Att inte träna

Igår kväll kände jag det för första gången.

Sviter av icke-träning

Jag har inte "tränat" på en och en halv vecka. Men jag har ju rört på mig. Fått mjölksyresmak i benen big time. Igår var första dagen då jag inte åkte skidor eller satt trött på ett flyg i femtioelva timmar. Det var också första riktiga vardagen. Det kändes rejält i kroppen.

Jag har varit förvånad över hur lite jag har hunnit tänka på, och längta till, min träning den senaste veckan. På spinningen. På löpningen. På allt annat i träningsväg jag vill hinna med. Men som Maria sa, jag har ju faktiskt inte "inte tränat" den senaste dagarna.

Igår kände jag av sviterna av gårdagens icke-träning. Då kom rastlösheten över mig. Den där rastlösheten som alltid infinner sig när jag inte rört på mig under dagen så som kroppen vill. Energiöverskottet låg under huden och lurade. Letade sig in mellan muskelfibrerna. In i cellerna. Och levde rövare.

Jag tänkte att imorgon (läs: idag) - då ska jag ta mig ut en liten sväng. Låta kroppen andas lite. Låta hjärtat jobba. Men så vaknade jag och grabben imorse, helt av oss själva klockan 05.15, och en kopp te var det enda jag kunde tänka på. Halsen kändes raspig och trots te och honung under förmiddagen har det inte gett med sig. Så det blir ingen pulshöjning för mig idag. Istället får jag tänka, drömma och planera - inför träningsdundrandet nästa vecka. Och blogga om mat! För igår dök senaste Laga Lätt ner i brevlådan.