26 augusti 2007

Att springa med 20 liter mjölk

Om minnen och orättvisa förutsättningar

Att springa med 20 liter mjölk

Ibland tänker jag tillbaka några år. Jag är 14 någonting. Och väger för mycket.

Jag och mamma är ute och springer. Nästan två kilometer orkar jag. Sedan blir jag alldeles trött och andfådd. Mamma blir arg. Hon tycker att jag ska orka.

Jag vill så gärna. Men backen är tung och jobbig. Och jag är stor och tjock och tung.

Mamma tjatar på mig. Hon säger att jag ger upp för lätt. Att jag måste vara envis. Att jag ska klara backen.

Det går långsamt. Backen är brant och lång. Benen tunga. Det är mycket kropp att släpa på. Jag får blodsmak i munnen och börjar gråta. Jag tycker att jag försöker så gott jag kan. Jag vill inte att mamma ska vara arg, och jag vill inte vara tjock och stor och tung.

När vi joggat klart säger mamma förlåt. Hon säger att det är svårt att förstå. Att det inte kan vara lätt att springa omkring med en massa mjölkpaket. "Mjölkpaket?" Ja, det är så hon liknar mina för många kilon. Vid mjölkpaket.

Förutom minnet av den hopplösa känslan och blodsmaken i munnen, så är det just liknelsen vid mjölkpaket som etsat sig fast hos mig. För fortfarande bär jag omkring på en jäkla massa mjölkpaket. 20 stycken närmare bestämt. Jag tänker på det ofta. Hur det verkligen känns som att springa omkring med ett stort lass med mjölkpaket.

-2 kg = -1 min per 10 km

Medan jag ibland kan tycka att det är orättvist att andra kan gå ut och löpträna och bli bättre, så tränar och tränar jag – men springer fortfarande inte milen snabbare än strax under 60 minuter. Det är mina mjölkpaket som gör mig långsam. För det är jobbigt att sprinta uppför en backe, eller hålla 5.10-fart i kuperad terräng, med 20 liter mjölk på kroppen. Det går ett tag. Men inte så länge.

Experterna säger att varje kilo för mycket som vi bär på gör oss ungefär en halv minut långsammare på milen. Jag kan bara tänka och drömma. Att utan mina mjölkpaket, och med samma träning som idag, så gör jag milen på 50 minuter. Och med bara lite mer träning gör jag milen på under 50. Lätt.

Det är just den ekvationen jag vill bevisa. Bevisa för mig själv att jag faktiskt kan. Att min enträgna, envisa träning gett resultat. Att jag, som tränar och tränar och tränar, egentligen kan prestera. Det är bara det att mjölkpaketen är i vägen. Så jag måste bara bli av med dem först...


9 kommentarer:

Terese sa...

Jag var knubbig när jag var liten och tyckte det var ruskigt orättvist. Min bror var smal, och mina föräldrar sprang med oss och jag gick på olika idrotter. Jag ville vara lika smal som mina kompisar. Och även om de flesta kilon har försvunnit, har jag fortfarande några "mjölkpaket" jag vill bli av med. Så jag förstår dina tankar.

prralin sa...

Jag hatar också mjölkpaket! Lycka till att bli av med dina, sen kommer du att flyga fram i spåren... =)

emelie sa...

läser ditt inlägg och begrundar. Skulle det betyda att du har 20 kg att göra av med? hur är det möjligt när du är så smal på lla bilder och tränar så hårt? anyhow tror jag du är i bra form, mjölkpaket or not, så jag tycker det är imoponerande att sprnga milen, oavsett antal mjölkpaket! Förövrigt kan du allt du vill!

Ps, bra att du såg mitt andra inlägg om susnet, det är roligt med besöksräknaren även om jag vart förvånad över hur många läsaer jag fakstiskt har! =)

Puma sa...

Terese:
Ja. Livet är orättvist när det gäller väldigt mycket faktiskt. Försvann de av sig självt, eller kämpade du bort dem?

Prralin:
Tack. Ska öva på att flyga (och ha det i tankarna när det känns motigt)!!

Emelie:
Jag vet. Det är många som tycker det är märkligt. Men du vet, är man 180 lång kan man gå och dra på rätt så mycket utan att det syns... och det som syns försöker man "klä ner". Jag använder t.ex. aldrig linnen - för då syns överarmarna. Aldrig korta shorts - för då ser benen u som ekstockar. Alltid tröjor som når längre än midjan så att de döljer lite osv. Sedan är jag väl en sådan som hellre tränar mig smal än äter mig smal, men det är ju inte så att jag överdriver min konsumption av dålig mat precis...

Terese sa...

En del kilon har nog försvunnit av sig självt, men de flesta har krävt hårt och envist arbete :-)

Dessi sa...

Jag har ca 10-15 kg att göra av med, och vet på ett ungefär hur du menar. Igår var jag och Fredrik och vandrade på Omberg, och även om det bara var 6 km var det rätt tuff terräng med många branta backar uppför berget. För 2-3 år sedan (då jag vägde 5-10 kg mer) skulle jag inte ha orkat att ta mig till toppen. Jag skulle nog ha svimmat av blotta tanken.

Önskar dig all lycka till med att bli av med "mjölkpaketen"! :)

Ofelia sa...

Bra liknelse. Ibland om man går ner 1kg eller så så kan man ju tycka att det är lite, men om man jämför med en liter mjökk eller 2 paket margarin så är det ju en hel del. Det jäkliga med mjölkpaketen är ju att de liksom är i vägen för att kunna prestera på det vis man vill. Jag stoppas oftare av att jag får ont i knäna eller dyl, än att musklerna eller konditionen egentligen tar stopp. Neä nu ska de bort!

Karin sa...

Jag var ungdomselit i friidrott när jag var femton år. Min tränare påstod att tjejerna hade för mycket smörpaket på låren. Fyra tjejer fick ätstörningar.
Så länge du är duktig, och mår bra så tycker jag att du kan behålla dina mjölkpaket, för utan dem,kan du lätt försvinna in i ett annat själsliv, utan att tänka på det. Var dig själv, och tänk på att det finns smalare personer som inte ens klarar att springa milen. Men det gör du, och mer än så.

Puma sa...

dessi:
Tack! Lycka till du med!!

karin:
Kloka ord... de ska jag ta med mig!