Hur dum får man bli? Tror folk verkligen att de skulle bli lyckliga bara för att de går ner i vikt?
Smal och lycklig?
Det brukar skrattas åt folk som är så naiva som tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Jag skrattar inte längre.
Jag är inte groteskt fet. Men jag är överviktig. Övervikten påverkar mitt liv i sådan utsträckning att jag vet att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner i vikt. Inte lycklig. Men lyckligare. Och lyckligare är ett steg i riktining mot att bli lycklig.
Visst kan jag träna med min övervikt. Jag springer för glatta livet trots att jag ofta hör och läser andra människor i min viktklass som hävdar "nej jag kan inte träna, jag som väger såhär mycket". Snicksnack. Klart det går. Men det går för jäkla långsamt.
Jag har löptränat länge och regelbundet och lunkar fortfarande på i samma makliga takt som nyfunna löparvänner. Frustrerande. Men jag gnetar på. Tänker att jag kan i alla fall hålla på länge även om jag inte springer snabbt. Men det är klart att det gör lite ont att inte uppleva resultat av slitet.
Ni som hängt med ett tag vet att jag älskar skidåkning. Jag åker bra. Men det känns i kroppen att jag åkte långt mycket bättre när jag var lättare. Jag var smidig på ett snabbare sätt då.
Det som skulle göra mig allra lyckligast över att gå ner i vikt är att jag äntligen skulle kunna köpa de kläder jag verkligen vill ha. Bli den jag verkligen vill vara även på utsidan. Det är inte särskilt roligt, eller speciellt upplyftande för självförtroendet, att gå in i en butik och prova ett par byxor i den största storleken och upptäcka att de inte passar. Gång på gång.
Så visst skulle jag bli lyckligare om jag gick ner i vikt. Nästan lycklig.
Det viktigaste i mitt resonemang är denna mening: Det är inte att vara smal som jag tror gör mig lycklig. Det är de positiva konsekvenserna av att vara smalare än jag är idag som jag vet gör skillnaden.
Hur lycklig man blir av att gå ner i vikt, beror på de positiva konsekvenserna av viktminskningen. Rent logiskt borde 15 kilos viktminskning ge fler positiva konsekvenser än 1 kilo, förutsatt att man behöver gå ner dessa kilo från början.
Hängde ni med?
11 januari 2008
Smal och lycklig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
jag tycker att du är duktig som kämpar! och jag tror du kommer ta dina kilon. men grejen är ju den att du gör allt rätt. du äter rätt och tränar hårdare än hårdast, därför tycker jag så synd om dig för din sjukdom (får man kalla den det?) sätter käppar i hjulet för dig. vilket är attans synd. kanske inte som går att göra nåt åt, eller så kanske doktorn kan skaka fram till piller eller nån behandling som kan hjälpa?! jag älskar din inställning och din attityd, alla som vill loossa vikt är långt ifrån lika sunda som du! andra skriker att de vill bli smala, NU, fort ska det gå, och hlest utan en massa kamp, medan du vet att allt som smakar kosta! din attitud är great! och många andra inbillar sig att "bara jag blir smal så ordnar siog allt annat" medan du vet bättre än att lura dig själv så! men du räknade upp en massa saker i ditt liv som kommer bli lättare utan de där kilona, och situationer som du kommer bli lyckligare av att uppleva när du nåt din målvikt, så åter igen har du en inställning som en ritkit förebild!
oj nu blev det långt, men anyhow, ville bara hylla din inställning lite! =)
Fan vilket bra inlägg! Du satte huvudet på spiken! Det där försöker jag förklara för mina vänner när vi diskuterar vikt osv. Jag håller fullständigtmed dig! Och jag tycker du är så jädra duktig som kämpar på! Du är verkligen en förebild! :D
det måste vara jobbigt att kämpa så hårt & ändå känna som du gör, att det inte går framåt..
det där du hade, kommer det inte kunna lösas med någon medicin eller något liknande så du får rätsida på situationen??
jag har också alltid tränat mycket & ätit bra.. men för något år sedan började jag undra vad som var fel när jag inte märkte resultat.. det visade sig att jag hade fel i sköldkörteln & därav alla problem jag hade. det har dock, som tur är, löst sig nu med mediciner jag får äta resten av livet.. men jag mår bra nu så det är det enda som räknas.
hopaps det löser sig för dig! du är en kämpe, såna borde det finnas mer av.. kram
Länkar till det här inlägget från min blogg om det är OK? :)
Jag hänger med, och jag håller med. Det är ju precis sådär det känns!
Otroligt bra inlägg! Förstår dig precis. Jag har själv kämpat sen 10 år tillbaka och fram tills för ca 1 år sedan. Nu är jag äntligen nöjd och lyckats hålla mig här i ett år ungefär. Jag är inte nere i den vikt jag en gång hoppades nå men jag är nöjd... och helt klart lyckligare! Jag kan med lätta steg ta trapporna hemma, jag orkar springa längre rundor och framför allt, jag kan ha de kläder jag vill! Du är otroligt duktig och inspirerande och jag hoppas du en dag också känner dig nöjd och lyckligare!
Nuff said! Och jag tycker också att du är jätteduktig! Och bara liiite galen som ska åka vasaloppet :)))
Det är ju tyvärr så att om man inte ska (behöver? vill?) gå ner många kilon "får" man inte heller uttala sig, enligt vissa. Jag får höra det. Men - det är ju mig det gäller! Just klädköp är en stor grej, jag som är kort får välja mellan byxor som är lagom i midjan men 1 dm för långa, eller petitkollektioner som är lagom korta men då fattas det åtminstone 5 cm i midjan. Det måste ju gå att kombinera tycker jag! Alltså: operation viktiminskning pågår. Konstant. (och med PCO(S) är det inte lätt, som vi vet!)
Och du sätter ju verkligen huvudet på spiken - det är ju inte smalheten i sig som man vill åt, utan bieffekterna, men det är ju faktiskt så att det är lättare att börja där än att hitta de där kläderna i rätt storlekar, att springa fort (jag är inte heller snabb!), eller vadsomhelst. Och så länge man har fokus på just bieffekterna så får man ju belöningar hela tiden, för det ÄR ju så himla kul att komma i de där kläderna, att kapa de där km-tiderna, att se en ny muskel under huden... :)
Kämpa på tjejen!!!
Hallå alla vänner ute i bloggosfären!
Det känns skönt att ni förstår vad jag skrev, och framförallt vad jag menade. Men vad vore livet utan motgångar? Alldeles för lätt! :-)
Upplevda orättvisor och uppdämnda frustrationer medför en bra sak - en jäkla massa anamma och kämparvilja till träningen! Ja om man nu ska se positivt på det alltså. För att ge upp tänker jag aldrig göra.
Och vet ni vad, det bästa med den här bloggen är den all inspiration den ger mig - och det är NI en stor del av! Tack för att ni läser, tycker och kommenterar!!!
Jag känner verkligen med dig - har lite samma problem pga. hypotyreos och har inte gått ner ett gram sedan jag började springa. Visst skiter jag i "smalprojektet" nu, för löpningen är så rolig i sig och alla mina mål är relaterade till löpprestationer numera och inte till vikt. MEN jag tänker mycket på hur mycket snabbare jag skulle kunna vara, hur mycket mer mina leder skulle palla om jag blev av med dödfläsket.
Du är imponerande stark - en riktig puma!!
Du har helt rätt i att man inte blir lycklig bara för att man är smal. Men det är lätt att tro det ibland. Men lyckan sitter inte i kilona, de sitter i hur det känns inombords. Så trots att jag studsade lite efter mitt vågbesök imorse är jag inte en lyckligare person för det. Det blir bara en tillfällig rush. Gillar din inställning! Du är grym.
Wow, vilket bra inlägg! Svårt att förklara för andra vad en viktminskning innebär för en själv, då man inte menar antal kilon utan de bieffekter som du skriver om! För snart 5 år sedan började jag kämoa med vikten och började springa, och till slut hade jag gått ner mina 23 kilos övervikt! Är inte de 23 kilona som gör mig lyckligare, men konsekvenserna av viktnedgången gör mig lyckligare, och får mig att må bättre, och det är svårt att förklara för andra som inte varit i samma sits!
Kämpa vidare, jag hejjar på dig!
Jag har läst din blogg några veckor nu och jag måste bara få säga att jag beundrar dig så mycket!!! Jag får inspiration till att komma igång, börja träna och äta bättre och din inställning till motgångar är något jag måste ta till mig! Jag är, eller har i alla fall varit, en sån som lätt ger upp vid lite motstånd. Men jag börjar mer och mer inse att det inte funkar att ge upp så lätt. Måste försöka hitta inspirationen och kämparglöden i det som är jobbigt. Så som du verkar göra.
Så tack för att du delar med dig! Det betyder jättemycket! Lycka till i år med dina träningsmål, det kommer nog att gå galant!
Sofia
emliscious skriver att du äter rätt. Då blir jag nyfiken på hur du äter?
Kul att ni fortsätter kommentera trots att inlägget har några dagar på nacken (dvs är gammalt...). :-)
Till Johanna Söderlund:
Det är svårt att sammanfatta hur jag äter på några rader, men jag gjorde ett litet försök på din egen blogg.
Jag har en smart kompis som kommenterat om det här med kopplingen mellan viktnedgång och hur snygg man då känner sig. Det är inte det att man blir smalare som gör att man känner sig snygg, utan det är känslan av att ha kontroll över sin kropp och sina behov, alltså maten man stoppar i sig. Om man tänker efter ordentligt, så tror jag nog att hon har rätt. Självförtroendet ökar då man känner att man har makten över sina behov och med ökat självförtroende känner man sig snyggare. Ganska smart eller hur?
haha, kan ju alltid länka till min egen blogg..
Skicka en kommentar