Sön 26 okt (forts.): Målgång, pass 12-13 av 13!

Jag höll på att snubbla på mållinjen. Men jag grejade det.

Mål!

Det sista passet på 24-timmarsspinningen var ett tufft dubbelpass. Jag bönade och bävade. Jag hade nyss överlevt ett enkelpass. Hur sjutton skulle jag komma igenom 2 pass på raken? Jag funderade ett slag på om jag bara skulle köra sista timmen, men bestämde mig för att försöka mig på båda passen.

Salen var full och stämningen grym. Men efter 20 minuter var jag tvungen att hoppa av cykeln. Det gjorde ont överallt. Jag gick upp till omklädningsrummet och satte mig där ett tag omringad av en massa dystra tankar.

Pain is temporary.
Quitting lasts forever.

Men så gick jag in på toaletten och då hände något. Det var som om jag blev indragen i en adrenalinkick för helt plötsligt tänkte jag att nu jävlar. Tanken bara kom. Och viljan. Jag försökte inte ens framkalla den.

Så jag sprang ner till spinningsalen igen, hoppade på cykeln (okej då, klev) och bedövad av adrenalinets rus kändes mina knän och min rumpa som pånyttfödd. Det gjorde inte ont någonstans. Jag var inte det minsta trött. Det var en repris av den adrenalinkick jag upplevde under de sista minutrarna av Hallsbergs 24-timmarslopp.

Jag grejade de 2 timmarna. Den sista timmen kom runpontet tillbaka och jag försökte cykla ståendes så mycket jag kunde. I stort sett allt. Spurten varade för evigt och den var grym. Det var jäkligt skönt att vara i mål och grymt jäkla skönt att faktiskt ha gjort de 13 timmar jag planerade att göra - trots att jag höll på att snubbla på mållinjen.

En kille sprang nästan 11 mil
på löpband medan vi spinnade.

Nu sitter vi i bilen på väg hem. Jag har ont i knäna. Jag hoppas de kurerar sig snart. Jag har en ny träningsvecka att ta tag i!

Duktiga arrangörer

Jag och Coola K skålar i rosa bubbel efter målgång.