22 oktober 2008

Ons 22 okt (forts.): Ljus och träning i mörker

När jag flög upp för backen blev jag helt paff. Är det såhär det känns när man tränar på tom mage?

After work

Jag tog en sväng förbi Philipsinstallationen "Oasis of Light" i Kungsträdgården efter jobbet. Det är en utställning i form av en igloo där man kan lära sig om hur vi påverkas av ljuset - och vad just Philips har för prylar som kan motverka detta. Jag har länge gått och funderat på en Wake up light - en väckarklocka som väcker en med ljus och fågelkvitter. Jag är väldigt nyfiken på om jag skulle vakna av den...

Tänk att vakna till en soluppgång
- varje morgon!
(Vaknar man verkligen? Jag vill testa!)

Bloggare på event:
VR-Tess (vänster)
Jag (mitten)
Ruth (höger)
Sofy fastnade inte på bild
och det är
Jane som fotat
(som jag stulit)

Jag var hungrig redan i Kungsan. Jag var hungrig hela vägen hem till Saltsjöbaden. Maten var på gång och jag stod återigen i valet och kvalet. Sticka ut och springa omedelbums eller göra det efter middagen. Jag tog 4 vindruvor och så hade jag bestämt mig. Jag skulle göra det omedelbart.

Intervaller stod på schemat men jag förväntade mig inget dunderpass. Hungern försvann så snart jag stoppat fötterna i skorna vilket är en tacksam egenskap hos min kropp. Jag behöver aldrig träna hungrig helt enkelt eftersom jag aldrig känner mig hungrig när jag tränar!

Jag pendlar allt som oftast mellan att vilja ha min intervallträning exakt och superstrukturerad och att avfärda alla tider att nå och distanser att slå som rent nonsens. Idag ville jag inte ha ett enda måste. Jag ville bara göra en sak: springa så fort jag kan på någon typ av sträcka. Funderade på om jag verkligen blir bättre på att springa om jag springer en intervall på platt tartanbana. De lopp jag springer går i alla fall inte på platta banor. Istället bestämde jag mig för att springa intervaller precis där jag var. Där jag bor. Platt som backigt. Det skulle bli skitbra ändå. Under rundan kom jag aldrig längre än 2 kilometer hemifrån. Ändå var jag ute i 35 minuter. Ibland ska man inte göra det så svårt för sig.

De första intervallerna gick i uppförsbacke. Jag blev helt paff när jag kände hur lätt det gick. Jag kände mig precis så som Sofy såg ut när hon flög uppför "startbacken" på Lidingömilen. Tekniken satt som ett smäck. Jag fick upp både fötter och knän och armar! Det gick så lätt. Det kändes inte alls som om jag varit hungrig hela dagen. Ju fler intervaller jag sprang, desto mer avtog den lätt flygande känslan - men det är ändå den jag kommer minnas från ikväll.

2 kommentarer:

Magdalena sa...

Så känner jag oxå de få ggr jag ska intervallträna - köra jättestrukturerat typ 1 minuts intervaller eller fartlek som jag tycker är mer lustbetonat och minst lika jobbigt. Har precis hittat till din blogg. Kika in på min! Vi ses!

Cia sa...

Om jag ska köra träning på tom mage så svimmar jag. Noll energi. Om jag å andra sidan ska köra träning med full mage så spyr jag. Det är ett evigt jox det där med den perfekta balansen mättnad/hunger och träning... ;-)