Lör 5 apr: Löpning på E4:an

Morgonstund har guld i mun. Eller sol i alla fall.

30 min löpning

Vaknade av mig själv 8.22 imorse. Det är typ andra gången i världshistorien jag vaknar utan väckarklocka så tidigt en helgmorgon. Inte bara det, jag gick till och med upp!

Jag tänkte att det var lika bra att sticka iväg på en morgonrunda på en gång. Görs det inte nu så görs det inte alls. Så brukar det bli när det gäller löpningen på lördagar. Eftersom jag bor mitt i stan är det inte så kul att sticka ut senare och behöva sicksacka sig förbi alla shoppare.

Nu blev det lite sicksacking ändå. Jag tog rundan på E4:an (längs med Årstaviken alltså) runt Eriksdalsbadet och tillbaka via Ringvägen. Det var trångt på den soliga och smala lilla asfaltsvägen vid vattnet. Hundar, barnvagnar men också en jäklans massa stavgångare. Joggarna var i minoritet men jag höll fanan högt. Jag var nämligen ute på löppass: intervaller med Serena Williams!

Det som gick så bra förra gången gick halvbra idag. Började med en stabil fart runt 6min/km första 5 uppvärmningsminutrarna. Den efterföljande intervallen på 4 minuter gick i 5.16-fart. Det kändes bra. Lite jobbigt, javisst men en intervall ska ju vara lite jobbig. Serena poängterade att det var en hustle vi gjorde - inte en sprint, och jag höll med. Sedan hände det något. Jag blev trött. Under de nästkommande 4 inte lika intensiva minutrarna hann jag inte återhämta mig och när det blev fartökning igen (4 minuter till) blev det jobbigt. Inte så att det märktes på farten för jag sprang i 5.19-tempo ganska konstant men jag kände mig lite obehagligt trött. Funderade ett tag på om det är denna känsla jag måste vänja mig vid eftersom jag har problem med att jag ger upp för lätt när jag springer och gärna skulle vilja kunna kämpa till jag når blod, svett och tårarstadiet. Hur som helst, efter den andra intervallen återhämtade jag mig faktiskt gåendes.

När jag satte igång igen väntade mig Ringvägens långa uppförsbacke och även om farten inte var jättehög utan runt 5.59-6.03min/km så var det segt för benen. Precis när jag nådde krönet påminde mig Serena om att det var dags för sista intervallen och även om det nu bar lätt nedför var benen stumma och min andhämtning tung. Jag vet inte vad jag höll för tempo nu. Allt jag minns är att jag under de sista 5 lugna minutrarna på passet sprang i 6.30-tempo och det kändes superjobbigt. Ungefär lika jobbigt som när jag sprang det första tempoblocket i 5.16-fart. Inte flåsmässigt - men i benen. Det är bara att inse att mitt löparuppehåll har kostat och att jag nu måste se över den närmsta framtiden. Fast först ska jag upptäcka World Class, jag ska bara äta lite frukost och sen - iväg.