Fre 29 feb: Jogging på söder

Medan andra dansar i neon springer jag i nattmörker

6 kilometer mitt i natten

Fredagskvällar betyder intervallträning på Kristinerbergs IP enligt ett initiativ på Funbeat med Coola Karin i spetsen. Men Karin hade ont i magen och ställde in. Jag mådde illa och var supertrött och ställde också in. Istället låg jag nästintill medvetslös i sängen mellan 17 och 20.

Lagom till att alla paren i Let´s Dance dansat ut var jag så pass pigg att ett löppass kändes riktigt lockande. Till min förvåning höll grabben med.

Ikväll var det första gången på länge som jag vågade springa på lite. Vågade utmana mig själv. Jag hade varken en mössa att stänga in mig i (jag tränar lustigt nog mycket bättre med saker på huvudet: mössor, bandanas eller vad som helst) eller lurar med peppande musik i öronen. Jag försökte ha driv i varje steg ändå. Jag känner mig nöjd med insatsen. Att jag försökte visade sig på både puls (max: 93%, medel 85%), tid och kaloriförbrukning.

På slutet, längs med Ringvägens sköna utförslut, fick jag syn på min spegelbild i ett skyltfönster. Min teknik är väldigt annorlunda nu än för ett år sedan. Tack grabben, för att du tjatat! Det som förändrat sig mest är armarna. Jag har läxat upp muskelminnet ordentligt, sprungit otaliga kilometrar och sagt till mig själv "man springer inte med benen, man springer med armarna". Framförallt i uppförsbackarna. Medan jag i början hade armar lika stela och stabila som Marlies Schild när hon åker snabbast i slalomtävlingarna är det Johan Wissmans aktiva löparmföring jag siktat mot. Det har gett en liten förändring. Jag har fortfarande mycket kvar att jobba på. Som att få mer rullande ben, lite mer kick liksom. Kollar man de snabba marathonlöparna sparkar de nästan fötterna i baken. Mina fötter lämnar knappt marken. Därför borde jag träna mer intervaller, fartökningar och annat snabbt i lätta utförslöpor. Då får man lite teknikhjälp på köpet. Men det lutar väl knappast på Kristinebergs IP?