jobbigt, undrar jag om jag verkligen är trött. Är det såhär trött jag kan bli? Kan jag bli tröttare? Hur känns det att ta ut sig till 100% - egentligen? Jag har ju aldrig gjort det. Jag har varit trött. Nära max-trött. Men aldrig maxtrött. Så jag vet ju egentligen inte hur det är eller hur det känns. Visst är jag trött efter mina intervaller, men hur trött är jag på skalan - egentligen?
Likaså undrar jag över stress. Jag känner mig stressad just nu. Nästan extremstressad. Jag har få gånger varit så stressad som jag är nu. Jobbet kräver oändligt mycket av mig, och jag råkar till på köpet vara involverad på lite olika ställen, på lite olika företag, där alla projekten hopar sig med deadlines inom samma tidsrymd. Men hur stressad är jag egentligen, sett till hur stressad jag kan bli innan det går överstyr? Hur nära kanten är jag? Jag har ju aldrig varit så stressad. Jag har varit stressad. Men aldrig gått in i den där omtalade väggen. Så jag vet ju egentligen inte hur det känns. Hur stressad är jag på skalan - egentligen?
Hur vet man?
08 november 2008
Relativitetsteorin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Me like you even more! ;-)
Men du... jag har varit där vid väggen, utav stress... och jag kan säga dig, att det är inte kul, så du behöver inte nå dit, för att veta...
Kram Anna från VK
Du tänker ungefär som jag. Har du läst boken "Maratonmarschen" av Stephen King?
Lite kort, den handlar om ett gäng unga killar som anmäler sig till en marsch. Reglerna är att de måste hålla ett visst tempo, bara får hamna under det tempot typ två gånger sedan blir de avrättade.
Vinnaren är ju så klart den som överlever hela tävlingen. De går tills det endast finns en kvar...
Så brukar jag tänka när jag känner mig "trött" på löpningen/i gymmet. Om det gällde liv eller död, skulle jag orka lite till då? Hur mycket klarar man igentligen?
/K
Du märker när det är på väg utför....du7 glömmer bort de mest självklara saker.
Att stressa lite är helt ok, om du vet att du har jättemycket att göra inom en viss tidsperiod, säg 2 månader, så är det ok att ha fullt upp den tiden och srtessa mycket, men du måste se till att du, med dina deadlines, kan släppa projekten när de är klara. Det värsta som händer är när dina projekt byggs på med fler och fler och då märker du inte att du är utbränd förrän det är för sent. Och den återhämtningstiden är inte "en dag på spa", ett yoga pass eller en lugn helg. Det kan ta månader upp till år. Det absolut värsta med utbrändhet är att ens personalitet förändras.
Vad jag vill tipsa om är:
Visst kan du stressa, men under en kortare period:) Du måste kunna se slutet på den perioden (absolut inte mer än ngn månad.) Det är det inte värt.
(Träning under stressade perioder är det bästa, kroppen måste ge utlopp för all stress som byggts upp.)
Simma lugnt:)
//Karin
På liv eller död... Då kommer rädslan in i bilden, på allvar. Och allt vad som händer i kroppen då. Kroppen är ju en ganska smart fungerande maskin.
Stressad, det är nog dumt att testa för gränsen är nog hårfin och kliver du över... det gäller att se varningstecknen...
Den där väggen/kanten är lömsk för att den är osynlig. Man kan tro att man klarar vad som helst hur länge som helst, men kroppen och knoppen kommer lägga in akutbromsen när man minst anar det. I mitt fall får jag alltid migrän/yrselanfall som ett brev på posten EFTER stressiga perioder, dvs när man redan gått i mål och ligger och njuter på andra sidan så kommer reaktionen. Glöm inte att ta hand om dig själv!
Skicka en kommentar