Att tänka (kritiskt)

Bloggar, gratistidningar och flödande information i all ära, men var finns vårt omdöme?

Hallå?

Allt färre läser morgontidningar. Istället förlitar vi oss på Aftonbladet, City och Metro. Med notiser som "Nya numret av Elle ute nu" och billiga rubriker får vi vår dagliga dos av så kallat nyhetsflöde. En skruvad allmänbildning. Jag läser inte heller till exempel DN eller SvD varje dag. Men när jag inte skummar igenom den känner jag mig bakom flötet. I de flesta fall är det P1 som jag konstant lyssnar till, tant som jag är, som räddar mig.

Men det var inte morgontidningarna jag tänkt skriva om. Istället vill jag skriva om de livsfarliga bloggarna.

Bloggarna som sådana är harmlösa. De bits inte. Ger inga allvarligare infektioner. Det är bristen på kritiskt tänkande hos läsarna som kan göra dem farliga. Inte sällan läser jag bloggkommentarer där bloggförfattarna idoliseras, ses som experter och frågas om vad som är bäst. I vissa fall ser sig bloggarna som självutnämnda experter och bjuder på föreläsningar i skriftlig form, delar ut tips och skriver inlägg som om de författade redaktionellt material till en tidning (inte för att jag tycker tidningar är mycket bättre).

Ett rykande färskt exempel på detta är lika smarta som skamlösa Blondinbella, som har fått för sig att skriva träningstips.

Jag är inte bättre jag. Min tanke med bloggen är att inspirera. Förmedla en känsla. Men jag trillar också dit ibland. Låter som en expert. Då vill jag slå mig själv på fingrarna. Jag vill inte vara en av dem som skriver om sådant jag tror att jag kan. Därför kommer det aldrig (mer) att finnas ett enda inlägg av "så ska du göra"-typ. Bara en massa träningsglädje, mycket ifrågasättande, och en del kritiskt tänkande. Som igår, då jag hittade O`boys nya sockerfria version (istället med sukralos, inulin, maltodextrin). Smart, tänkte jag. Sedan läste jag lite noggrannare på förpackningen, såg att det kryllade av snabba kolhydrater och ställde tillbaka den. Jag brukar ju inte ens dricka O`boy. Varför börja nu?