Lör 22 mar: Att överleva skidåkningen

Det vore roligt att haft pulsklockan idag. Den hade nog visat på spännande siffror.

Skidåkarben

Det fanns en tid då jag blev förbannat trött i benen av att åka skidor. Det brände rejält redan efter halva pisten. Jag trodde jag hade dåligt tränade ben eller att jag åkte fel med för mycket "broms" på (jag är ingen raceråkare, jag är teknikfreak). Men jag älskade skidåkning så pass mycket att jag inte gav upp trots den snabba tröttheten.

Denna tid utspelade sig för inte så länge sedan. Epoken där jag alltid grinade illa inombords slutade så sent som i januari. Då gick mina "gamla" Technicapjäxor sönder. En skruv försvann någonstans i snön och bergen i Kanada. Det var bara två dagar kvar på skidresan och jag hade inga planer på nya pjäxor. Istället hyrde jag ett par pjäxor. Det finns inte ord att beskriva hur dåligt åkningen i hyrpjucken gick. Det spelade ingen roll om du har världens bästa skidor - om du har världens sämsta pjäxor blir bra åkning en omöjlighet. Hyra skidor kan jag tänka mig göra i framtiden, men hyra pjäxor? Nej tack.

Den skiddagen försvann till spillo och istället gick jag till en ordentlig boot fitter: FanatykCo (i Whistler). De tittade ordentligt på mina fötter. Analyserade hur de såg ut. Vilka pjäxor mina fötter skulle trivas i. Det tog ett par timmar. Jag provade och provade. Technica. Salomon. Head. Det slutgiltiga köpet gick loss på 6 000 kronor. Men det är bland de mest välinvesterade pengarna i mitt liv. Med mig hem till Sverige, och mitt nya sköna skidåkarliv, har jag ett par underbara pjäxor. Originalinnerskon är bortkastad och utbytt mot en innersko som är formad helt efter min fot. Det har gjort underverk. Jag, som har jobbiga problemfötter, skulle vilja skriva att jag åker skidor i bomull. Men då skulle jag ljuga. Pjäxor ska ju inte vara bekväma. Mina pjäxor är heller inga joggingskor, men skillnaden är enorm. Då var det tight och aj. Nu är det tight och skönt. Det har gjort mig så mycket starkare. Som om jag stått i jägarställning mot en vägg en halvtimma varje dag i ett halvår.

Idag åker jag både en och två och tre backar utan att behöva stanna. Jag ligger på, pressar teknik, kör till max och när jag stannar är det inte den brännande känslan i benen som stör. Det jag känner när jag stannar är hur pulsen slår. Snabbt, snabbt. För nu äntligen kan jag jobba genom svängen, med ben och fötter och allt, och det finns inget som gör ont. Inget som blir trött i förtid. Därför hade det varit kul med pulsklockan idag. Pulsen har stigit högt, högt, flera gånger idag.

Tväråvalvet. En Åreklassiker i solsken.

Gästrappet.

Fullt ös medvetslös (teknikmässigt, inte fartmässigt) utan "bränn" i benen.

Påsken ligger tidigt i år och det märks. Inget töväder i sikte. Minus 15 grader under natten bäddade för hårt före i pisten. Grabben klagade på isen och undrade om det fann skridskor i skiduthyrningen. Vadå is, undrade jag och älskade det hårda rena föret och mina Nordica Dobberman som skar fast ordentligt. Breda all mountainskidor i all ära. Men är det hård pist ska man ha något med bra grepp och som gör sig bäst på kant.

Kallt i bilen - trots värmefläkt. Växthuseffekten har åkt någon annanstans.

Men visst fanns det moln trots klarblå himmel. Mycket folk betyder långa liftköer. Långa liftköer betyder vassa armbågar och sura miner och skällande liftvärdar - i alla fall i Åre. Jag skulle vilja ta mig ett snack med Niklas Sjögren, destinationschef i Åre. Mycket folk i liften behöver nämligen inte betyda bu och gnäll och överkörda skidor... jag sitter här med svaren på alla Åres liftköproblem så jag hoppas han vill lyssna när jag ringer!

Här var det folk så det räcker och blir över...

I köer och folksamlingar där djungelns lag råder spiller jag allt det goda humör jag besitter. Att ta skidbussen hem mitt i rådande överbefolkade påsklovsvecka skulle förmodligen förstört hela eftermiddagen. Därför var det grabben som beslutade att vi skulle ta oss hem för egen maskin: på slalomskidor över fjällmyrarna. Jobbigt? Ja, naturligtvis. Jobbigt och helt klart värt det! Jag står ut med 20 minuters sega ben och armar bara jag slipper allt stök och bök och irritation i en kaotisk skidbuss. Dessutom brände de där 20 minutrarna ordentligt med kalorier, gav mig kanske lite extra framtida uthållighet i armarna och några snygga fjällvidder till minnesalbumet. Dessutom fuskade jag och drack en kopp choklad efter min "kycklingsås med sallad istället för ris" till lunch. Det man fuskar ska man sota för. Inte självdestruktivt. Bara rättvist.

Jag och grabben kämpar i sega uppförslut.

Eller, det är mest jag som kämpar. Fjäderlätta grabben flyger fram och väntar sedan tålmodigt på att jag ska komma ikapp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sota för nästa vecka. Mycket träning blir det. Imorgon åker jag hemåt och måndag kan därför bli till en enda lång träningsdag. På tisdag hoppas jag på mastodontspinning. Skavsåren i baken är inget jag tänker på nu. När det gäller träning hoppar jag först och tänker sedan. Den metodiken funkar inte alltid. Fråga grabben som skulle göra stunttrick (hopp från gigantisk snöhög med snorhala sneakers) igår kväll men som sträckte både en och två muskler i ryggen. Fråga yngsta brorsan som gav sig på en uppenbarligen alltför stor kicker i parken på brädan idag och slog höften ur led. Båda två lever och mår under omständigheterna bra. Jag hoppas på mindre skråmor och blessyrer nästa vecka.