Ons 5 sep: Sega 5km på löpband

Note to self: försök att sova gott på natten innan du ska träna.

Trött

Jag lär mig aldrig. Det är sällan jag kommer i säng före midnatt. Ja, inte före klockan 2 heller. Det är dumt. För det är väldigt svårt att vakna tidigt nästa morgon då. Och väldigt svårt att träna riktigt bra.

Så det var en trött jag som gick till jobbet idag. En trött jag som också gick hem från jobbet ganska tidigt, via gymmet.

Löpband

Jag hade som mål att springa fem kilometer på löpbandet. Och jag sa till mig själv att det fick gå hur fort - eller långsamt - det ville. För jag kände redan från början att det inte var ett par pigga ben som stod där på löpbandet på SATS Hötorget.

Det var segt. Jäkligt segt. Jag försökte dela upp passet i meter och kilometer istället för tid. Till exempel värmde jag upp i 0.5km, sedan långsam jogg i 0.5km, tempojogg i 1km, långsamt i 0.5km, backe i 0.5km och så vidare. Det fick tiden - och sträckan - att gå lite snabbare.

Efter 3km tänkte jag nästan sluta. Då hade jag inte kommit mycket mer än halvvägs men det kändes som om jag stått på det där långsamma löpbandet i evigheter. Sedan kom mitt envisa jag fram och försökte övertala mitt lata jag att göra det jag bestämt mig för att göra: att springa de där jäkla 5 kilometrarna. Och jag drog mig till minnes en bit ur en artikel av Anders Szalkai (han är värdelös på att sitta i TV och prata den där Anders, men ibland skriver han ganska okej faktiskt):


Mitt mantra blev således att löpning handlar om att kämpa. Och till sist gick jag i mål. På 5km blankt. Man känner sig ganska nöjd då faktiskt. När man har haft ett riktigt segt träningspass men liksom fullföljt det ändå. Trots att det bara handlade om futtiga 5 kilometrar.