10 januari 2008

Att fylla åren med liv

Min största ångest är att inte fylla åren med liv.

Det är vad du inte gör du kommer ångra

Tid gör mig stressad. Inte att ha ont om tid, eller att ha för mycket att göra. Nej, snarare att inte ta tillvara på tiden.

När jag tänker i banor som "jag kommer aldrig att vara 25 igen" börjar stressen surra på högvarv i kroppen. Har jag verkligen fått ut så mycket som möjligt av den här dagen, det här året, det här livet?

Jag har tror benhårt på devisen "it's what you don't do that you will regret". Spinning-Pia sammanfattade det till "fyll åren med liv, inte liven med år", på det sista passet innan julledigheten.

Jag gillar tankesättet. Samtidigt ger det mig ångest.

Jag har gått runt i över 10 år och varit otroligt missnöjd med hur jag ser ut. Hur jag har vägt för mycket. Hur det här kroppshöljet som förföljer mig inte alls passar mig.

Känslan av att vara illa till mods och missnöjd på grund av det, och framförallt desperationen över hur jag ska skala av det överflödiga, finns alltid där. Alltid. Och jag kan inte annat än undra vad jag skulle ägnat mina tankar åt om jag inte hade haft fetkostymen på mig, om jag faktiskt varit normalviktig. Det är trots allt varje sekund under varje dag under minst 10 år vi pratar om.

Det är sorgligt att jag fortfarande går runt och känner likadant. Att jag fortfarande ägnar så mycket tankekraft till att hitta ut ur den tjocklabyrint jag gått vilse i. Att jag under dessa 10 år fortfarande befinner mig på ruta 1. Att jag under dessa 10 år ägnat så mycket energi på mig själv och mitt eget utseende att jag ibland missar att göra det bästa av här och nu.

När jag ligger och funderar om kvällarna stör det mig att jag fortfarande bär med mig alla extrakilon. Men framförallt frustrerar dig mig något oerhört att det påverkat mitt viktigaste ledord i livet. Att göra allt det som jag senare skulle kommit att ångra om jag låtit det vara ogjort. Att fylla åren med liv. Att leva fullt ut.

Låter det som att jag befinner mig nere i depphålet? Ja lite kanske. Men, träningslusten är det i alla fall inget fel på. Idag blir det två chanser till träningsglädje. Två adrenalinkickar. Två tillfällen att göra kroppen starkare. Två timmar som fyller mina år med enormt mycket liv.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du....jag har precis insett att när yngste killens inskolning är avklarad ligger framtiden utstakad dvs 30 år till på jobbet med avbrott för semester, typ. Det mest spännande framöver, förutom barnen, är väl att byta jobb eller flytta, om typ 20 år, när barnen flyttat hemifrån. :-)

Jag känner ofta som du dvs en stress att dagarna bara passerar förbi utan att det hände nåt, samtidigt som det tar mycket kraft och tid att bara hantera vardagen. Men, det känns lite torftigt att bara ägna sig åt disk och tvätt.

Självklart är barnen jätteviktiga och fyller livet med liv, men samtidigt vill jag ha egna intressen och inte bara vara mamma.

Ikväll ska det springas iallafall! :-)

Pernilla "Nilla" Svensson sa...

Hörru du gumman... nu måste jag bara! *skrattar* Fast nää... du får ett mail istället... risken är att det blir för långt... mail kommer alltså!

Em Löfgren sa...

hej vännen! jag skulle vilja säga till dig hur fin du är och precis som du är! men jag vet att sådant inte spelar nån roll. miljoner männsikor kan ösa komplimanger över en men det påverkar ändå inte den egna självkänslan för den måste komma innifrån som bekant!

men du kanske ska försöka fokusera på annat!? dina mål med träningen!? dina spiinningpass!? din löpmål?! och låta vikten följa med automatiskt?

jag spenderar precis som du alldels för mycket tid egentligen åt att tänka på vikten och hur kroppen ser ut.. ibland önskar jag att jag vore en sån person som bara var nöjd och kunde flyta med liksom! känns dock inte som att det kommer hända... men usch egentligen hur mycket tid man lägger på ångest...

hmm var meningen att jag skulle skriva nåt uppiggande, men det sket sig va?!

Sporty Spice sa...

Jag har haft många pt-kunde med samma problem. Det läggs så mycket tid och energi på kropp, vikt och utseende. De tänker "när jag går ner tio kilo DÅ ska mitt liv börja och DÅ kommer jag att bli lycklig". Minus tio kilo kommer säkert att göra dem gott, de kommer att få bättre fysiskt - men faktum kvarstår: att gå ner i vikt gör en inte lycklig.

När dessa tankar slår till är det bra att ha motfrågor att ställa sig själv. Typ: "Men hallå, vänta ett tag, hänger min lycka verkligen på vad vågen visar för siffror" och försöka rada upp saker som inebär verklig lycka, typ umgås med Grabben, dina lyckorus under dina löppass etc.

Nu tror jag iofs att du äter och tränar superbra och vet att du lider av PCO(S) men kanske kan en kost- och träningsanalys vara en bra idé? Kanske finns det små saker som du kan justera som kan ge stora resultat?

Susanna sa...

Jag sitter här och ryser när jag läser ditt inlägg. Dels för att jag känner igen mig, och dels för att du formulerar dessa tankar på ett så fint sätt. Jag kan dock inte ge dig några direkta råd på hur du ska ta dig ur "tjockistänket", jag hamnar själv där ibland. Men en kombination av en uppskattande partner, bra träning, bra mat och ett medvetet tänk på att man faktiskt ÄR snygg kan hjälpa något, eller i alla fall få de dåliga dagarna att inträffa mer sällan...

Puma sa...

Elin:
Jag förstår vad du menar. Fast ändå inte. Flytta kan man ju göra ändå... :-) Jag skulle gärna vilja fylla livet med små saker, som weekendresor, teaterbesök eller något så enkelt som ett gott vin en måndagkväll.

Nilla:
Jag vääääntar på mailet... :-p

Eml:
Ja under de bra stunderna lyckas jag faktiskt med att fokusera på annat. Men det är inte alltid det går.

Sporty:
Jag förstår vad du menar. Men samtidigt befinner jag mig inte i en situation där det är vardagskilon som ska bort. Tyvärr. Min vikt har sådana tråkiga effekter på både träning och skidåkning och det är frustrerande. Det hade varit lättare att förstå hur "dum jag är som tänker så" om det var så att jag inte kunda knäppa gylfen i mina byxor i storlek 38... nu är det långt mycket värre än så.

Susanna:
Ja, så är det. Men ibland räcker det inte... ;-)
Har du någon bloggadress förresten? Får inte upp dig när jag klickar på ditt namn...

Susanna sa...

Nej jag har ingen egen blogg - håller mig fullt sysselsatt med att läsa andras =) Däremot känns det bättre och mer äkta att fylla i mailadressen. Om man bara undertecknar med förnamn kan det göra kommentaren lite för anonym och kanske också svårare att ta till sig.
Angående brun utan solen (Lumidée) ger den ganska mycket färg i en påstrykning, så en gång räcker (förutom på hals och "bringa", där tar av någon anledningen brun utan sol knappt alls på mig. Får smörja typ 4 ggr... weird). Problemet är ju dock att färgen försvinner snabbare pga alla träningspass, men tycker ändå att denna sitter förhållandesvis länge.