Mån 10 sep: Tuff spinning

110 minuter spinning. 1300 kalorier. Två pass. Fler lyckorus än jag kan räkna.

Spinning x 2

Pia körde dubbla pass på SATS Hötorget ikväll. Vi var tre cyklister som hakade på. En tant med gigantiska öronskydd. En tjej som såg ut som en "riktig" cyklist eftersom hon hade "riktiga" shorts (sådana där med loggor på). Och så jag.

Jag hade bestämt mig för en tuff eftermiddag. Jag hade laddat med en bandana med döskallar och allt. Fast i början av passet träffade jag trevliga och otroligt vältränade Sofia och då var ju jag också tvungen att vara lite trevlig (jag hoppas jag lyckades Sofia!)... men sedan försökte jag hitta mitt tuffa jag igen.


Det tuffa jag:et är det jag som håller ut alla (de kan vara ganska många) minutrarna som Pia säger ska vara precis under mycket ansträngande. Det jag som kör och kör fastän det gör jäkligt ont i baken efter en och en halv timme på sadeln. Det jag som inte slutar bara för att benen känns lite trötta. Det jag som inte meskör bara för att jag kör två pass. Det jag som kämpar. Som har lite jävlar anamma.

När jag satt där på sadeln och hade som mest ont i rumpan, en timma och tjugofem minuter in i träningen, funderade jag på om det kändes för jävligt eller om det var underbart. Jag kom snabbt fram till att det var underbart. Visst gjorde det ont. Men vilken härlig känsla det är. Mitt motto sedan många år har alltid varit "what doesn't kill you makes you stronger". Och det var precis så det kändes idag.

Men jag ska vara ärlig. Jag har inte precis lust att sätta mig på spinningsadeln i två timmar nu igen. ...men jag skulle kunna tänka mig att sträcka på benen lite och jogga en sväng. Fast just nu är magen så full med nudlar och thaiköttbullar så det skulle nog inte vara en bra idé.