Tis 8 jan: Szalkais marathonprogram

Anders Szalkais marathonpiska viner i Stockholmsluften. Det märks. Överallt.

Att ta sig i kragen

Som den midnattslöpare jag är kom jag ut relativt tidigt ikväll. Redan klockan 18.00. Men det var nära på att jag inte kom ut alls. Jag kände mig inte alls inspirerad eller träningssugen.

Jag försökte säga till grabben att jag kanske skulle flytta på kvällens löppass till imorgon men han gav mig en blick, och sa något jag inte minns. Det var blicken som fastnade. Som övertalade. Grabben skrattar säkert när han läser detta för han är förmodligen helt omedveten om den uppfodrande minen som övertalade mig. Eller nästan övertalade mig.

Jag ger inte grabben all credit för att jag kom ut ikväll. Jag hann läsa Sofys innan-träning-blogginlägg och eftersom hon också tränar efter Szalkai fick jag en dos inspiration till kvällens utmaning. Skulle hon så skulle minsann jag.

Det som verkligen fick mig att ta mig i kragen blev till slut en av mina mentala kom-ihåg-lappar: den träning du känner dig nöjdast med efteråt är den som känns jobbigast innan. Och eftersom jag älskar känslan av att vara nöjd så fick jag allt se till att ge mig ut. Att skippa passet blir jag ingen marathonlöperska av. Att skippa passet gör mig inte 20 kilo lättare.

Det bästa med att genomföra träning man verkligen inte känner för är den underbart tillfredsställande känslan som fyller en när man kommer hem.

Uppvärmning, fartlek och nedvarvning

Halva Stockholm var ute och sprang ikväll. Jag vet inte om det är för att halva Stockholm följer Szalkais marathonprogram eller om det är nyårslöften som infrias. Jag intalade mig själv att det var Szalkais piska som ven i luften. Att alla var ute för att springa två kilometer uppvärmning, fem kilometer fartlek och tre kilometer nedvarvning. Precis som jag.

Min egen löpträning började ganska kasst. Den raska promenaden ner till mitt officiella startområde kändes seg. Kroppen mossig, lealös och likgiltig.

De tre första kilometrarna gick på välkänd mark. Längs med Årstaviken. Jag sprang efter ett gäng tjejer i likadana reflexvästar och höll 6-minuterstempo. Enligt programmet.

Sedan följde fem fartlekskilometrar. Jag lekte mig fram i 5.10-tempo. Försökte få lite flyt. Men det ville sig inte något vidare. Längs med hela Hammarbykajen kändes steget stappligt och tafatt och löpardojjorna klapprade likt träskor. Jag kände mig inte alls som en löpare. Dessutom tog evighetssträckan längs kajen musten ur mig och allt kändes förfärligt tråkigt.

Vid Londonviadukten vände det. Raksträckan som följer Stadsgårdskajen ser inte speciellt rolig ut men är överraskande lättsprungen. Bilarna som susar bredvid drog mig upp i fart och den lätta utförslöpan gjorde under för löpsteget. Det blev större och högre och mer effektivt. Det kändes som om jag fick farten gratis.

Väl framme vid festbåten Patricia hörde jag Szalkai ropa i mitt huvud att nu kunde jag ta det lugnt. Fartleksbiten var över. Bara de tre nedvarvningskilometrarna längs Söder Mälarstrand kvar. Det kändes skönt. Befriande. Tillfredsställande. Det gjorde inget att sista biten gick i dryga 6-minuterstempot. Jag hade gjort det jag skulle. Jag var nöjd.

Nyss hemkommen fter träningen. Nöjd men inte utpumpad.

Pulsklockan konstaterade att jag ändå inte fått kroppen att vakna till ordentligt. Pulsen var ganska jämn under passet med ett snitt på 80% av max och en toppnotering på 87% (178 slag).

Kylskåpsmakeover

Minns ni hur mitt kylskåp såg ut imorse. Nu är det skillnad. Dryga timmen på Hemköp gjorde susen. Nu ska jag alldeles strax laga middag. Det ska faktiskt bli riktigt roligt!

Fullt hus i kylskåpet!