Hjärnspikar!

Hjärnan är en märklig manick. Ibland vill jag bara knäppa av den, och lämna den hemma. För ibland ställer den bara till problem.

Gärna ingen hjärna

Jag har en väldig förmåga att förknippa vissa platser med speciella känslor. Jag hade ett vedervärdigt jobb vid Hornstull (i Stockholm, för er som inte är från fjollträsk...) förut. Så nu kan jag knappt vistas i Hornstull utan att känna hur det knyter sig i magtrakten.

Alla pratar om hur fint och ljuvligt det är att springa på Djurgården. Jag försöker ofta nicka ett "oh jaaa" och hålla med, men det är dags att släppa masken. Jag tycker inte om att springa på Djurgården. Allt blir jobbigt där ute. Sinnet blir tungt och mörkt och just därför blir löpkänslan därefter. Jag springer skitdåligt på Djurgården.

Varför?

De flesta löparevenemang jag deltagit i, har utgått från Djurgården. Jag har svettats otaliga liter där ute. Jag har blivit grusdammig och fått blödande skavsår. Blivit dödstrött (är det tävling så är det...) och blivit förbannad (det brukar vara alldeles för mycket folk för att man ska kunna springa i den takt man vill). Djurgården för mig är inte någon neutral mark. Här ute blir alla negativa känslor plötsligt väldigt påträngande och grusvägarna blir till en enda nedåtgående spiral... Djurgården väcker alldeles för många minnen för att jag ska kunna springa en avslappnad liten runda med gott mod och snyggt löpsteg.

Det är också på grund av hjärnan jag tycker så bra om att springa i mörker och duggregn. Det är inte för att jag är omåttligt förtjust i just regn. Det är för att mitt minne säger mig att det gått så bra i regn och mörker förut.

Ibland skulle jag vilja lämna hjärnan hemma. Kunna köra ett gäng intervaller på Djurgården. Kunna springa en sväng och känna mig lätt i kroppen i fullt dagsljus eller trivas i hippa Hornstull.