18 februari 2008

Hjärnspikar!

Hjärnan är en märklig manick. Ibland vill jag bara knäppa av den, och lämna den hemma. För ibland ställer den bara till problem.

Gärna ingen hjärna

Jag har en väldig förmåga att förknippa vissa platser med speciella känslor. Jag hade ett vedervärdigt jobb vid Hornstull (i Stockholm, för er som inte är från fjollträsk...) förut. Så nu kan jag knappt vistas i Hornstull utan att känna hur det knyter sig i magtrakten.

Alla pratar om hur fint och ljuvligt det är att springa på Djurgården. Jag försöker ofta nicka ett "oh jaaa" och hålla med, men det är dags att släppa masken. Jag tycker inte om att springa på Djurgården. Allt blir jobbigt där ute. Sinnet blir tungt och mörkt och just därför blir löpkänslan därefter. Jag springer skitdåligt på Djurgården.

Varför?

De flesta löparevenemang jag deltagit i, har utgått från Djurgården. Jag har svettats otaliga liter där ute. Jag har blivit grusdammig och fått blödande skavsår. Blivit dödstrött (är det tävling så är det...) och blivit förbannad (det brukar vara alldeles för mycket folk för att man ska kunna springa i den takt man vill). Djurgården för mig är inte någon neutral mark. Här ute blir alla negativa känslor plötsligt väldigt påträngande och grusvägarna blir till en enda nedåtgående spiral... Djurgården väcker alldeles för många minnen för att jag ska kunna springa en avslappnad liten runda med gott mod och snyggt löpsteg.

Det är också på grund av hjärnan jag tycker så bra om att springa i mörker och duggregn. Det är inte för att jag är omåttligt förtjust i just regn. Det är för att mitt minne säger mig att det gått så bra i regn och mörker förut.

Ibland skulle jag vilja lämna hjärnan hemma. Kunna köra ett gäng intervaller på Djurgården. Kunna springa en sväng och känna mig lätt i kroppen i fullt dagsljus eller trivas i hippa Hornstull.

8 kommentarer:

Anonym sa...

till helgen springer vi på prins bertil stig och kan ha både hjärta och hjärna med oss och ändå tycka att allt är underbart! kanon va??

Puma sa...

Grabben:
Ja Prins Bertil väcker positiva associationer. Ska nog gå bra. :-) Galgberget är sådär - mest för att jag alltid springer vilse...

Löpning & Livet sa...

Ja hjärnan är konstig ibland :)

Anonym sa...

Ja hjärnan kan jäklas med en ibland, men de finns kanske också något ställe du förknippar med positiva grejer, där du flyger fram som en lätt fjäder? ;)

Anonym sa...

Gillar din blogg förresten! :)

Karin sa...

Äntligen! Jag har PRECIS samma känslor som du inför Djurgården. För där är det tungt. Alltid. Oavsett vad. Vad skönt att jag inte är ensam om att tycka det längre! :)

Puma sa...

Andreá:
Eller ganska ofta... ?

Sofia:
Ja visst gör det det - så det är inte bara negativt.

Karin:
Haha ja då är vi två. Vad har du för (hemska?) minnen från Djurgården?

Karin sa...

Tjejmilen är trång, dammig och jag har alltid prickat "runners low"-dagar när det varit dags... För att inte tala om Sthlm Marathon. Första året var jag trött redan på första varvet och det blev inte bättre vid varvning. Andra året tänkte jag bryta vid 25K, så motigt var det. Förra året fick jag akuta magbesvär vid 23K (pga sportdrycken) och tappade typ 5 min på ett buskagebesök. Så fort jag kommit över på Strandvägen har det känts bättre. Alla år! Jag gillar inte Djurgården, eller så gillar inte Djurgården mig ;)