01 januari 2009

Misslyckande!

Ibland gör man det svårt för sig.

Längdåkning

Längdpjäxorna står och blänger på mig. De trängs med mina alpina pjäxor, och mina alpina innerskor som jag duktigt tar ur varje dag så att de får torka ur ordentligt. Längdpjäxornas kompanjoner, plockepinnskidorna, står snyggt inpackade i ett fodral i förrådet. De vill ut i spåret. Men just ikväll känns steget till spåret så oändligt långt.

Ut i förrådet för att ta fram fodralet. För att få ut det måste jag bråka med diverse snowboards och en massa alpinskidor och stavar. Sedan in med skidorna och fram med rätt valla. Valla och greja. Sedan ut i kylan, in i den kalla bilen och ut på vägen. Till ett skidspår som ligger mestadels i mörker. Ja, i alla fall är det mörkt runtomkring. Spåret är upplyst. Men säkert kallt.

Jag gillar att valla.
Jag vallade skitbra till min Vasaloppsfärd.
Fan vilket bra fäste vi hade.
Det var nog det enda lyckade med den galenskapen.

Jag har tänkt att jag ska åka längd hela eftermiddagen. "Jag ska bara", först. Jag ska bara vänta lite. Jag ska bara göra det här. Jag ska bara det där. Fy fan för jag ska bara. Jag ska bara borde förbjudas.

Det är ingen annan som kan förbjuda jag ska bara. Det är upp till mig själv. Och jag vet hur irriterad jag blir på mig själv när jag inte gör något jag verkligen tycker jag borde göra.

Nu är det för sent för att åka längd. Middagen är snart framdukad och jag ska ner till Åre station och hämta Grabben som kommer från Stockholm. Och jag är duktigt irriterad på att det egentligen inte alls hade varit så svårt att komma ut i spåret. Det hade tagit mig max 1 minut att plocka ut skidorna från förrådet, trots att andra grejer stod framför. Vallan hade inte varit några problem. Det är ju kul att valla. Och i bilen hade jag kunnat ladda med bra musik. Spåren hade varit folktomma (det är de alltid på bästa TV-tid) och det hade bara varit jag och mina tankar och min uppskruvade puls i kroppen. Det hade varit så enkelt - egentligen - om jag bara inte gjort det så svårt för mig.

(Kanske måste jag straffa mig själv med att springa upp hela den långa vägen från Björnen till Copperhill imorgon. Jobbigt - men roligt. En idé jag kom på när vi åkte upp för att se nyårsfyrverkerierna igår.)

5 kommentarer:

emliscious sa...

gott nytt år vännen!!!!!!!!

emliscious sa...

gott nytt år vännen!!!!!!!!

Madison sa...

Hej!

Jag har följt din blogg ganska länge, men har aldrig tidigare skrivit något. Jag blir inspirerad av din träning och körde själv igång ganska hårt i höstas. Nu har jag dock fått träningsförbud pga skador så det är lite frustrerande. Jag har själv precis börjat blogga, kolla gärna in min blogg på snarttrettio.blogg.se.

Ha det bra, fortsätt skriva inspirerande.

GymGlam/Caroline Nilsson sa...

Håller med, ibland gör man det krångligare än det är, varför inte bara göra? Hoppas du får ett fantastiskt träningsår 2009! Happy Training & Kramar Caroline

Sofy sa...

hm, ska bara valla först...