Min vikt!

I eftermiddag ska jag kolla solglasögon. Inte prislappar.

Veckans resultat

Efter förra veckans uppgång var det dubbelt ner denna vecka. Ungefär -1.6 kilo. Totalt lite drygt -5.5 kilo. Jag älskar känslan när det går bra (och avskyr när det går dåligt) men är ännu inte på en wow-nivå. Alltså en vikt som jag känner att det var länge sedan jag var nere på. Jag har fortfarande 4 kilo kvar till jag når den vikt jag hade när jag träffade grabben till exempel (inte för att han ser någon skillnad ändå...).

Hur som helst. Eftersom jag nått -5 så är det jag som ska kika på solglasögon idag. Smygtittade lite på NK i Göteborg i söndags och provade ett par ganska snygga från Bvlgari. Jag älskade Susannes pilotglasögon på Blogger Boot Campet men jag är ingen riktig pilotare. Inte heller är jag en typ som gillar stora fyrkantiga glas eller runda heller för den delen. Men Bvlagarin känns lite tråkiga (i alla fall på bild). Provade ett par Versace men som kändes alldeles för bling bling. Det är svårt det här med solbrillor. Jag vill ha ett par perfekta ju!

Bvlgari. 2700 kronor. Ganska dyrt.

Räknar man på kilo blir det lite drygt 500 kronor.

Vad ligger kilopriset på för en riktigt fin köttbit?

Ok, inte 500 kanske... men nästan.

Uppladdning inför Marathon

Varvet är historia. Detta trots att jag väntar på mina Göteborgsvarvetbilder som fortfarande färdas i någon osynlig tråd mellan telefonen och min gmail. Nu är det bara maran som gäller. Idag har de flesta tankar uppfyllts av dessa kommande 42195 meter. Nu sitter vi här på tåget på väg hem och jag kollar vätskestationerna på banan. För banan kan jag redan. I huvudet känns den kort. I verkligheten är den jäkligt lång. Jag ska ladda tills pannbenet blöder!

Lör 17 maj: GöteborgsVarvet

Under de sista kilometrarna igår var jag fast besluten att jag inte skulle springa maran om 2 veckor. 2 timmar efter målgång såg jag fram emot den dubbla distansen och tyckte maran skulle bli rolig.

21 km sightseeing

Morgonen började bra. Frukost strax efter 07.00 med en ordentlig kolhydratladdning. Jag tog fasta på Powersus tips och skippade allt vad fibrer hette. Siktade in mig på vitt bröd och pannkakor. Det var gott men på grund av mängden mådde jag inte som en kung efteråt så det var tur att vi hade några timmar att sova på även efter frukost.

På förmiddagen hängde några tunga svarta moln och hotade den blå himlen men framåt dagen försvann de och det blev skönt i solgasset. Men blåsten bestod och vinden var kall och blev också det största besväret när jag väl startat. Det var länge sedan jag hade en låsning i axeln med tillhörande nack-/axelspärr men ironiskt nog smög den sig på i nedförsbacken efter Älvsborgsbron. Trots både t-shirt och vindjacka med krage. I mål kunde jag knappt lyfta högra armen på grund av axeln men egentligen spelade det ingen roll, det var ju inte med axeln jag sprang. Låsningen störde mig mer när jag väl kommit i mål än under själva löpningen (däremot undrar jag vad det beror på: att jag spänner mig? hållning?)

Tillbaka timmarna innan loppet och frukosten: knappt hade vi ätit den förrän vi också skulle äta lunch. Klockan hade hunnit bli 12 och jag var proppmätt. Valde bort spagetti och köttfärssås för en miniflaska Pucko som tog evighetslång tid att dricka. Jag är för dålig för att äta mat när jag måste men ser inte heller hur det ska bli bättre. Om jag skulle ätit skulle jag mått illa och det är inte heller ett bra startläge för ett halvmarathon (eller marathon).

Grabben, som startade i grupp 1A, rusade iväg tillsammans med Kenyanerna klockan 14.00. Han skulle nästan komma i mål innan jag ens startat, 1 timme och 9 minuter senare. Jag mötte upp med Coola Karin (och Snabba Karin - men som också startade tidigt) och vi tillbringade en stor del av vår väntan i kön till toaletterna. När det väl var dags för startgrupp 10 hade vi på något sätt hamnat längst fram i startgruppen.

Så gick starten och resan genom Göteborg till fots hade börjat. Jag kände ingen press att prestera men däremot en nervositet över var jag skulle tappa energin och känna mig trött.

Såhär i efterhand är jag jäkligt nöjd med att jag sprang hela tiden - uppför alla backar och broar. Vid de första vätskestationerna drack jag medan jag sprang men sedan stannade jag till för att dricka eftersom det faktiskt var lite enklare. Jag lyckades komma in i en bra och energisparande löpstil (okej då, joggstil, eftersom det inte gick så fort) uppför backarna vilket gjorde att jag kom upp snabbare än de som gick men sparade oerhört mycket energi. Även om jag var trött i kroppen och tom på energi på slutet av loppet konstaterade jag att jag aldrig varit riktigt andfådd under, vilket kan tyckas vara lite ironiskt.

Av banan visste jag inte så mycket innan start och det kändes skönt att vara naivt ovetandes. Under loppet tyckte jag dock att det var dumt att jag inte tagit reda på hur slutet såg ut så att jag säkert visste var jag skulle öka på farten utan att senare dö i något uppförslut. Nu blev det ingen fartökning ändå eftersom kilometrarna 17, 18 och 19 kändes extra långa. Men in mot mål spurtade jag i alla fall och här, tillsammans med nedförsbacken efter Älvsborgsbron, kände jag mig som allra piggast. Tråkigaste delen av banan var mellan de 2 broarna, på Hisingen, vilket var ganska många kilometrar. Här sprang jag i en slags väntans töcken och ville bara att bro 2 skulle dyka upp så jag äntligen kunde springa uppför (och nedför) Avenyn vilket var det roligaste delen av loppet. Dock får publiken utmed banan minuspoäng. Det hejades på vänner och bekanta men annars stod de tysta utmed banan och jag fick känslan många gånger att jag var en apa på ett zoo. Men det är klart, efter 2 timmars klappande och hejjande kanske även publiken känner sig trött och mätt på löparfesten.

Det är svårt att beskriva ett lopp dagen efteråt. Det känns väldigt länge sedan så de flesta spontana tankar och reflektioner har mattats av. Men - jag är förvånad att jag inte blev trött förrän runt 18:e kilometern. Kanske berodde det på den fartökning som skedde uppför Avenyn och den besvikelse jag kände när jag insåg att funktionärerna plockat bort det bord med Enervittabletter (vid 15 kilometer) jag sett fram emot sen start. När man är trött blir alla detaljer desto viktigare.

När jag var som tröttast ville jag slå alla marathontankar ur huvudet. Vid 18:e kilometern undrade jag hur jag skulle klara av att springa 24 kilometer till - i samma fart (6.30-6.40 min/km). En timma eftet målgång hade hjärnan och viljan återhämtat sig. Jag kommer att starta i Stockholm Marathon!

Det blev inte mycket till vila efter målgång. På en gång var vi tvugna att leta upp en spårvagn för hemfärd och snabbt gör-om-mig-projekt inför en middagsbjudning. Efter en varm dusch för att mjuka upp låsningen i axeln skyndade vi oss vidare. Några andra (manliga) Varvetlöpare satt också till bords och det kändes bra att det verkar vara jag som har minst känningar i benen. Kanske kan jag identifiera ett litet skavsår på foten om jag verkligen försöker, och visst är benen lite trötta - men mer än så är det inte - och DET är jag väldigt nöjd med.

Bilder kommer!
Tyvärr verkar resan mellan telefon och dator vara jättelång...

"Sveriges tuffaste idrottsman"?

(Det är inte grabben)

Jonas Colting

Colting är cool. Nästan lika cool som Karin. Idag lanserades hans nya hemsida och med vill jag delge er detta blogginlägg från duracellkaninen himself:

"Scandic Bike Tour Dag 1 av Jonas Colting den 30 april 2008 kl 22:18
....numer i folkmun döpt till "dagen då det var ohyggligt långt till Sexdrega"

Pasi tog på sig att hitta en "ny" väg till Sexdrega/Svenljunga så att vi slapp köra den trista 156:an. Det slutade med en nätt omväg där vi cyklade i alla vädersträck samt på grusväg. Back to Kazachstan liksom.

Något försenade rullade vi igenom Svenljunga och trampade med fart igenom den ena bonnahålan efter den andra och detta höll i sig ända till efter Oskarström då jag tog ett exekutivt beslut att tagga ned på trycket i gruppen.

Det blev 17 mil på cykeln. I morse sprang fem av oss ca 24 kilometer terräng och innan det så var jag så oförklarligt Luthersk att jag dessutom simmade 2000 meter vid 06.30. Den simningen skulle jag gott kunna skriva ett separat inlägg om och kalla "kärringmorgon på badet" men jag orkar inte med polemik vid denna kärva timme.

En riktigt bra träningsdag i all anspråkslöshet!"

Haja träningsmängden liksom. Dagarna innan och dagarna efter bjöd inte direkt på mindre träning. En enstaka halvmara är en piss i Atlanten i jämförelse. Det får bli min mentala bild för imorgon.

Den mest avklädda bilden jag kunde hitta...

God natt

Jag är framme i Göteborg. Eller Jötteborrrj som roliga men inte fullt kloka Katrin Schulman säger.

Rapport från framsidan (eller baksidan, beroende på hur man ser på det)

Jag är svintrött i huvudet efter att ha jobbat över några timmar med en analys innehållandes en jäkla massa siffror innan tåget till bästkusten (nu du grabben, titta vad jag just skrev!).

Jag känner mig som en uppblåst ballong efter allt matladdande (som egentligen bara bestod av en extra macka och lite couscous på lunchen) men har ändå ätit godis: både Polly och Tutti Frutti Passion som är Nillas lördagsdrog. Jag gillar de vitgröna bitarna bäst. De var goda även när jag mådde godisilla efter att som vanligt ha ätit för mycket.

När jag klev av tåget kändes det som jag kommit utomlands, varmt i luften och fullt med folk på Avenyn. Med tung ryggsäck följde jag de blå linjerna (som vi ska springa efter imorgon) upp mot Götaplatsen och förbi alla fredagsfirare utan jacka. Nu håller jag tummarna för att grabbens fyrverkerijobb går av stapeln som det ska strax före midnatt så att han kan komma hem och berätta för mig vad som händer imorgon. När ska vi hämta nummerlapp? Var ska vi hämta nummerlapp? När startar jag? Eftersom han tycker jag är slarvig har han hand om alla papper medan jag nöjer mig med att inte veta någonting. Ganska bekvämt i vanliga fall - men lite obekvämt när man är själv.

God natt Sverige!

Uppladdning

Dricka, dricka. Vatten, vatten. Dricka dricka - mera vatten. Och så kanske en havreflinga.

1 dag kvar

Imorgon ska jag springa Varvet. Jag var mer nervös för tre veckor sedan än vad jag är nu. Vad är väl 21 kilometer egentligen? Det är ju bara att springa hemifrån mig, över Västerbron och runda Lilla Essingen. Visserligen två gånger, men ändå.

Jag har inte varit jättebra på att ladda upp med energi. Ju mer jag ser att det minskar på vågen, desto mindre har jag velat gå och "förstöra allt" genom att äta en massa ris och pasta. Därför har jag fokuserat på vätskeuppladdning. Jag har druckit vatten som om jag sprungit tio mil i Sahara utan vätskebälte. Jag har druckit så mycket vatten att jag fått dåligt samvete att jag spolat bort för mycket vatten i toaletten. Mycket vatten kräver många kisspauser för att tala klarspråk. Men om det hjälper mig i morgon är det värt att gå upp fyra gånger i natten för att kissa.

Men som sagt, det här med matuppladdningen har jag inte varit lika bra på. Jag har bestämt mig för att börja idag. Det blev sockerkakssmet till frukost. Det är förhållandevis kaloririkt. Och nu klockan 10 har jag ätit en smörgås. Sedan blir det lunch och då ska jag för en gångs skull minska på salladen och äta mer "riktig mat". Sedan kolhydratsmellanmål och middag på Centralen innan tågresa till Göteborg (räknas godis på resan som uppladdning?). Frågan är vad jag ska äta när jag kommer dit strax efter klockan 22? Jag vill inte tvinga mig själv till McDonalds bara för att. Ni Göteborgexperter, var ska jag gå för att äta något vettigt?

Musik på lopp?

Jag har aldrig sprungit med musik på lopp förut. Men det kan kanske vara bra att ha. Utifall liksom. Utifall jag blir trött och behöver en mental dextrosol. Utifall jag behöver en släng av Darude-energi:

Tor 15 maj (forts.): Tungsprunget

Löpningen hem gick inte så lätt. Det berodde inte på benen eller orken. Det berodde på en lite för välfylld ryggsäck.

5 km hemlöpning

Jag sprang hemåt med reportage från "tyranniets Kuba" och Nationaldemokraternas vara eller icke vara i skolorna, i öronen. Det var mer lämpat för långpass än snabbdistans men det gjorde mig inte så mycket.

Däremot gjorde en överfull ryggsäck hemlöpningen lite seg. Den satt förvisso bra på ryggen, men man märker ändå när den är för full för att det ska gå att springa obehindrat. Och så var den ju lite tung också...

Ryggsäck till trots kändes Västerbron bra. Det kändes bättre uppför än nerför faktiskt, vilket kan tyckas lite konstigt. Sedan gjorde jag en sväng runt Reimersholme och så en bit på Söder Mälarstrand innan jag gav mig på sista utmaningen: Munchenbacken och en annan slingrig backe upp till Lundagatan och Zinkensdamm. Det är härliga backar det. Det är i alla fall ett jäkla lut på dem!


Nu får löpardojjorna vila tills på lördag. Det är inte så långt kvar. Jag försöker komma ihåg att dricka mycket vatten (för att kompensera för matladdningen som jag hittills misslyckats med) men kommer på mig själv med att glömma bort det. Därför blir det en ganska ojämn vattenuppladdning: 1 liter igår förmiddag och sedan ingenting följt av 1 liter på kvällen och 1 liter efter lunch idag...

Tor 15 maj: Träning för axlar och triceps

Det finns nog hopp för mina axlar ändå.

Expressträning

Jag valde axelträning framför lunch i matsal. Tänkte att nu fan ska jag få det att kännas. Det gjorde det. Främst är det axellyft åt sidan som känns. Av alla axelövningar tycker jag att denna är roligast. Allra hemskast av alla styrkeövningar som finns är axelpress. Nilla vet hur mycket jag våndas inför denna mardröm. Det borde inte vara någon match kan tyckas, den är ju enkel och lättkoordinerad. Lättkoordinerad, javistt - men enkel? Jag kan knappt lyfta armarna över huvudet och hålla dem raka en längre stund utan att behöva ta ner dem - utan vikter. Att lyfta vikter ovanför huvudet är än jobbigare. Men jag satt på en pilatesboll och gjorde i alla fall 3x12 reps och är nöjd med det.

Not my favourite.

De andra övningarna: axellyft åt sidan och lite rotationsövningar, gjorde jag ståendes på en vad jag trodde var bosuboll. Men det var det inte. Det var en balansplatta. En sådan platta jag alltid använt när jag väl utmanat mina styrkeövningar med balans á la Sporty Spice och alltid trott var en bosuboll.

Den sista axelövningen var framåtlutande axelflyes och sedan gick jag in för mina triceps som jag hoppas ska fylla ut gäddhängehuden lite. Vanlig tricepspushdown i cc är lite blek men oj vad jag älskar omvänd tricepspushdown i cc. Den bränner riktigt gott och härligt!

30 minuter blev det. Och så en tonfisksallad på det. Med 2 matskedar vitlöksdressing dessutom - tur att grabben redan åkt till Göteborg.

Längtan

Jag sitter här och längtar.

Drygt 50 timmar

Jag längtar till klockan slår 11.30 så jag kan gå till gymmet och träna axlar. Jag vill också träna muskeln trött. Hitta nyckeln till att träna slut på axeln precis som Sofy kan.

Jag längtar till klockan slår halv fem så att jag kan springa fartlek hem. Mellan jobbmailen ska jag smygkika på Gmap och hitta en lagom omväg. Vilken runda jag än springer kommer den involvera Västerbron och sista kilometerlånga uppförsbacken hem och jag ska äga dem!

Jag längtar till kvällen då jag kan ta det lugnt och njuta av min kyckling- och tomatmiddag. Den rätten har blivit den första rutinen i livet som jag faktiskt gillar och som jag längtar till.

Imorgon ser jag fram emot den sista arbetsdagen på jobbet. Jag ska njuta av att låta benen göra ingenting och jag ska tillåta kroppen att tacksamt ta emot lite mer mat. Jag längtar.

Jag längtar till tågresan ner till Göteborg. Att låta mitt mentala lugnt gå på högvarv. Jag ser fram emot hotellnatten och längtan efter hotellfrukosten där jag för en gångs skull får lägga generöst med bröd på min tallrik.

Jag längtar faktiskt också till lördag eftermiddag. Att springa fram på Göteborgs gator och broar ska bli roligt. Jag är nöjd med mitt beslut att njuta istället för prestera. Jag är tillfreds med att Varvet är ett verktyg, inte en direkt utmaning. Men jag längtar ändå till att gå i mål.

Nya Amelia Kropp & Skönhet

Ska du köpa något bra att läsa? Hoppa över nya Amelia Kropp & Skönhet.

Tummer ner

Grabben köpte glass igår kväll. Jag köpte nya numret av Amelia Kropp & Hälsa. Jag är inte nådig i mitt tyckande om nya numret efter kvällsläsning igår. Vilken otroligt intetsägande tidning.


Det är bara att inse att jag passerat målgruppen. Just passerat är rätt ord. Jag har förstått att hemligheten till kroppskoll inte ligger i att "träna efter din kroppstyp". Hur många gånger har man inte läst om just det förresten. Som så många andra tidningar skrapar Amelia Kropp & Hälsa bara på ytan. Sedan tillförs inget mer - det gör mig frustrerad.

I övrigt står det mest om smink och bikinis i tidningen. Och i början tipsas det om en ny cider i smaken "Spring". Jag kan mycket väl tänka mig att läsa om och köpa just den - men inte i en träningstidning. De övriga shoppingtipsen (kläder, smink och hårprylar) intresserar mig inte. Jag orkar inte läsa några spenderartidningar (Amelia, Hennes, DV, Elle etc.) och jag är mätt på shoppingtips och måste ha-listor. Det är tråkigt att just Amelia Kropp & Skönhet ska vara fylld med just detta.

Bota sockersug

Kolhydrater till lunchen betyder sockersug till eftermiddagen.

Quick fix för sockersug

Min jobbrestaurang erbjuder varje dag 3-4 olika lunchrätter och en massa salladstallrikar på kyckling, lax, räkor eller parmaskinka. Jag siktar oftast in mig på salladstallriken. Själva salladen är ganska tråkig (billig grönsallad) så jag kompletterar med mina favoriter från grönsaksbuffén: champinjoner, exotiska salladsblandningar, krispiga grönsaker, keso, kikärtor, ananas, zucchinisallad och annat smått och gott.

Pastasalladen brukar jag hoppa över, trots att den ligger i underbar pestoblandning. Bulghuren går jag förbi. Couscousen ser jag inte ens. Potatis, vad är det?

Jag brukar hålla mig borta från de rena kolhydraterna, och det brukar gå bra. Tallriken är överfull ändå och jag blir proppmätt. Eftermiddagen brukar flyta på bra och ska jag träna efter jobbet fyller jag på med en banan eller en risifrutti om jag börjar känna mig trött.

Idag tog jag några pestosalladsskruvar till min kycklingsallad. Fyllde även på med en sked couscous, och så lite grann av bulghursalladen.

Skillnaden märker jag nu - vid 16-snåret. Oj vilket sockersug! Så till den grad att jag gick till jobbcaféet, kikade lite på de hemrullade chokladbollarna, kanelbullarna och risifruttiaskarna. Några dajmkakor låg där och väntade på att bli uppätna och havrebollarna kostade bara 4 kronor.

Jag smygkikade på gottesakerna men köpte en Cola Zero. Tillsatserna och sötsningsmedlet till trots känner jag mig nöjd. Inga kalorier men ändå en tillfredställelse i kroppen. Ett sug som mättades lika bra med en lightcola som med en chokladboll eller kladdkaka – men med 0 kalorier.

(I sig självt är lightläskedrycker inget bra val. Men relativt sett kan det vara det bästa valet. Vatten hade naturligtvis varit bäst, men vatten hade i det här fallet inte funkat.)

Lyxfällan besöker Puma

Lyxfällan är hos mig. Inte i skepnad av Charlie och Mattias. Hos mig är det grabben som leder projektet!

Spara för att kunna spendera

Jag lever ganska frikostigt. Pensionssparar inte (ska börja när jag fyller 27) och har inte heller så mycket annat aktivt sparande (jag har dock min bostadsrätt som är värd ganska mycket mer nu än vid köp för två och ett halvt år sedan - jag benämner det inaktivt sparande).

Mina intressen är dyra: enbart förra säsongens nya skidutrustning äter 2000 kr av mina pengar varje månad, sommar som vinter, och då är inte reskostnader eller liftkort medräknade. Lägg till 3 nya skoköp (spinning+löpning) per år på runt 1400 kr, 2 träningsset (jacka+byxor) för ca 1200 kr, 2 sport-bh á 600 kr och det blir en hel del bara sett till träning.

Grabben har fått mig att gå igenom mina spenderarvanor och jämföra med min inkomst. Jag har också fått göra en budget för hur mycket pengar jag vill lägga på saker och ting. Lustigt nog går den budgeten ihop med min inkomst. Ironiskt nog ligger jag hela tiden efter på kontot.

Hur som helst. Ett aktivt steg till att hushålla med min ekonomi är att köpa färre "oj-då-glömde-vattenflaskan-hemma-så-jag-köper-vatten-på-SATS" för 25 kr. Därför ska jag köpa en snygg vattenflaska. Inte en gammal Imsdal eller Ramlösa alltså. Och ingen ful gratisflaska man får på löpartävlingar och sportevenemang. Nej jag ska bannemig ha en snygg flaska som jag inte glömmer. En flaska som det blir roligt att dricka ur.

Tänket är lite detsamma som med dyra solglasögon. Köper jag ett par brillor på H&M för 79.50 är jag inte så försiktig med dem. Men är det ett par dyra märkesglajjor är jag nog så aktsam. Jag tror på att mitt vattenflaskförfarande blir detsamma.

Tänk att det krävs ett Lyxfällanprojekt för att inse att det kan finnas en poäng i att köpa snygg vattenflaska istället för 10 gymvattenflaskor.

(Som en parentes kan jag lägga till att jag har inte för avsikt att dra ner på mina hobbyutgifter)

Nya solbrillor

Om det hade varit söndag idag hade jag fått köpa nya solglasögon. Vet ni vad det betyder? Att jag nu gått ner mer än 5 kilo (5.4 för att vara exakt)

Tyvärr är det inte söndag idag. Det är onsdag. Halvtid. Men jag bär mer mig känslan. Eftersom jag börjar äta lite mer kolhydrater på torsdag inför Varvet på lördag, så vet jag att det är okej att jag inte väger lika lite kommande söndag som idag. Men om jag glömmer bort så får ni gärna påminna mig!

Tis 13 maj: Spring i benen

Med de snabba kolhydraterna från en Risifrutti i benen var det jag som sprang snabbdistans hem från jobbet.

Hem via Kungsholmen

Det har varit en bra dag. Smärtfritt på jobbet och en snabb löptur hem. Visserligen blåste det motvind längs Karlbergskanalen men jag hade rätt så skön sidvind uppför Västerbron och uppför Hornsgatan var det långsam kö så jag kunde spurta ikapp med bilarna. Det är när man tar sig fram lika snabbt som bussar och bilar som man känner sig lite extra snabb.

På minussidan finns saker som att batterierna till min fickradio har dött, vilket betyder att jag inte vet vad som hänt i världen idag eftersom jag inte lyssnat på Studio Ett (P1). Inte heller hade jag med mig någon gummisnodd så när det på sina ställen var vindstilla eller blåste åt fel håll hade jag håret i munnen. Eller fastklibbat i ansiktet. För det tredje packade jag aldrig ner någon bandana i väskan. Jag tränar bättre med bandana. Den berättar för kroppen att det är nu det gäller. Utan bandana går jag liksom inte in i träningsfokuset. Men det gick ju bra ändå idag. Om jag skulle försöka klämma ur mig en till minussak så skulle det väl vara att under första halvan hem så satt ena remmen på ryggsäcken lite lösare än den andra. Sådant är irriterande. Remmen hade dessutom snott sig på något sätt så den gick inte att justera.

Finn 3 fel!
(Svaret hittar du längst ner i detta inlägg)

Men på det hela taget är jag nöjd. Mycket nöjd. Det ska jag fira med min sockerkakssmetsshake. Fast jag har ingen mjölk.

(1. Håret är inte uppsatt 2. Ingen bandana 3. Misslyckat försök till uppgiven min)

Avundsjuk

Jag saknar den där järnviljan. Och jag är jäkligt avundsjuk på dem som har den.

Att (inte) ge upp

Det är inte ofta jag skriver om kontroversiella saker. Idag gör jag det.

Jag har ingen järnvilja, ingen superstark envishet eller total målfokusering. Visst kan jag vara lite envis ibland, ge mig sjuttsingen på att jag ska klara av grejer och nog är jag både ambitiös och driven. Men jag har inget pannben av stål. Tyvärr.

Har jag till exempel gett mig tusan på att inte äta choklad vet jag att jag kan klara av det ett tag, men nog sjutton kommer det en dag då jag "ger upp". Omvärderar syftet och inser att uppoffringen inte är värd det. Denna omprioritering drabbade mig på sextimmarsloppet i Skövde, och den skulle drabbat mig på löpbandsmarathonet om det inte var så att Coola Karin stod bredvid och eftersom hon ändå skulle fortsätta springa en timma till var det lika bra att jag också fortsatte. Det drabbade mig på Vasaloppspåråkningen och det drabbar ibland mina matvanor.

Jag är lika avundsjuk som verkligen går spikrakt på sin uppmålade linje som jag är på de som pigga och glada vaknar av sig själv och går upp klockan 06.30 varje morgon.

So far so good. Inget kontroversiellt. Men det är nu det kommer. Det kontroversiella. Det som jag tror många kommer feltolka:

Personer som drabbats av självsvältssjukdomar går också hårt på sin linje.

Jag tycker det är fascinerande. Det är ett sjukligt beteende att inte äta och det är inte svälten som jag är avundsjuk på. Det är inte förmågan att inte äta jag vill åt. Men jag beundrar styrkan att hålla fast vid något trots att det är svårt. Jag ser upp till den envishet som gör att man fortsätter trots att det gör ont och det hade varit lättast att ge upp.

Jag vill ha sådan styrka. Inte att använda till självsvält. Men att dra nytta av under marathonlopp, sega backar och långa raksträckor. Jag vill utveckla förmågan att nöta kilometer efter kilometer och stänga av allt annat. Det är vad jag vill.

Jag försöker öva mig i mental styrka. Ser backar som ett nödvändigt ont och skulle vilja springa en evighetslång raksträcka bara för att. Men det är skitsvårt. Jag hoppas få in en riktig utmaning i sommar i form av ett 24-timmarslopp i Hallsberg. Hur sjutton ska man annars öva upp pannbenet?

Things to do in Malmö

Helgen bestod av fest och promenader.

Malmö

Jag var i Malmö i helgen - nästan för första gången i mitt liv. Det är en trevlig stad. Men ingen festarstad. Hur sjutton ska man kunna gå i högklackat i Malmö? Det är fullt med gatsten i city! Överallt ligger de där och lurar och äter klacken av en, ojämna och med springor emellan. Nej tacka vet jag fotriktiga promenadskor och en glass, det är så man upplever Malmö bäst!


Gatstenar till trots så bestod lördagen mest av grabbens bästa väns bröllop. Vigsel i kyrkan med efterföljande bröllopsfest på en restaurang intill. Det blev inte så mycket förbrända kalorier på dansgolvet men däremot ganska mycket promenderande till och från kyrkan några gånger. Och på det några glas vin, medelhavsmat och god pannacotta. Gästerna bestod till 70% av gamla friidrottare och det var ironiskt hur de alla pratade träning - eller snarare hur de numera sysselsatte sig med icke-träning och medan alla frågade grabben hur det gick med löpningen var det ingen som frågade mig... men jag är mycket väl medveten om att jag inte ser ut som en löpare och att folk därför inte skulle komma på tanken att jag skulle (vara dum nog att) springa marathon.


Söndagen bestod av promenerande till Västra Hamnen och flera vändor runt stan. På slutet strejkade fötterna och det var skönt att få sitta ner på tåget hem. Tror aldrig jag druckit så mycket Cola Light som i söndags. Under lunchfikat. Till eftermiddagsfikat. Innan tåget hem och på tåget hem. Sukralosen ligger nog och fräter på min kropp just nu. Åt också underbart god glass på Lilla Glassfabriken: fransk chilichoklad och äpple/kanel.


Malmö får ett bra betyg av mig. Det ska bli kul att flytta närmare alla roliga städer i söder!

Mån 12 maj (forts.): Lidingömilen

Jag invigde mina nya skor idag. På anrik mark på Lidingö. Under de två sista kilometrarna kände jag mig som Magnus Uggla - som en kung! Fast inte i baren...

10 kilometer terräng

Det brukar inte vara så lätt att springa på Lidingö. Det brukar vara backe upp och backe ner tills jag liksom inte orkar mer. Idag var det inte så. Idag gick jag i mål utan att vara speciellt trött. Ändå hade jag bränt på ganska bra de sista två kilometrarna. Så pass bra att grabben sa att nu skulle vi haft pulsklockan med, bara för att se hur fort det gick. Vadå, undrade jag. Vad gör det för skillnad om vi har pulsklocka eller inte, det går väl inte fortare för det.

Jag sprang i mina nya Adidas Adistar för första gången. Jag vet, det är ett jäkla tjat om dem men nu är de äntligen invigda! Jag vet inte om det var tack vare dem som jag sprang på i vad som brukar vara över min förmåga, eller om det var tack vare kladdkakan med vaniljvisp som kompletterade det tidigare IKEA-besöket. Jag hade hur som helst både energi, lust, motivation och ork.

Vi bytte om i bilen.
Det är himla bökigt att komma i sportbh:n på ett smidigt sätt...

Solen låg som en spegel över Lidingös stramremsa och skogen fångade det mesta av vinden. Några fåglar gjorde oss sällskap och det var lugnt och tyst och stilla. Som gjort för löpning. Bland mina terrängrundor: Lidingö, Ursvik, Hellas, Prins Bertilstigen i Halmstad och Erstavik/Saltsjöbaden, är det Prins Bertil i Halmstad, Lidingö och Erstavik/Saltsjöbaden som ligger högst på topplistan över mesta njutningen och vackraste vyerna. Jag ser fram emot sommaren. Att bli lättare, snabbare och jaga den där flygande känslan på skogsstigarna under solgasset. Det kommer bli en sjujäkla sommar helt enkelt!

När känslan är sådär sjukt skön, kommer jag alltid att tänka på Magnus Ugglas låt "Kung i baren". Jag är inte kung i någon bar, men i min värld är jag kung i mina löparskor.

Mån 12 maj: Biceps och bröst på lunchen

I love effektiv träning!

Lunchträning

Jag var ensam på jobbgymmet vid lunch. Då är jag ruskigt effektiv. Lite för effektiv. Jag undrar liksom hur jag kunnat göra det jag skulle gjort på bara 15 minuter. Ska det inte ta lite längre tid?

Bicepscurls med stång och hammercurls avverkades i en ruskig fart. Det är svårt att känna den riktiga kontakten med muskeln även om den tar slut snabbt. Men någon svidande mjölksyra känns aldrig av.

Bröstmuskelträning ger mig däremot perfekt känsla. Jag riktigt känner hur träningsvärken utvecklas redan när jag utför mina bröstpressar och flyes med hantel.

Jag har med mig löparkläderna till jobbet. Planen var att springa hem, 5 kilometer snabbdistans, men nu blir det förmodligen en sväng till Ikea då jag plötsligt blivit med bil och sedan en joggingturpå Lidingö för att fånga lite sol men undvika blåsiga raksträckor.

Min vikt!

Efter fem veckor kom bakslaget.

Plus!

Denna vecka registrerar jag en viktuppgång på 0.6 kilo. Det gör att jag ligger 0.9 kilo från mina nya solglasögon som jag får köpa efter -5 kilo. De hade behövts i helgen. De behövs idag också trots att det bara ska bli 10 grader, det är ju ändå soligt!

Det har spånats och spekulerats i vad viktuppgången beror på, och orsaken får kategoriseras som kroppens jävlighet. Att det skulle bli plus konstaterade jag redan halvvägs in i veckan och jag kan inte påstå att jag ätit som jag borde, och som jag brukar, i Malmö (vad jag mer gjorde i Malmö kommer det inlägg om ikväll!). Däremot kan jag konstatera att när jag äter sådan där "vanlig" mat som inte längre är vanlig för mig, så känner jag mig smutsig i kroppen och längtar efter mina "rena" rätter, typ min trotjänare kycklingfilé med 3 tomater, paprika och avokado.

Kommande veckan avslutas med GöteborgsVarvet. Det blir klurigt att ligga på minus kalorimässigt samtidigt som jag ska försöka ladda lite för att inte stupa och dö efter 15 kilometer.