Om lunchspinningen för en exakt en vecka sedan var den fredagens höjdpunkt var dagens lunchspinningpass det sämsta av de två jag kommer köra idag.
Spinning med låg puls
Caroline huserade som vanligt på Hötorget på lunchen. Och som vanligt var det fullt. Till råga på allt så var min cykel tagen - trots att bara en person var före mig. Hur kunde detta ske? Av alla femtionånting cyklar, väljer personen före mig att ta just "min" (det är bra energi på den cykeln, eller nåt...)! Nåja, jag överlevde ändå - på näst sista raden.
Jag var inte jätteladdad inför lunchspinningen. Jag var faktiskt lite hungrig och funderade på att gå och köpa något att äta i receptionen istället för att sitta och cykla i 20 minuter innan klassen började. Men i ett digert försök vara ekonomisk satt jag kvar och lät benen gå på pedalerna under ineffektiva 20 minutrar med en lika ineffektiv puls på 70 slag per minut. Sippade istället lite vatten och försökte övertala mig själv att jag skulle springa till Bee's thai-take away på Malmskillnadsgatan efter spinningen och äta en underbar (men troligtvis kaloristinn) och billig (55 spänn) kycklingmassamancurry istället.
Det fungerade. För jag glömde snart bort hungern. Men... pulsen var det värre med. Satt och cyklade på en puls på 70% av max under första halvan av passet. Tänkte att va fn. Det här går inte längre och när Carolines marathonlåt på 19 minuter kom så övertalade jag mig själv att nu sjutton ska det bli åka av.
Det blev det. Nästan. Jag har som en liten utmaning i mitt huvud att jag ska stå och cykla en hel klass. Den lilla utmaningen har legat och grott sedan mitt allra första spinningpass när jag var 15 och livrädd för salen med den väl sammansvetsade cykelgruppen som tränade i mörker och tända lyktljus. Den gången sa instruktören att när dom hade kört terminens alla veckor, skulle de testa att ta av sadlarna på cyklarna och köra en hel klass ståendes. Om hon menade allvar med det vet jag inte (än idag). Men jag tänker på det ofta. Och jag vill.
Men - tillbaks till idag. 19 minuterslåten började dundra ut ur högtalarna och jag tänkte att jag skulle testa på det lite. Att stå länge alltså. Det höll i 15 minuter. Sedan blev jag lite trött och följde efter alla andra.
Pulsen gick i alla fall upp lite mer, men ändå långt ifrån max. Jag tror att anledningen till det är att jag är lite trött. Så efter passet ikväll ska jag vila imorgon. Vila, söka jobb i Halmstad och komma underfund med vad alla ser i Stieg Larssons böcker (har inte läst så mycket än men tycker inte att den på långa vägar är så bra som Snabba cash).
Grabben i sin tur ska hem till Halmstad och känna på Solheim Cupatmosfären. Jag hoppas han passar på att krya på sig också. Så att jag kan tjata på honom att han ska ut och träna till Tjurruset lite. Hehe.
14 september 2007
Fre 14 sep: Spinning utan puls
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är sktiviktigt det där med att man får sin "egen" cykel på spinningen juuu!!! Jag blir förgrymmad om jag inte får det!! :-)
Stieg Larssons böcker är verkligen SKITBRA! To.m bättre än Snabba Cash tycker jag. Problemet med Stieg Larssons första bok är att den är trög i början, kanske 100-150 första sidorna. Sen blir det bättre! Och inte tala om hans andra bok, shit vad grymt bra den är!!
Bille:
Ja psykologiskt så gör det stor skillnad eller hur!! Jag får se till att vara först i eftermiddag istället. Haha!
Ok, då ska jag hålla ut med Stieg Larsson. Tyckte bara det var så jobbigt i början med alla detaljer kring det där med Wennergren eller vad han nu hette. Läste nog bara varannan rad där om jag ska vara ärlig. Men jag ska hem och läsa ikväll! Och dricka chailattete. Och kanske kanske äta lite ben & jerrys. Yey!
Du måste fortsätta läsa. Jag förstod inte heller uppståndelsen krin S Larssons böcker, men när man väl kommer in i dem vill man aldrig att de ska ta slut.
Du har kört mycket cykel på sistonde, så det är nog bra att vila lite. En annorlunda puls än normalt brukar vara ett säkert tecken på att någonting inte står rätt till.
Det där med att stå hela tiden påminner mig om ett pass jag körde på just Hötorget för ett tag sen. Det va nån tjej där som nog hade samma mål, för hon stod upp hela tiden och trampade på i sin egen takt, sket totalt i vad vi andra gjorde. Så långt inga problem, det är väl helt okej att köra sitt eget race ibland om man vill det. Men grejjen var att hon gjorde det med sån störande kass teknik. Ständigt framåtlutad, hängandes på styret. Och ju längre vi kom i passet desto mer krängde hon från ena sidan till den andra. Ett tag var jag nästan rädd att hennes cykel skulle välta. :) Instruktören i mig ville bara gå fram till henne och be henne sitta ner men nu va jag ju bara där som deltagare så det var inte mitt jobb just då. 5 minuter innan passet var slut klev hon av, gick fram till instruktören, ursäktade sig och gick ut. Så vad jag vill säga är väl att det kan vara ett kul mål att ha, men om du försöker dig på det så gör det inte till vilket pris som helst.
terese:
då fortsätter jag enträget... (nästa vecka blir det inte så mycket spinning för då kommer jag inte vara på kontoret så mycket. får köra mer löpning då...)
ms:
oj då. ja... tekniken är ju rätt så viktig. jag tycker man kan bli oroad för folk oavsett om de väljer att stå i 2 min eller 20, om de har fel teknik.
Skicka en kommentar