I söndags kändes löpningen som en bit kaka. Idag var löpningen som en tung, tung stek i magen (med bearnaisesås).
10 km jobbighet
Jag gillar inte tunga stekar. Jag gillar inte heller killar som helt öppet och ogenegerat kliar sig på pungen. Svett må rinna, löpfjärtar må släppas, men jag vill ändå inte se killar länge och väl flytta runt paketet i byxan. Jag gillar inte heller bilar som kör i 80 kilometer i timmen mitt på Hornsgatan och jag tyckte synd om den lilla överviktiga kille i trettonårsåldern som sprang så gott han kunde längs med Årstaviken mellan pappa/tränare cyklade direkt bakom. Killen och det cyklande sällskapet har jag sett förut, i höstas. Jag lade märke till dem då också. De små stegen som tungt rörde sig framåt. Kroppen som såg lite sned ut. Men kämpandet, strävandet som tog pojken framåt. Jag ser inte heller ut som en spänstig löparsnärta när jag är ute och kämpar. Men löparglädjen bultar oftast inuti mig ändå. Kanske är det samma sak för den till synes stackars pojken?
Dagens tio kilometer tog mig runt söder. En timmes jobbighet. En timme är i sig ganska kort tid, men oj vad världen hinner förändras. Från solig och varm eftermiddag vid Tantolunden till blåsig kväll med plus fyra grader vid Stadsgårdskajen.
Mina steg var ganska tunga. Och långsamma. Ja förutom i början då jag sprang alldels för snabbt och blev trött alldeles för fort. Jag funderade på att ta femkilometersslingan men eftersom jag hade en liten gåpaus redan efter tre kilometer så bestämde jag mig för att springa en omväg och landa på en mil. Även om det innebar fler gåpauser blev det också mer löpning.
Så det blev som det blev. En runda på tio kilometer som hamnade på den lägre betygsskalan vad gäller prestation. Men det gör inget. Värre var att jag för första gången kände av långt, långt nere i vaden (i böjmekanismen) nästan nere vid höger fot. En direkt supinationskonsekvens. Jag hoppas den försvinner. Bort, bort!!
Snälla löparguden, gör så att jag aldrig får ont någonstans....och att jag blir 90 sekunder snabbare per kilometer... snälla?
3 kommentarer:
Jag tycker att du är grymt duktig, blir matt bara av att läsa din blogg ;)!
Min första tanke: varför sprang inte pappan/tränaren också? Det känns lite förnedrande på något sätt att den vuxne inte sprang också. Jag brukar göra tvärtom; ungarna cyklar bredvid mig för att hålla upp farten men det är inte samma sak. Ingen förnedras. Däremot tycker dom att det är lite trist. De vill hellre spela dataspel :)
Förresten så gillar jag inte heller killa som ogenerat kliar sig på pungen *blää*
Hoppas, hoppas att det onda går över, det är så TRIST att vara skadad!
Blev så beklämd av din beskrivning av den springande pojken/cyklande pappan att jag tog mig i kragen o bloggade om en sak jag funderat över länge: barn o träning.
Är förresten mkt imponerad över din träningsiver o glädje - det märks verkligen att du tycker det är ROLIGT att träna!
Skicka en kommentar