Återhämtningspass

Dagens pass går av stapeln i tvättstugan.
Jag kallar det återhämtning.
Och uppladdning.

Imorgon är en ny träningsdag.

Inga träningskläder
så långt ögat når.

Motionslopp

Du som snart ska springa ett motionslopp ska inte läsa detta. Risken finns att du kommer bli irriterad.

Att springa lopp

Jag har så smått avvecklat tankarna på motionslopp. Att jag inte ville fortsätta springa Tjejmilen & Co bestämde jag mig för redan för 2 år sedan. Att jag inte skulle åka Vasaloppet i någon form kom jag framtill i vintras. Jag har kommit fram till att jag inte gillar att göra saker i loppform i storformat.

När Nilla undrade om jag inte var sugen på Tjejklassikern, eftersom dess deltagande går som en löpeld genom träningsbloggosfären, svarade jag nej. Det är inte det att jag inte simmar särskilt ofta och därmed anser att jag inte är så snabb. För det kan jag stå ut med. Cyklingen verkar kul, det är kul att springa, och 3 mil på längdskidor klarar jag också. Det är bara det att jag inte vill göra det i kommersiell form. Jag gillar inte trängsel. Jag tycker inte om hets. Det är därför jag inte gillar att motionstävla i stora folkmassor. Det är för bökigt helt enkelt. Och så är det dyrt.

Jag kan inte komma på någon anledningför mig själv att betala 3-400 kronor för att springa en mil på Djurgården. Eller betala det dubbla för att simma 20 minuter i en iskall sjö. Springa på Djurgården kan jag göra alldeles gratis hur länge jag vill. För att inte tala om att simma i den där sjön.

Det där med att bli extra peppad av stämningen köper jag inte. Och att servera sig själv mat och dricka är lätt ordnat på egen hand. Under en mil behövs det inte ens. Att betala för att få springa en mil eller simma en kilometer, verkar ganska knäppt.

Ons 6 aug (forts.): För lång spinning

Vanligtvis är jag alldeles lyrisk efter ett spinningpass. Well, not today.

90 långa minutrar

I frånvaron av riktigt bra spinninginstruktörer (alla verkar vara på dåligt tajmad semester) chansade jag och River på ett 90-minuterspass på Söder. Efter 50 minuter längtade jag till att klassen skulle vara slut.

Jag kan tycka att housemusik är bra. Men jag gillar inte låtar på 15 minuter som låter likadant alla 15 minutrarna igenom. Och jag gillar inte när hela klassen består av sådan musik. Enbart musiken gjorde klassen störttråkig. Dessutom krånglade min sadel. Den var vickig och tippade antingen framåt eller bakåt vilket gjorde det frustrerande att sitta ner och cykla. Flera gånger var jag tvungen att banka tillbaka sadeln i det vanliga mittenläget.

Efter en timma hade jag ganska ont i fötterna på grund av de nya skorna. Killen i affären sa att det förmodligen kommer göra lite ont i början eftersom dessa är så mycket hårdare än mina gamla, men han sa också att det inte brukar göra så mycket eftersom spinningpass är ganska korta. Jag nämnde aldrig att jag skulle köra 90 minuter direkt efter köpet...

River var inte heller något fan av passet. Men av andra anledningar än mig. Han upplevde passet genom instruktörssynvinkel och var kritisk gällande några tveksamma teknikinstruktioner och själva upplägget av klassen. För egen del har jag en förmåga att stänga av när instruktörer "instruerar" teknik. Alla säger olika. Alla tycker olika. Alla verkar instruera sin egen teknik. Jag har hört att man ska ha relativt hög sadel, relativt låg sadel och som ikväll: "knäna pekandes inåt".

Jag tyckte för egen del att det var ett knepigt upplägg. Vissa block var bra, t.ex. långa backar på 5 minuter. Men ibland var instruerandet otydligt och vi skulle helt plötsligt köra kortkorta rusher mitt i backen vilket jag inte hängde med på. Var kom de ifrån? Hur många? Hur långa? Men det är väl bara att inse att alla instruktörer inte är topp och framförallt att smaken är som baken.

Jag transporterade mig hem till fots efter passet. Helt plötsligt invaderades jag av träningsvärk i magen som åtföljde träningsvärken i rumpan - och i benen. Jag känner även av ryggträningen från början av veckan och axelträningen idag. Dessutom har jag träningsvärk i tricepsen - från dagens cykling. Jag ska nog återhämta mig imorgon.

En träningsvärksinvaderad Puma tar sig hemåt.
Eller är det en bag lady?

Posten flög förbi mig ikväll.
Nu förstår ni kanske varför
breven ibland hamnar på villovägar...

Nytvättat hår och middag på lövbiff och jasmineris.
Efter 3 timmars träning kändes snabba kolhydrater ganska bra.

Köpa spinningskor

Tidigt i våras skrev jag att jag ville ha nya spinningskor. Nu har jag köpt dem. De är hårdare än de "trekkingspinningskor" jag hade innan. Jag vet inte vad det är för modell. Jag vet bara att de är svarta och blå och kostade runt 900 spänn på Cykelcity. Jag vet ännu inte om jag är nöjd. Den 90 minuters spinningklass jag nyss kört var nog inte rätt tillfälle att bedöma det. En kortare pass hade nog suttit bättre för inkörningen av de nya skornas skull...

Ons 6 aug (forts.): Styrketräning på balansplatta

Morgon, lunch, kväll. Jag snackar träning - inte måltider!

Lunchträning

Det blev ett styrkepass på lunchen. Som jag skrivit förut har jag börjat köra några övningar på balansbräda. Sporty Spice tyckte att jag skulle göra övningarna ståendes på ett ben dessutom.

Det har jag provat nu. I början var det vingligt och det brände mest i benen - men på slutet fick jag ett skönt flow och jag kunde koncentrera mig på axelträningen vilket var min egentliga muskel i fokus.

Frågan är nu, Sporty, om jag ska stå på ett ben, vad gör jag då bäst av det andra? Ska jag hålla det sträckt utåt sidan, eller böjt 90 grader rakt bak. Spelar det någon roll? Vad är bäst?

I övrigt kan man kanske tycka att jag tränar lite mycket just nu. Jag menar, trippelpass, hallå liksom? Men det är ju trots allt ett faktum att när jag inte tränar sitter jag i stort sett still. Då är 3 timmars rörelse på en dag inte så mycket...

Ons 6 aug: Spinning på morgonen

Det gäller att maxa träningen när tillfället bjuds.

Morgonträning

Jag och River tog tillfället i akt att träna med Terese nu när hon äntligen kommit hem från semester på lyxbåt och blivit friskare från halsont. Det betydde spinning och core med start klockan 06.30 på SATS Stureplan.

Det var en halv evighet sedan jag tränade spinning sist och det kändes både lite smårostigt på cykeln och lite stelt i lår och rumpa från bootyklassen igår. 30 minuter var en lagom spinningstart och följs upp av mer än dubbel så lång spinning ikväll. Det gäller att ta med River på så många träningsklasser som möjligt innan han åker norröver för att köra myrlöpning á la Kalla, eller nåt.

Efter spinningen var det coreträning. Det behövdes nog egentligen inte, eftersom vi även tränade core igår kväll, men det var skönt att ligga ner på en matta även om jag var tvungen att köra lite crunches och annat.

River spottade en kändis när vi käkade frukost på Espresso House efter rekordsnabb dusch och fixande av mig. Jag kände inte igen kändisen. Inte heller kan jag påminna mig om att ha sett någon kändis på de gym eller klasser jag varit på. Men så kände jag inte heller igen Ingemar Stenmark trots att han gick rakt förbi mig på Drottninggatan en gång. Har ni tränat "med" någon kändis någon gång?

OS på TV

Snart börjar det. Dagarna, och veckorna, då vår TV kommer stå på oavbrutet - dag som natt. Orsaken heter OS. Och Grabben. Han är en nästintill fanatisk OS-anhängare. Grabben kan allt om alla årtal, alla namn och vem som hoppade vad och när. Om vi är i en OS-stad måste vi alltid besöka arenan. Han har varit och känt av atmosfären i Montreals gamla OS-arena tre gånger. Trots att det såg likadant ut alla gångerna såhär några decennier efter det att Kanada faktiskt var värdland för OS (vilket var 1976 där Järderud vann guld på 3000 meter hinder, något jag fått höra många, många gånger...).

Grabben och några av alla OS-bilagorna...
(Vi måste tydligen ha allihop)

Tis 5 aug: World Class Kungsholmen

Stockholm har fått kungligt besök och vi har varit på kändisträning!

Booty, core och lite annat...

Det blev ingen power walk till jobbet imorse. Det spöregnade. Naivt hoppade jag på bussen med kortärmad tröja och inget paraply. Efter 500 meters småspringande från busshållsplatsen till jobbet var jag genomblöt. Jag såg ut som jag badat med kläderna på. Men Grabben var snäll och åkte tunnelbana till mitt jobb med ombyte. Snacka om att vara räddaren i nöden!

Det blev ingen lunchträning heller. Det var panik med en lämning på jobbet så jag fick offra passet. Det kändes rätt okej. Jag var alldeles för hungrig för att kunna träna vettigt ändå.

Men på kvällen smällde det! Stockholm har fått kungligt besök: River gästar staden! River hör kanske inte hemma på slottet men han är kungen av spinning i Göteborg. Tror jag. Jag har avsikt att bekräfta detta vid mitt nästa besök i Göteborg.

Riviga River
(sorry, kom inte på något annat ord på r...)

Tillsammans gjorde vi World Class på Kungsholmen. Klockan 17.30 när jag kom dit var det fullpackat. Jag stod i kö ett tag för att få en plats på crosstrainern men... de har i alla fall snyggt mosaikkaklade duschar.

World Class Kungsholmen

45 minuters crosstrainande med en pulsnivå på 75% av max framför dokusåpan Pussycat Dolls gick segt på slutet. Luften var varm och fuktig och energin tröt under slutspurten. Jag tog mig ändå i kragen och fick till några riktigt bra set bicepscurls med stång och halvdana hammercurls med hantlar efter konditionsträningen.

Efter det väntade höjdpunkten - kändisträningen! Nämligen 30 min bootyträning och 30 min coreträning med Gym Glam. I stort sett bestod det av 30 minuter mördande knäböj och 30 minuter sveda i magmusklerna. Väldigt bra och framförallt effektivt. Carro: jag gillade de där benböjarna där man även skulle stå på tå bäst, det sved väldigt skönt! Passet fick mig att för andra gången på två dagar inse att här behövs mer benträning...

Grymma GymGlam

Nu sitter jag här med ganska darriga armar (från bicepscurlsen) och en föraning om att jag även kommer ha träningsvärk i benen imorgon (från bootyn). Jag har just packat upp träningsväskan men ska packa den igen. Om åtta timmar ska jag spinna för första gången sedan före sommaren.

Träningstest

Är du lurad?

Mån 4 aug: Dubbelpass (och ett pass motion)

Styrketräning på lunchen. Terränglöpning i störtregn. Och så en powerwalk till jobbet imorse.

Måndagsträning

Jag gick till jobbet imorse. I snabb takt. Svettdropparna vilade på överläppen medan jag knatade uppför Västerbron så fort jag kunde. De sista 100 metrarna innan jobbet hade jag "nedgång". Då gick jag lite långsammare. Det kändes nästan som ett träningspass. Men powerwalking hamnar ändå i kategorin motion.

Här ska det vara en bild,
men jag har glömt kameran i Sofys bil.
Dumt va!

Expressträning på lunchen. Styrketräning för ryggen. Skönt att bara koncentrera mig på en muskelgrupp. Det blir mer ordentligt då. Jag känner mig mer trött i muskeln. Jag körde tre set vardera (á 12 reps) av:

• Sittande rodd i cc

• Lastdrag i cc

• Stående rodd med stång

• Övning där man ligger på mage på golvet och för en vikt runt framför sig och bakom sig över ryggen. Typ.

På kvällen hade jag tänkt springa runt Långholmen och sedan springa intervaller uppför trapporna bakom Lundagatan. Men så ringde Sofy och helt plötsligt var planen att springa milspåret på Lidingö.

När vi satt i bilen på väg ut mot Grönsta gärde började det regna och väl framme öste det ner. Det var ju bara vatten konstaterade vi och började springa ändå. Efter någon kilometer valde vi att göra trekilometersspåret eftersom Sofys knä krånglade. Inte det första knät, för det är helt. Nu är det andra det knät som spökar. Tur att hon bara har två!

Här ska det vara en bild,
men jag har glömt kameran i Sofys bil.
Dumt va!

Efter tre kilometer var vi dygnsura men inte färdigtränade. Sofy föreslog långa intervaller på "målrakan" och vi gjorde några stycken innan jag tyckte vi skulle springa backintervaller. Uppför den långa backen i starten på milspåret alltså. Efter två stycken var jag ganska slut i benen. Sofy var pigg och tyckte vi skulle köra fem. Jag kompromissade och körde fyra och en halv. Ändå var benen helt döda de två sista spurterna och jag kom knappt uppåt. Jag måste benträna i höst (jag tror jag skrev det förra året också...)! Till sist sprang vi två korta intervaller. Typ 100 meter. Sedan åkte vi hem i blötan.

Här ska det vara en bild,
men jag har glömt kameran i Sofys bil.
Dumt va!

Regnet störde inte särskilt mycket, förutom mascaran som var i upplösningstillstånd. Men vinden var lite kall på slutet... tack Sofy för att jag fick åka bil ända hem till ytterdörren.

Måndag.

Det är måndag och allt är på riktigt.

Verkligheten

06.30 ringde telefonen. Ja väckarklockan alltså. Jag snoozade i 10 minuter. Förtjänade det. Sedan var det upp och hoppa och sätta på morgonradion så att jag skulle vakna på riktigt. In och rota i garderoben för att hitta träningskläder och jobbkläder eftersom jag inte är en sådan som är speciellt bra på att förbereda. Klockan 07.00 ställde jag mig vid spisen och stekte på lite lövbiff och gjorde en tomatsallad med fetaost. Inte till frukost, men väl till lunch. När lunchlådan var klar åt jag min före detta vanliga frukost på hallon och keso och två kokta ägg. Och så slog klockan 07.40 och jag satte hörlurarna i öronen och begav mig iväg till jobbet: powerwalkandes över Västerbron.

Nu sitter jag här och har en halv miljon mycket brådskande saker att göra men jag minns knappt vad det var eftersom semestern slog till med dunder och brak. Några mail i inboxen uppdaterar mig om verkligheten. På lunchen tänker jag ändå gå och träna. Det ska bli ryggstyrketräning idag. Och i eftermiddag är det jag som powerwalkar hem igen. Via Systemet: jag ska köpa rosévin och njuta av sommarkvällarna som varar hela augusti och nästan hela september ut. Och ikväll blir det löpning. Mitt inne i city som omväxling till vad som varit under semestern. Förmodligen med backrusher och trapplöpning. Svettigt! Och roligt!

Hur ser er måndag ut?

Slutet gott - allting gott!

Jag är hemma igen. Hemma i min oas på Söder. Jag har nyss packat kylen full med nyttiga livsmedel. Jag ska precis köra igång en tvättmaskin. Posten ska sorteras och ikväll kommer Grabben hem från västkusten. Lite senare ska kommande veckas träningspass planeras. Imorgon börjar jag jobba igen. Detta är slutet på semestern. Men början på något nytt. Och det ska bli så spännande!

Ingenting är omöjligt

Jag är imponerad.

Ni är så jäkla bra allihopa!

Det går ett sus genom mina bloggkontakter just nu. Alla överträffar de sig själva på ett eller annat sätt. Det inspirerar. Inspirerar mig till att faktiskt förstå att ingenting är omöjligt. Ultra-Fredrika springer marathon mellan två konferenser som den naturligaste sak i världen. Funrun gör 10 mil på ett bräde. Klokaste Anna springer 6 mil bara sådär och jag har nyss snackat med Coola Karin som genomfört en väldigt lyckad iron man. Och jag tror det finns fler där ute som gör alldeles väldigt stora saker - och det är så jäkla grymt!

Lör 1 aug: Jogging innan frukost

En morgontrött kropp vill upp och ut men ändå inte.

Morgonmotion

Vi bestämmer oss för halv åtta kvällen före morgonen efter. Det är en lagom tid. Lagom för en lördag. Ändå är det så förskräckligt svårt när klockan ringer. Jag vill bara sova lite till. Någon minut extra. Minutrarna går fort och plötsligt är klockan 07.47. Trixa som vill ut nu på en gång studsar upp i sängen med viftande svans och väcker mig bryskt med en morgonpuss. No mercy.

Mamma cyklar stadigt på vinglig cykel med mig och Trixa springandes bredvid. Trixa i koppel och jag på egen hand. Tur är väl det. Grannarna sover sött och solen skiner. Morgonstelheten försvinner efter några postlådor och vi springer säkert lite för fort för en mjuk morgonjogg. Men det är friskt och fritt och fantastiskt uppiggande.

När vi kommer fram till udden tar asfaltsvägen slut. Vi promenerar nerför den barrtäckta stigen som följer klipporna längre ner och längre ut. Morgonsolen smeker varsamt vattnet och de flata klipphällarna och där bor Mark och Jonas som skänktes sin lite udda strandvilla med vattenläge. Det är tyst och lugnt och de är nog inte hemma spekulerar vi och fortsätter stigen som går uppför bergsknallar och genom tallskog.

När vi kommer tillbaka till vägen och cykeln och jag och Trixa farten och svetten rinner längs ryggslutet. Snart galopperar hon bredvid mig medan jag spurtar uppför den sista backen hem.

Frukosten efteråt är extra god med pappas latte och knäckebröd med ost och fikonmarmelad och inte förrän på måndag börjar jag med mitt vanliga, nyttiga proteinliv igen. På måndag är jag tillbaka i verkligheten med riktiga gympass och jobb på dagarna men ingen vanlig vardag så långt ögat når. Jag tänker ha alldeles för roligt i livet för att kalla det vardag.

När man inte tränar

...kan man sörpla rosé!

Boxen ovan rekommenderas!
Nästan så det slår min favorit 6950.
(Men bara nästan)

Tor 31 jul: På cykel till city

Shopping är så mycket jobbigare än några timmars cykling!

Da'n i stan

Idag har jag och Coola Karin shoppat. Eller ja, shoppat och shoppat... vi har gått runt i femtielva tusen affärer på jakt efter en beige topp som inte var i bomull och till slut så shoppade vi lite. Vi är inga vana shoppare (nej Grabben, det är jag faktiskt inte - du skulle se alla andra!) men när man är på jakt på något specifikt är det fan omöjligt.

Jag befann mig fortfarande hos mina föräldrar imorse och kom på den briljanta idén att cykla in till stan. Det är bara runt 2 mil vilket är ett lagom avstånd. Med 2 mil är tycker man fortfarande att cyklingen var en bra idé även på hemvägen.

Fast det tar ju sin lilla tid förstås. Jag valde en väg som först går över stock och sten på en skogsstig för att sedan plana ut till grusväg mellan hästhagar och sedan bli till asfalt och landa mitt i Kungsträdgården.

Min snyggt parkerade gamla rostiga mountainbike.

Såhär i efterhand har jag ont i handflatorna. Jag skulle haft cykelhandskarna med mig! Jag tänkte faktiskt tanken men glömde bort dem mitt i frukoststressen när jag hade bråttom iväg. Och så har jag huvudvärk också. Men den kommer inte från cyklingen, den kommer från ett fullsmockat Stockholm i värmebölja. Och så har jag väldigt trötta fötter. Det är konstigt hur det kan vara jobbigt att springa in och ut i så många affärer? Sådär ont får jag inte ens efter ett marathon. Ändå gick jag runt med mina joggingdojjor hela dagen. Respect till alla fashionistas som traskar runt i butiker hela dagarna med klackar och annat obekvämt på fötterna!

Ons 30 jul: Träningsläger i miniformat

Idag har jag haft Stockholm City Triathlon på besök på träningsläger. I alla fall en deltagare.

Simning, rodd, bad och löpning

Liksom jag bor Coola Karin i en liten etta mitt i stan. Den har värsta bra läget - men inte om man är triathlet och vill simma i sjön. Då kan man åka till Saltsjöbaden istället. Sagt och gjort, Karin satte sig på anrika Saltsjöbanan (ett trött gammalt tåg) med våtdräkt och löparskor, redo för att ta sig an några utmaningar.

Första utmaningen bestod av simning - i havet. Fast det känns mer som en sjö. Jag rodde ledarbåten som visade vägen och Karin crawlade efter. Det gick bra i nästan 70 minuter. Sedan fick Karin för sig att det kunde ligga döda kroppar på botten. Det är just sådana föreställningar som gör att jag inte gillar att bada i sjöar. Man vet aldrig vad som finns på botten!

Karin, jag och Trixa - trion som sedan gav sig iväg på joggingtur.

Karin plaskar på riktigt bra.
Jag ror och har det rätt så bra i solen!

Efter simmandet (och rodden) solade vi på bryggan och brände oss på ryggen. Smart! Sen sov vi lite innan det var dags för nästa utmaning: löpning. Eller, jogging får man nog kalla det för. Tanken var att vi skulle väcka benen efter strapatsen i helgen så vi tog det lugnt till både fart och distans. Benen kändes bra, kanske var höften fortfarande lite trött men inte så farligt. Däremot har jag ont på en punkt under foten vilket irriterar.

Imorgon funderar jag på att cykla in till stan. Jag hoppas min gamla cykel från högstadiet fungerar. Jag undrar om man kan parkera den någonstans nära Plattan (Sergels torg alltså)?

Tis 29 jul: Sommarträning på gymmet

Efter mammas bullar passar det bra med ett träningspass.

45 minuter ganska bra träning

Min mamma är ingen typisk bullmamma. Men ibland slår hon till och bakar så det förslår. Det händer typ en gång i halvåret men då bakar hon bullar och sju sorters kakor på en och samma gång. Det kan bli ganska jobbigt. Hon propsar nämligen på att man ska provsmaka allt. Det har jag gjort idag - och sedan fikade vi på alltihop. Detta efter en långlunch med både förrätt och varmrätt i solen på Holmen kök och bar i Saltsjöbaden. Det var med all denna mat, och med bullarna i halsen, som jag bokstavligt talat rullade in på SATS i Sickla - redo för att ta mig an styrketräningssalen på egen hand.

Man skulle kunna tro att jag var ganska ensam på gymmet en solig försommarkväll som denna. Men icke. Folk har tydligen tröttnat på bryggsegling med rosévin. Ja, inte Nilla då - som hellre valde nyss nämnda aktivitet istället för att lyfta svettigt skrot med mig. Men hon är förlåten. Hon inviger trots allt sin semester idag.

15 minuters cykling fick bli till intensiv uppvärmning. Jag körde långa intervaller till Now you're gone och Mitternacht medan Holding out for a hero fick bli en aktiv vilolåt. Sedan följde Eminem och Flipsyde med mig till vikterna. Jag hade Sporty Spice på näthinnan när jag körde bicepscurls och axellyft åt sidan ståendes på balansbräda. Sedan blev det tricepspushdowns och omvända tricepspushdowns i cc, ryggdrag med stång och till sist crunches på pilatesboll med fötterna mot en vägg. Allt som allt 45 sköna minutrar som brände lagom mycket.

Det bästa sparade jag till sist: en iskall capirinha på solvarm sommarbrygga med 22-gradigt vatten att plaska med fötterna i. Hade det varit riktigt bra skulle jag njutit av pappas goda tonfiskpasta men jag är sjukt mätt på bullar och kakor att jag knappt orkar tänka på frukosten imorgon.

Imorgon förresten - det blir en tokrolig dag. Fortsättning följer!

God capirinha och halvmålade tånaglar.
Ni får ursäkta, men lacket gnuggades bort i Hallsberg...
(Jag är glad över att de inte är blå)

Dagarna efter det som var då

Idag är det tisdag. Idag kan jag gå i stort sett normalt. Igår var jag ute på promenad som tog tid fast den var kort. Imorgon tas det nya joggingsteg. Idag ska jag sluta upp med att äta godis med ursäkten att jag faktiskt varit ute och motionerat i 24 timmar. Det är alldeles för länge sedan!



Tack för alla era kommentarer till mitt romaninlägg nedan. Jag tycker alla ska prova på ett tidslopp - alla klarar det. Var och en i sin takt, med sina egna mål. Det är en upplevelse över det vanliga, och ett givet tillfälle att vara riktigt stolt över sig själv och sin egen insats. Oavsett hur långt man kommer på 6, 12 eller 24 timmar - ska man vara jäkligt nöjd!

Fre 25 jjul: 24 timmar i Hallsberg

Coola Karin och Fantastiska Funrun har redan gett sina versioner. Här kommer min berättelse om 24 timmar som gjorde så ont, men av vilka jag bara minns det roliga.

Mina 24 timmar

Strax efter klockan 07.00 i lördags morse pratade jag med Grabben på telefon. Jag var någonstans utmed den drygt 1.2 kilometer korta banan och hade gjort runt 50 varv. Jag bad honom påminna mig om hur jag kände just då, om jag någonsin skulle komma på den ofantligt idiotiska idén att springa ett tidslopp igen. Men jag funderar redan på hur jag skulle kunna lägga upp en smartare taktik i framtiden. Jag funderar på om det kanske skulle kunna vara skoj med ett 12-timmarslopp. Jag funderar på om 6-dagars kanske kan vara något ändå – med målet att göra en mara om dagen.

Trots att jag minns smärtan, minns den otroliga värken i benen strax före midnatt, minns hopplösheten när jag tappade halva cheeseburgaren som var det som hållt humöret uppe under flera varv mitt i den mentala ensamheten, så är det ändå glädjen, lyckan den positiva känslan av prestationen som väger tyngst efter dygnet i Hallsberg som tog sin början klockan 12.00 den 25 juli 2008.

Fantastiska Funrun innan start.

Vi tar det från början.

Hemma hos Grabbens föräldrar strax utanför Halmstad ringde väckarklockan klockan 05.00 fredagen den 25 juli. Med sömngrus i ögonen kravlade vi oss mödosamt upp ur de varma sängarna. Förberedde frukost och åt 2 limpmackor med ost och skinka under morgontrött tystnad. Strax efteråt var vi inpackade i bilen - på väg mot Hallsberg. Då hade några män och kvinnor redan varit ute och gått och sprungit konstant under nästan 5 dygn.

Den vinnande greken gjorde nästan 2000 varv

på denna 400-metersbana.

Strax efter klockan 10 rullade tåget från Stockholm in i Hallsberg. Jag hade precis börjat bli nervös så det var skönt att få dela tankar och känslor med de två tuffa långlöparbrudarna som jag mötte på tågstationen. Tillsammans skulle vi komma att sänka medelåldern på 24-timmarsloppet rejält. Tillsammans och var och en för sig skulle vi bli invigda i den lilla skara galningar, eller idioter, som är ute och springer i 24 timmar.

Tre galningar: Funrun, Puma och Nike

Klockan 12 stod solen högt på himlen och 24-timmarsbanan badade i solsken. Så skulle det förbli hela dagen. Asfalten brände, solen stekte och det var inte mycket vind att tala om. I efterhand har jag fått berättat för mig att det var uppemot 40 grader i solen. Medan många andra i det cirka 25 personer starka startfältet gick ut med ett ambitiöst tempo från start tog vi det lugnt i vår trio. Vi promenerade över startlinjen efter att ha fått goda råd från en ultraräv som avverkade 6-dygnsloppet som pågick på 400-metersbanan. Vi gjorde ganska många varv i snabb gångtakt och stektes sakta och obönhörligt utmed asfalten. Vi längtade konstant efter att solen skulle gå ner och att kvällens svalka skulle ta över.

Publiken i skuggan.

De tävlande i solen

(banan till vänster).

Jag hade planerat mycket av mitt dygn efter radions programtablå. Den första timmen ville jag känna av stämningen och njuta av känslan av att vara igång. Sedan följde en eftermiddag med Måns Zelmerlöw som P1:s sommarpratare och några timmar med Christer i P3. Sedan Studio1 och senare Karlavagnen. Jag minns inte hur länge den planen höll. Jag minns att jag gick med lurarna i öronen men jag minns inte vad jag lyssnade på. Jag minns inget av det som sades. Jag minns knappt varven jag gick.

Jag minns bara att det gick bra i början, helt enligt plan, ja kanske lite bättre trots att vi gick ut lugnt och sansat. Sedan minns jag inget mer förrän det värkte något otroligt i benen efter det att solen gått ner.

Jag hade sprungit några varv och det kändes bra. Skuggan hade äntligen tagit över banan som gick runt en skola. En skittråkig väg egentligen men som tack och lov var helt platt förutom en gatstenskant på 10 centimeter. I början var den obetydlig men timmarna innan slutsignal fick man verkligen planera för den: då hade den blivit till ett gigantiskt trappsteg.

Första pausen efter att ha slagit mitt pers

(42 195 meter)

Jag hade tagit mig fram till fots längre än jag någonsin gjort förut och jag hade haft ett bra flow de senaste varven. Men någonstans i ett avstannande löpsteg var det som om skelettet i benen började skrika. Ett ramaskri av protest och ihållande ilska. Det värkte något så otroligt att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Smärtan jag känt klockan 19.55 då jag trodde att foten bokstavligen gått sönder i skon och var på väg att falla isär var ingenting i jämförelse. 19.55 sprack huden under foten. Ja det var så Karin beskrev det när hon inspekterade vad som kunde orsakat smärtan som kom från ingenstans.

Medan Funrun och Karin kan visa upp fötter med riktiga köttskador, gigantiska blåsor och kladdigt var, höll sig mina fötter fräscha i jämförelse. Det var bara ett litet problem. Huden under foten veckade sig ganska tidigt och började svida. Jag var smart att klistra på compeed ganska tidigt och det var smärtfritt fram till klockan 19. Då sprack världen. Då sprack förmodligen en blåsa under foten. Tursamt nog var det en snabbt övergående smärta. Efter ett tag hade jag gått in mig i den nya situationen som foten innebar och det kändes bra igen. Blåsan var tillplattad. Borta ut medvetandet.

Det fanns förmodligen mat att tillgå under loppet. Ändå blev det bara en liten plastkopp med pasta klockan 20.00, en cheeseburgare klockan 24 och en risifrutti klockan 05.00 i form av fast föda. Jag hade helt missat att äta lunch och limpmackorna från morgongryningen fick räcka till energi för hela dagen. Jag klagade över hunger strax innan start men glömde snart av det. Vid i stort sett varje varvning drack jag antingen någon deciliter avslagen cola, vatten eller sportdryck. Men det jag ofta längtade efter var ett glas mjölk – och efter några konstiga blickar från funktionärerna fick jag det istället för annan energi vid några tillfällen. Jag har svårt att äta när jag är fysiskt trött och chokladbitarna, de små smörgåsbitarna eller kexen lockade inte alls. Mjölken var det jag levde på och även lite skumgummigodis som också funkade bra. Många av de andra löparna hade egna langare med sig som servade på beställning. Karin och Funrun hade egen specialmatsäck med energigrejer och jag hade ingenting annat än en bil som blev till min vilopaus under ett par timmar mitt i natten. Tack till er tjejer för allt jag fick låna, plåster och Resorb och godis och annat!

Strax före midnatt var jag trött och ynklig. Jag hade inte kommit speciellt långt men benen värkte som sagt och vänster sätesmuskel ville inte vara med i leken längre. Jag gick länge och väntade på cheeseburgaren som utlovats och när jag äntligen fått den och satt mig på en trappa att äta spillde jag först ut mjölkglaset och sedan tappade jag halva hamburgaren genom gallret. Då var livet inte roligt. Karin sprang på för glatta livet och hade världens flow och Funrun gjorde varv efter varv efter varv som en pålitlig Rolex som aldrig stannar.

För egen del tog varje varv en evighet och när jag var längst bort på banan var det bara jag och mörkret och hopplösheten. Tröttheten höll på att besegra mig. Jag försökte tänka förnuftigt så jag satte mig i bilen och stannade envist kvar trots att Karin försökte locka ut mig. Jag somnade av och vaknade klockan 02.00 då Karin försökte komma in. Försökte var ordet. Det var inte det att bilen var låst. Det var bara det att hon frös och huttrade och var så stel att hon knappt kunde komma in. Vi satt och undrade vad fan vi gjorde på denna galenskap i Hallsberg innan jag sov någon timme till.

Trötta men lyckliga dårar under en paus jag inte minns.

Strax efter klockan 04.00 kom en annan löpares personlig vätskelangare med små dalahästar i öronen och sa att det inte var lika kallt ute som det såg ut att vara. Lägligt nog kom Funrun också förbi och sa att hon hade 7 varv kvar innan hon var i mål – efter 10 mil. Jag såg min chans till sällskap och motivation och bestämde mig snabbt för att haka på under hennes sista varv. I början gick vi på ganska raskt, men för varje varv gick det långsammare och långsammare. Jag var otroligt glad för Funruns skull när hon äntligen var i mål och tänkte för mig själv att nu skulle jag gå lika många varv för min egen skull. Sedan skulle jag också vara nöjd. Jag gick två varv vilka kändes som en oändlighet. Benen ville inte ta mig framåt och jag hade knappt styrfart. Höger ben var pigg som en mört men vänster ben var kaputt. Jag hade ont i knävecket (förmodligen ett muskelfäste) och sätesmuskeln strejkade fortfarande.

Funrun låg och myste (och hade ont) på en sovsäck

efter sina dubbelsiffriga mil:

med en snygg 24-timmarsbränna och

igenplåstrade fötter som inte längre fick plats i ett par skor.

Jag försökte ta till alla knep jag kunde. Sa till mig själv att jag bara behövde gå en timma till innan jag fick ta paus. Ringde till Grabben som snabbt slog bort sin morgontrötthet och försökte pusha mig framåt. Ringde till mamma och hade gråten i halsen när jag hörde hennes röst. Efter att vi lagt på kom mycket riktigt tårarna. Inte på grund av smärtan men på grund av hopplösheten av att allt tog sådan jävla tid. Stegen var så korta och banan var så lång.

Klockan 9 tog jag paus. Då var det varmt och soligt igen och hela banan låg åter i solgass. Om några timmar skulle 24-timmars vara slut och 6-timmars (och 1-timmars) vara igång. Strax efter 10 var det mycket folk kring banan. 10.30 hände något mycket märkligt. Jag fick för mig att jag skulle testa att gå ett varv. För ett varv skulle jag nog hinna på en halvtimma tänkte jag.

Jag var stel när jag ställde mig upp. Jag vet inte hur eller varför, men jag tog ett löpsteg. Sedan ett till. Och ett till. Jag kände inte ett dugg. Ingen smärta, ingen stelhet. Benen var rörliga, pigga. Fötterna fräscha. Det var som om jag inte hade gått ett enda steg de senaste 23 timmarna.

Jag sprang två varv. Inte snabbt, men det var definitivt de snabbaste två varven jag gjort på hela dygnet. Langarna som sett mig hela dygnet applåderade entusiastiskt när jag joggade förbi och förmodligen såg hur pigg och frisk ut som helst. Mitt i yran fick jag med mig Berglund på ett varv runt banan och förhörde mig om hans taktik innan 1-timmarsloppet. Jag sprang om andra deltagare som mödosamt släpade fram fötterna och jag kände att nu hade jag riktig vind i seglen. Jag gjorde två varv på snabba minutrar. Sedan stannade jag upp, tog en dricka och såg att det fanns tid till ännu ett varv. Så jag sprang igen. Just då var jag odödlig.

När en biltuta signalerade loppstopp hade jag avverkat 74 195 meter. Jag är stolt över den relativt blygsamma distansen men allra nöjdast är jag över hur jag tog mig upp från viloläget på gräsmattan och på något sätt bestämde mig för ett varv till. Jag är lika stolt som jag är förvånad.

Krämporna kom tillbaka strax efter målgång för att verkligen sätta klorna i mig framåt kvällen. Såhär dagen efter är det är ömt under fötterna och jag kan inte lyfta vänsterbenet för egen maskin. Vänster knäveck är ganska svullet och jag är otroligt stel i vänster höft på grund av sätesmuskeln och jag har träningsvärk i vänstra delen av ryggen. Högersidan mår prima och huvudet är det inget fel på. Jag är bara lite knäpp som kan tänka mig allt detta en gång till!

Tack!

En eloge till alla som orkat läsa ända hit. Tack för att ni läser, för att ni hejar och för att ni inspirerar!

En stor dunderklapp i ryggen till Funrun som var grymmast i Hallsberg – du pinnade på genom smärta och nattmörker och gjorde otroliga 10 mil innan morgonen var slut. Jag vet att det fanns de som kom längre (vinnaren gjorde 20 mil) och att vissa höll på längre (som de underbara galningarna i 6-dagars) men det är dig jag kan relatera till. Det är du som bär fanan högst i min värld!

Ett stort tack till Karin som gjorde mig sällskap många varv och som delar min passion för galenskaper. Det är så befriande att det inte finns något tak i vår värld. Att ingenting är omöjligt. Ingenting är för stort att ge sig på.

Vad hände med Grabben?

Grabben kom, såg, och lämnade metropolen Hallsberg för en annan metropol: Östhammar och en 30-årsfest. Jag är dock mycket nöjd med att han precis erkänt att han också känner sig sugen på ett ultratidslopp. This is just the beginning!