01 juni 2008

Lör 31 maj: Stockholm Marathon

Det var en gång och den blev grusad...

Så gick det

Det känns inget särskilt inför start. Jag går hemma och väntar likt ett barn på julafton. Tiden går oändligt långsamt och när vi inte orkar vara hemma längre åker vi iväg till Östermalms IP. Där är det fullt av folk som äter, vilar, irrar runt och förbereder sig. På slutet får jag det stressigt. Måste hämta vatten och stå i påsinlämmningskö och gå på toa en sista gång samtidigt som speakern hetsar om att startfållorna snart stängs.

Vi märker knappt när starten går, men märker det eftersom folk sakta börjar gå framåt. 8 minuter senare aktiveras chippet när vi stegar över den röda (nja, mer orange) mattan. Karin drar iväg i sitt utmärkta tempo men jag tar det lugnt och undrar hur sjutton jag ska hitta Fredrika, min rygg, i den här massan av vita kepsar.

Det är trångt de första 2 kilometrarna. Vissa vill framåt och sicksackar precis framför fötterna. Vi är som en tjockflytande smet som sakta breder ut oss där det finns plats.

Plötsligt dyker någon upp bakom mig och hejar - det är Fredrika! Hur hon har lyckats hitta mig vet jag inte men jag blir glad - och de nästkommande 5 kilometrarna det korta varvet flyter på fort. Vi hoppar över trängseln vid de första vätskestationerna eftersom vi bär med oss det vi behöver själv. Men på Strandvägen stannar vi till, och mitt i tumultet tappar jag bort min andra hälft för de kommande 35 kilometrarna. Oroligt blickar jag både bakåt och framåt och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Stannar jag finns risken att hon är före mig, och försöker jag öka och se om hon sprungit före finns risken att jag senare får en dipp. Fan tänker jag och springer på i min ensamhet trots att det är löpare runt omkring och överallt.

Jag tänker inte så mycket på att det är varmt men när det nalkas vattenduschar springerjag in i dem. Bad mistake. På Söder Mälarstrand springer jag genom två stycken och på Västerbron känner jag hur ryggen låser sig. Det går bra uppför men nedför är värst. Det känns som att axeln sitter fast samtidigt som överkroppen vill trycka den nedåt. Jag springer förmodligen långsammare nedför Västerbron än uppför. Jag har bara sprungit 13 kilometer.

Jag försöker 1 kilometer till, men när jag har ont redan efter knappt 1/3 av loppet fanns det bara en vettig sak att göra - att kliva av. Och just som jag stannat kommer Fredrika. Åh vad jag önskar att jag kunnat följa med henne vidare. Hela kvällen, natten och morgonen önskar jag att det var så min marathonsaga slutat. I sällskap med Fredrika runt hela banan. Istället slutade den i taxi till Östermalms IP där massörer från Axelssons knådade min rygg och min axel.

Ironiskt nog känns det ganska bra i just axeln idag. Lite stel, javisst, men inte som igår klockan 15.30. Det är klart att jag är besviken över att det gick som det gick. Främst är det två saker som grämer mig:

1. Jag var ledsen för de som stod utmed banans skull. Mina föräldrar kom dit, men för ingenting.
2. Jag var arg över att all den extra mat jag ätit var tuggad och svald i onödan. Hade jag vetat att det skulle bli 14km kunde jag skippat pastan och fortsatt min kilojakt.
3. Jag hann aldrig bli trött och sådär härligt utmattad.

Att jag sedan inte sprang 4.2 mil är en smärre förlust. Springa kan jag ju faktiskt göra när som helst. Och idag tänker jag faktiskt ta de där sista 28 kilometrarna. Men utan kallvattensduschar! Jag har för avsikt att springa ut till Saltsjöbaden, som en revansch på det som aldrig blev igår. Då har jag i alla fall sprungit en mara på 2 dagar.

Vad gäller axeln ska jag nog gå till den där Anna. Felicitas räddare, Sofys helare och Melas fixare. Jag har redan varit hos ett otal naprapater, sjukgymnaster och allt vad de heter. Problemen har hetat allt från whiplash till dålig muskelmiljö. Själv vet jag inte. Däremot vet jag att det aldrig blir till att hälla kallt vatten på sig, eller springa genom (sköna) vattenduschar på några lopp i framtiden.

28 kommentarer:

Anonym sa...

åh vad synd att det sket sig, men det berodde ju iaf inte på någon förlorad ork eller så...Hoppas anna kan hela dig så tar vi fjällräven classic sen, där finns det nog inga duschar alls... =) Lycka till med dina 28 idag!

Cizzi sa...

vad tråkigt attd et blev så. men då har du nått att ta igen nästa år =)

Slow-Eva sa...

Vad tråkigt! Men du verkar ta det på helt rätt sätt. Det är starkt!

Löparfantasten sa...

Åh vad synd men det kommer fler maror och det är inte fy skam att springa en mara på två dagar!!!!!
Nu har du ju dessutom blivit vis av erfarenhet. Även om det blev en tråkig sådan

Löpning & Livet sa...

äh din stackare.. Men som funrun skrev; det berodde ju inte på att du inte orkade! Jag är övertygad om att du hade klarat det om du inte fått ont! Du får ta revansch nästa år. Då ska jag också vara med! Lycka till med dagen runda och hoppas att Anna kan hjälpa även dig! Tröstkram

Felicitas sa...

Åh, vad jag lider med dig. :(

Anonym sa...

Vad synd att det blev så med axeln. Hoppas du får ordning på den nu. Det kommer fler maror!

gullfot sa...

Puma min puma!! Jag som var så glad när jag äntligen hittade dig igen, jag blev så ledsen när jag fattade att det var kört. Åh vad tråkigt - efter allt laddande och allt! Helt rätt strategi att springa resten idag, det kommer att bli kanonfint.

Sedan måste vi fila på en strategi för vätskekontrollerna :-) (Fast som du kanske sett på min sluttid så hade du kanske inte varit så glad att ha tagit rygg på mig i alla fall...)

Stor kram på dig!

Anonym sa...

vad tråkigt att du inte klev över mållinjen, men glöm det nu och fokusera mot nya mål. du är grym tjejen, glöm inte det! :)

Magda Gad sa...

se det som en erfarenhet, nästa gång kommer det gå bättre, då har du det här som en styrka i ryggen!

M sa...

usch va surt det låter. men skönt att du inte tappat träningslusten.. du får komma igen till nästa år, mer laddad än någonsin..

Ikwood sa...

Tråkigt, men BRA jobbat ändå! Du kommer ju att ha sprungit en hel mara på två dagar ändå!

Susanna sa...

Usch vilken irriterande anledning till att bryta! Men jag gillar din beslutsamhet i att springa resten idag istället. Hoppas att du får den efterlängtade nöjda känslan av det istället.

Och du, trots att innehållet idag var tråkigt, så är det alltid en fröjd att läsa det du skriver, för du skriver så oerhört bra.

MoorFlax sa...

Undrar om det var de där duscharna som gjorde att jag fick kramp?
Jag ska ta lärdom av dina dåliga erfarenheter och passa mig för dessa i framtiden.
Jag är rätt säker på att du kommer igen nästa år!

Unknown sa...

Äsch! Som redan sagts, det var ju inte benen eller orken som var boven, för springa kan du ju! Jag hoppas Anna kan fixa dig så du kan bli av med ontet, så du kan springa som du vill! Idag är en ny dag, och imorgon också! :)

Anonym sa...

Åh vad tråkigt tjejen... inga bra tröstande ord på lager just nu, förutom att det inte beror på att du är otränad. Om det nu hjälper?

Rolfuno sa...

Tänk så här: idag är inte dagen efter ett misslyckat maraton....ifag är första dagen på ett härligt träningsår då vi har möjlighet att förbättra vår kapacitet något helt enormt. Nu kan vi bara växa. Kör hårt!

Anonym sa...

Åh vad synd!!! men du får ju ta igen det idag igen då.. och kanske nästa år igen?? Du har ju klarat av distansen så försök tänk på att det var dagsformen i samband med en enorm hetta, det är ju jättevarmt nu och det är ju ingen jättevan vid!
Vad har du för träningsmål nu efter Maran då? du får fokusera på det istället...
Kram

Karin sa...

Trist att du fick ont såsom vi laddat inför maran! Men hoppas nu magiska Anna (som ALLA verkar gå till?) kan fixa den där jäkla axeln! Och det kommer ju fler lopp, och sträckan har du ju sprungit innan. Och det lär nog bli ett eller flera marathon under vår 24H "semester" i sommar ;)
Stor kram!

Anonym sa...

Åh vad tråkigt att det sket sig, men känner jag dig rätt låter du dig inte knäckas av det! Du får ta maran nästa år i stället, utan duschar. Hoppas du får en härlig springtur idag i alla fall. Vissa av oss undviker helst den aktiviteten just idag :)

Anonym sa...

Trist att en sån sak ska sätta käppar i hjulet för dig. Men det är bara att ta nya tag och fokusera på nästa utmaning!

Karin sa...

Åh, vad tråkigt! Skönt att det ändå känns bättre idag, det var klokt att bryta men jag förstår att det bar emot. Du är stark!

Erika sa...

Men du är väl en riktig fighter du?! Som bryter en mara för att ryggen låser sig och sedan hämtar krafterna dagen efter och springer klart maran! Är jätteledsen för din skull att du inte kunde genomföra maran i lördags, men herregud vad du är strong som reser dig fortare än kvickt. Du är min idol :)

Anonym sa...

Åh, vad nesligt..... :-(.

Anonym sa...

Nej vad tråkigt! :(

Dunceor sa...

Tråkigt att du fick bryta. Man ska inte tvinga sig igenom vad som helst så ett vettigt beslut tycker jag!

Anonym sa...

Tråkigt att du inte kunde ta dig i mål. Tänker du springa nästa år? :)

Puma sa...

Tack för alla fina kommentarer. Just nu känner jag mig inte ett dugg stark för att jag bröt. Känner mig svagast i världen. Man springer väl inte med axeln heller? Jag var så besviken hela helgen. Men nu, såhär en halv vecka efteråt är misslyckandet inte glömt - men bearbetat. Jag kommer att springa marathondistansen. Och jag kommer att springa längre ändå. Frågan är bara när. Just nu känner jag mig inte sugen på att göra det på ett lopp. Jag vill hellre göra det i min ensamhet. Jag vill göra det själv liksom. Ensam är starkast.

Tack för kommentarerna - ni är BÄST!