Jag minns hur du stod där, nöp dig i skinnet och sa att du var så fet, medan vi väntade på att svenskläraren skulle komma. Men du var inte fet. Du var lika perfekt som alla andra. Ni sydde in jeansen så att de satt tight runt benen.
Det var som om det var häftigt att säga att du var tjock. Klaga på att du var ett fet när du knappt kunde ta tag i skinnet på din platta mage. Klaga på att du var fet när du köpte kläder i storlek small.
Varje gång du sa det, undrade jag vad jag var.
Människor omkring mig fortsätter säga att de är feta. Hittar osynliga fel på sina kroppsdelar. Och jag undrar fortfarande. Om dina ben är så tjocka som du tycker. Om dina armar är så slappa som du tycker. Om din mage hänger så som du tycker. Om du tycker du är så tjock. Vad är då jag?
13 kommentarer:
Bra skrivet!
Har märkt att ju smalare tjejer är desto mer gnäller de om hur tjocka de är *suck*
Du menar tjejen som dessutom hade långt blont lockigt hår, inte var kortast i klassen eller ständigt fick heta glasögonorm? Jotack, hon gick i min klass...
Jag känner igen det där, många smala tjejer gnäller att de är tjocka, och det finns alltid tjejer som inte håller med. Men - var går gränsen för att man "får" gnälla?
har hittat till din blogg via jogg.se :-)
Fantastiskt skrivet! Jag hävdar att det är brist på bekräftelse som får tjejer att säga så. Gott självförtroende men klen självkänsla. Och så kan de gotta sig att trycka ner andra som är fullt normala (vackert kvinnliga).
Sådär tänker jag också ibland, ganska ofta... men om man skulle fråga de här personerna vad de tycker om mig då (som uppenbarligen är mycket större) skulle de garanterat säga "neeej men du är inte aaaalls tjock". Det är skillnad på folk och folk, eller nåt...
(oftast tycker jag dessutom att det är folk som inte är tjocka (i mina ögon) iaf som uttalar sig om att de är tjocka, de som verkligen är tjocka säger inte så mycket... inte för att dra alla över en kam, men jag tror att många "smala som tycker de är tjocka" säger det för att få en motkommentar, för att få bekräftat att du inte är tjock... hm... typ...)
Dessi:
Japp... man tror ju att det ska förändras med åldern men icke sa nicke.
Mialena:
Haha ja hur visste du det? :-) Vet inte var gränsen går. Gnälla får man iof alltid göra... det bästa är väl att jämföra med sig själv och sina egna förändringar (om där är några)
Marathonmia:
Kul att få upp ögonen för fler bloggar! Jag har precis varit inne på din också!
Prralin:
Jag har många gånger tänkt fråga men... aldrig kommit för mig att faktiskt göra det. :-)
Brukar jag också fundera på när jag har supersmala kompisar som klagar på att de är tjocka...
Nej, men det är skillnad på hur man upplever sig själv och hur man ser på andra.
Jag har aldrig varit så tjock som när jag vägde 40 kilo och hade världens ätstörningar. Samtidigt kunde jag tycka att en tjej som kanske vägde dubbelt så mycket som jag inte ALLS var tjock.
Att tycka att man är tjock är subjektivt, ibland har det inget med verkligheten att göra.
ja vist är det underligt hur märkligt det är! jag är superobjektiv när jag ser på andra men det är omöjligt att vara lika objektiv när man skådar sig själv!! jag blir liksom aldrig nöjd. och jag kan tycka att jag är tjock även om personen next to me råkar vara större! mycket märkligt!! men som du säger ska man akta sig innan man öppnar mun, man vet aldrig vem man råkar såra!
ps, samtidigt måste jag lägga till en sak. ibland kan jag må och har mått så fruktansvärt uselt över min kropp. så riktigt illa. haft riktig gråtångest och velat prata av mig med en vän, problemet är bara att hon är större än mig och blev jäkligt arg och sårad när jag berättade hur jag kände. det var svårt oxå. jag ville ju inte trampa henne på tårna men samtidigt behövde jag prata av mig om mina känslor..! knepig sits!
vet precis vad du menar, men tro mig man tänker inte så. Jag har alltid varit kraftigare än min bästa vän som varit supersmal, och mått såååå dåligt när hon klagat på sin mage etc. Men idag, när jag rasat i vikt (p g a inte allt för hälsosamma orsaker) och numera mer eller mindre väger MINDRE än hon, så känns det likadant... jag känner(ser) mig fortfarande som den "tjocka", o henne, min syster, massa andra som smala och perfekta... fast det sunda förnuftetet säger att det inte borde ligga till så... så det är nog vad var och en ser hos sig själv, inte hur de bedömmer andra... om du alls förstår vad jag menar...
förresten så tycker jag du är väldigt vacker, så de så!
Detta är absolut ingen kritik, bara en fråga jag har. Apropå "jag är så fet"-tjejer (så tröttsamt! Men samtidigt har ju andras kroppsuppfatting (ofta störda) ingenting med ngn annans kropp att göra.) Hsh- om man tränar för adrenalinet eller för att vara starkast eller vilken anledn man nu har, varför är det då viktigt att skriva hur många kcal som förbrukats under träningen? För mig signalerar det att man tränar endast för att förbränna, och förbränna vill man bara för att bli smal? Eller har jag helt fel?
Caroline:
Jag började träna för att bli smal. Jag tränar fortfarande för att bli smal. Det är nog lite därför jag gör det jag gör - envisas med att vilja springa marathon trots att jag är riktigt dålig (långsam) på att springa. Åka längdskidor (Vasaloppsförsöket) trots att jag är kass och långsam och en nybörjare. Men - på vägen har jag lärt mig älska känslan av att röra på mig. Lärt mig älska adrenalinet som kickar igång. Och nu kan jag inte vara utan det. Så förbrukade kalorier är viktigt. Men - det är också ett mått på hur mycket jag tränar. Jag har försökt jämföra med att räkna minutrar. Men - 30min intervallträning är ju mycket "tyngre" än 60min powerwalk. Kalorier är det bästa sättet jag har att jämföra mina aktiviteter. Däremot går det ju inte för andra att jämföra sig med mig. Jag som väger mycket mer än andra förbränner ju mer på mitt 30min intervallpass än en lättviktartjej på 50kilo till exempel.
Bra att du ifrågasätter!! Jag gillar sådant!! :-)
Skönt att du inte missuppfattade frågan! Jag satt t.o.m. och tänkte på alternativa mätsätt på väg till jobbet i morse :) T.ex. distans x tid osv. (Jag vill så gärna utrota alla ätstörningar och misslyckade kroppsuppfattningar, jag tror det är det saken gäller.) Från världens mest långsamma Vätterncyklist har jag ett marathontips: uthålligast vinner! Det är iaf så jag håller modet uppe!
Skicka en kommentar