Middagstips med mycket protein

Middagsbordet dukades med pizza till Grabben och brorsan och Puma-klassikern till mig och mamma: köttfärs, tomat och fetaost. Nu när jag bor hemma hos mina föräldrar fick rätten en sofistikerad touch med hjälp av några basilikablad.

Fortsättningen på nummerlappsmysteriet

Det är otroligt roligt att blogga. Men ibland är det faktiskt ännu roligare. (Ja det går!)

Vem vet vi - men varför?

Jag har fått ett mail från bloggläsaren Johan. Han har fipplat och trixat och så gott som pusslat ihop nummerlappen som låg på marken i Berlin. Det är ett tresiffrigt startnummer med ett L före (hade alla ett L eller enbart de kvinnliga löparna?). Siffran i mitten är förmodligen en 8 eller 9 vilket betyder att startnumret är 999 eller 989. Om det är så vet vi vem som sprang. Men inte varför personen inte kom mycket längre än till start.

Johan löste nummerlappsmysteriet.

Vem vill fortsätta detektivarbetet?

Ont det gör ont...

Jag undrade vad som hänt igår eftermiddag när jag knappt fick på mig kavajen. Hade den krympt?

Det hade den inte. Det var bara det att jag inte kunde röra armarna särskilt långt bakåt. Jag hade sådan träningsvärk i bröst- och axelmusklerna.

Jag har fortfarande träningsvärk i bröst- och axelmusklerna. Och så har jag grymt träningsvärk i framsida lår- och rumpmusklerna.

Och så har jag faktiskt lite ont i halsen och känner mig allmänt seg i huvudet. Det har jag försökt bota med Sinutab inatt och mycket te imorse. Jag hade i alla fall planerat in vila idag, men imorgon vill jag vara fit for fight igen!

Ons 1 okt (forts.)

Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk.

Jag är inte sjuk (jag har för fan inte tid att vara sjuk)

Skyndade till Pias spinningpass på Hötorget efter jobbet - för mig är Pias 55 minuter höjdpunkten på hela veckan. I alla fall på min pulskurva. De vanliga stammisarna på första raden var där. Och VeckoRevyn-Terese var där. Jag och Nilla satt på andra raden och trampade och kanske var det platsen som gjorde skillnaden.

Det var inte sådär magiskt idag. Kanske var det cykeln jag valde. Eller så var det bara det att jag under uppvärmningen kom på mig själv med att känna en irritation i halsen. Ett antågande halsont som blev mer påtagligt när pulsen drogs upp. Därför höll jag igen. Och när jag håller igen blir det tråkigt.

Nu ligger jag hemma i sängen, dricker te och kollar TV. Jag är inte sjuk. Jag gör detta i förebyggande syfte. Jag har inte tid att vara sjuk. Det är ju oktober - min revanschmånad!

Ostartad

I parken precis vid Berlin marathons startområde låg en nummerlapp omsorgsfullt riven i fyrkanter på marken. Den löparen kom inte många meter. Iturivningen ger mig en känsla av kontrollerat raseri. Jag undrar vad som hände.

Ons 1 okt: Mjölksyra i benen

30 minuter räckte för ordentlig mjölksyra!

Benträning

Jag trotsade regnet och gick till gymmet på lunchen. Effektiv benträning stod på schemat och det blev få övningar - men många set.

1. Benböj mot pilatesboll/vägg. 15, 30, 40 reps kombinerat med jägarställning i slutet av varje set. Bränner skönt i låren!

2. Bäckenlyft med fötterna på bosuboll i första setet, med fötterna på pilatesboll i ett hörn i andra setet, och med fötterna på pilatesboll mitt på golvet i andra settet. 15 reps. Det sista setet brände i hela benen, de andra 2 mest i rumpan.

3. Liggande benpress i maskin - my favourite! 8 reps de 2 första seten, 10 reps de 2 andra seten och 15 reps de 2 sista seten.

Nu bränner det rätt så bra i benen. Det var väl en bra uppladdning inför Pias spinningpass på Hötorget ikväll!

Tis 29 sep: Styrketräning på bosuboll

SATS Stadshagen har fått en bosuboll och den invigdes idag!


Bröst + axlar

Jag och Nilla, med ett nytt fint leende, hade stämt träningsträff efter jobbet idag och fokus låg på att träna mer och snacka mindre. Här skulle det minsann köras bröst- och axelträning!

Styrkeparet Puma + Nilla

Vår mesta styrkeövning är superset för bröst: bänkpress och flyes med hantlar. Idag körde vi dem på pilatesboll - så det kändes även ordentligt i rumpan. Som grädde på moset gjorde jag några armhävningar - både på golv och på medicinboll och på hantlar. Det här med armhävningar är inte något jag kan påstå att jag gör särskilt ofta, men förmodligen borde jag det. Å andra sidan är det mycket man borde göra.

Nilla kör flyes på pilatesboll

Och jag skrattar mig genom en armhävning med dålig balans

Sedan körde vi axeldrag med stång på bosuboll och axellyft åt sidan med hantlar på bosuboll där vi avslutade med mördarset som påminner mig nu, några timmar senare, om den effektiva träning jag och Nilla sporrade varandra till tidigare idag.

Bring on October!

September: update!

Idag är det sista september. Hösten är i full gång och det doftade av vinter och frost imorse.

September har varit den sämsta träningsmånaden i mannaminne. "Jag har inte haft tid". Med andra ord: jag har inte gjort mig tid. Jag vet om att jag felprioriterat. Det märks speciellt på Funbeat där jag droppat ner många plaster på träningsminutslistan.

I oktober tar jag revansch! Jag ser fram emot 24-timmarsspinningen och mot löppass i nya skor. Och så en massa styrketräning förstås!

Det är knappa 5 veckor kvar till inflytt i Halmstad och jag har ett viktmål att uppnå. Med bra träning (inte speciellt svårt att uppnå) och bra kost (svårare att uppnå) ska jag ta mig dit. Kylskåpshyllan hemma är full med keso. Men inte med kesella. Det var helt slut på kesella när jag skulle bra-matshoppa igår kväll. Jag såg framför mig keso eller kesella med rivet päron eller äpple och kanel. Blir lite som en nyttigare version av kesovarianterna med redan tillsatt frukt. Eller som en bättre variant på Risifrutti.

Ikväll kickstartar jag igång oktober med styrketräning!

Vill du att vi håller koll på varandra på Funbeat? Lägg till mig som "träningskompis". Sök på Sara R

Det går.

Klockan 08.45 söndagen den 28 september 2008, gick det upp för mig vad jag verkligen står för.

Mitt statement

Man kan lukta sig till en marathonstart. Doften av förväntan går inte att ta miste på. Det handlar inte om att det luktar svett. Det doftar något annat. Förväntan, spänning - och en blandning av diverse salvor.

Det var häftigt att stå längs med startstäckan i Berlin. Först var det bara tyst och öde och sedan small det till och det blev stor anstormning.

Men det var ändå inte det som var häftigast.

15 minuter före löparna, startade de som åkte "handcykel" eller rullstol. De som kämpade sig fram 42 kilometer med skador på ben och underkropp, eller ibland utan ben och underkropp. För mig utgjorde dessa tävlanden allt jag står för i min träning. Det kändes bisarrt att stå och klänga på ett staket i morgonkylan med tårar i ögonen. Jag är ingen mes. Gråter inte när folk dör på TV. Men denna marathonstart var något helt annat.


Det handlar inte om att jag tycker synd om de som inte kan gå eller springa. Det handlar bara om att alla kan. Att inte ge upp sitt eget läge. Och att de som startar ett marathon trots handikapp förstått det - och just då, just här, levde efter den devisen. De ÄR vad jag står för. Att se det i verkligheten gjorde ett enormt intryck. Något som fastnade på näthinnen. Det gjorde inte Haile Gebrselassies nya världsrekord - även om det också är imponerande.

Eliten på hjul gick i mål efter dryga timmen. På min åskådarplats vid 39 kilometer kom det deltagare på hjul även tre timmar efter start. Vanliga människor som förstått att alla faktiskt kan. Vanliga människor som förstått att det går. Vanliga människor som vill.

Berlin

Been there. Didn't do that. So I'll be back.

Race Day, -2

Resan till Berlin gick väl sådär. Ryanair är måhända billigt, men inte världens roligaste flygbolag direkt. Det är ett evinnerligt köande, plastig flygplansinredning och sur flygpersonal. Men vi kom fram i alla fall. Vi, och IF Linnea som resten av planet bestod av. I alla fall kändes det som så.

Några av mina kollegor var i Berlin förra veckan. Det tedde sig som ett otroligt sammanträffande - men vi verkade ha bokat in oss på samma hotell. Kollegorna hade snällt gjort ett kryss på kartan åt mig, så jag brydde mig varken om adress eller övriga direktioner utan styrde kosan direkt mot krysset. Fast direkt är nog inte rätt ord. Vi bytte pendeltåg ett oändligt antal gånger så det tog ett tag.

Så kom vi då till det där krysset på kartan. Det vara bara det att där låg Plaza hotell istället för Palace hotell. Vi skulle inte bo på Plaza. Men det hade mina kollegor gjort. Mina kollegor och jag hade haft för bråttom och inte riktigt lyssnat på varandra. Plaza och Palace låter likt - men de ligger ändå någon kilometer ifrån varandra.

Palace visade sig vara betydligt bättre än vad Plaza såg ut att vara. När vi kom in på rummet stod tofflorna prydligt parkerade nedanför sängkanten och vi hade en TV-tidning omsorgsfullt uppvikt med dagens tablå. Och när vi lämnade hoteller några dagar senare fick vi en ask choklad från personalen. Sängarna var otroligt sköna och vi sov väldigt gott.

Världens längsta hotellkorridor...

Ska man resa billigt ska man i alla fall bo bra!

Race Day, -1

Vi bestämde oss för att satsa alla våra pengar på frukosten och njöt av en buffé fullt värdig de dryga 25 euro den kostade. Jag behövde knappt äta mer den dagen.

Strax före lunch tog vi en taxi ut till "Marathonmässan" där Grabben skulle hämta ut sin nummerlapp. Det var fullt med folk - men gick jäkligt snabbt. Tyskarna kan det här med effektivitet minsann!

Nummerlapparna vajar för vinden

Jag hittade en massa träningskläder jag bara var "tvungen" att ha och shoppade loss. Hittade ett par intressanta Asicsskor jag vill köpa - men slog inte till. Det räckte med två par byxor och en topp. Strata och Speedstar får vänta!

Shoppar-Puma är i farten!

Byxor från Gore Running

Kul rosa och randig tröja från Asics

Byxor från Asics med ränder på bakbenen

Sedan fortsatte vi shoppingen i stan. Eller, vi och vi. Jag! Efter ett tag började Grabben protestera. Han mumlade något om att inte vilja vara trött i benen och fötterna inför imorgon men jag ledde honom vidare. Därefter satte jag honom på varje stol och trappavsats jag hittade medan jag kollade vidare i butikerna.

Race Day

Jag ägnade inte det stundande marathonloppet speciellt mycket tanke. Men på söndagsmorgonen drabbade det även mig. Vi gick upp klockan 6 och jag var skittrött. Till nästa år får de ta och senarelägga loppet med någon timme. Start klockan 9 är på tok för tidigt...

Stan var lugn och fridfull förutom de tokar med plastpåsar runt kroppen som tågade mot tunnelbanan och startområdet. Så även vi. Fast utan plastpåsar runt kroppen.

Klockan 9 gick starten och det tog bara dryga 20 minuter för 40 000 personer att springa förbi mig. Grabben var en av dem, men honom såg jag aldrig då. Knappa 3 timmar senare såg jag honom vid 39 kilometer. Under tiden såg jag också Haile Gerbesselaisse, två personer springa utklädda till yoghurtburk och en sked, och en kille som sprang i ett hjul. Bland mycket annat.

Yoghurtburken och skeden...

Livsfarlige bollöparen...
(Tur att det är platt i Berlin,
hur gör man i nedförsbackarna?)

Grabben var snabb i mål, och snabb efter mål. Snart var vi tillbaka på hotellet igen och sedan ut för att vila benen på en turistbuss som tog oss runt stan. Ju längre eftermiddagen led, desto mer glömde jag bort att Grabben nyss sprungit 42 kilometer. Det märktes bara i trapporna...

Det tog inte lång tid förrän vi bestämt att vi kommer tillbaka samma helg nästa år, bor på samma underbara hotell och springer samma marathon - men då ska jag minsann också vara med.

Berlin Marathon

Jag har varit i Berlin. Och jag har kommit hem: klockan 01.30 inatt. Jag bloggade inte då. Och jag hinner inte nu heller. Man måste tydligen jobba när man är på jobbet...

Berlin marathon

Vi åker till Berlin nu. Eller snart i alla fall. Vi ska ta det lugnt och ha det mysigt. Just det, det var något om Berlin marathon också. Inte för att jag ska springa... Men det ska Grabben.

Starten går klockan 09.00 på söndag. Frågan är om vi ska ta det väldigt lugnt på lördag kväll eller om vi ska festa på och gå till starten direkt från baren? Som sagt, det är inte jag som ska springa. Jag ska bara ha en väldigt skön avslappnande helg.

Tor 25 sep: Bra spinning!

Instruktörs-Pia har inte förstört mitt liv helt och hållet. Det finns faktiskt andra bra instruktörer också. I alla fall några stycken...

55 min riktigt bra upplägg

Jag bokade in mig på ett spinningpass på söder mellan jobb och tjejkväll med crepesmiddag och biofilmen Patrik 1.5 (som jag gillade!). Det var en instruktör jag aldrig kört för förut och mina förhoppningar var inte speciellt höga. Men jäklarns vad jag gillade upplägget! Hårt och tufft redan från början med långa block och bra musik blandat med snabba intervaller och snacka om att mina ben fick något att bita i. De sista tre minutrarna trampade jag runt i en snabb uppförsbacke med ben som var kalla med mjölksyra. Det är så det känns när den kommer smygande, den där mjölksyran. Det är som att benen trampar runt i ett kylrum. Efter ett tag slår mjölksyran över och det blir bara jobbigt. Men jag gillar den där kalla känslan, den är snarare skön än olidlig.

Körde lite benträning också. Men bara 15 minuter. Det var allt jag hann med. Därför får den träningen bara 2 rader i den här bloggen.

24 timmarsspinning till förmån för Rosa Bandet

Det bara blev.

En rejäl utmaning...

Fick en påminnelse från River att stötta marathonspinningen till förmån för rosa bandet som går av stapeln i oktober. Jag har vetat om spinningen sedan tidigare, sneglat lite avundsjuk på hemsidan men inte riktigt fattat att jag faktiskt också kan vara med. Trots att den är i Göteborg.


River skrev att det bara fanns några enstaka cyklar kvar och då var det något som tände till. Klart jag ska vara med! Och klart att Coola K, som jag gör alla utmaningar med, ska vara med. Och klart att vi ska spinna varannat pass i ett dygn!

Jag var eld och lågor imorse. Och bråttom var det. Tänk om det inte fanns några cyklar kvar! Jag försökte febrilt få tag på Coola K på telefonen men hon svarade inte. Panik utbröt nästan och när hon ringde mitt i ett möte smet jag ut för att berätta om utmaningen. Hon nappade! Så nu kör vi - den 25 oktober - till förmån för (bröst)cancerforskningen. Och oss själva!

(Tack River)

Har du inte möjlighet att cykla? Stötta insamlingen ändå!

Att springa snabbare

Utifrån denna Jogg-tråd att döma kan man bli snabbare med hjälp av andra skor. Ganska så rejält mycket snabbare också. Vad är hemligheten med Newton egentligen?

Paradiset

Igår träffade jag Coola K, idag Nilla - och på fredag träffar jag Grabben. Grabben och jag ses inte så ofta nuförtiden - han är nämligen i Paradiset. Han är i Halmstad.

Om några veckor besiktigar vi vår nya lägenhet. Men den är klar redan nu, i alla fall på utsidan.

Ons 24 sep: Styrketräning med trevlig träningdejt

Jag och Nilla hade bestämt träff på gymmet för att bli starkare. Ibland görs sådant bäst om man är två.

Rygg, biceps, triceps

Nilla stod för träningsschemat när vi sågs efter jobbet i eftermiddags. Sittande rodd och latsdrag följdes åt av nya varianten ryggresningar på pilatesboll. Sedan blev det bicepscurls med stång och hammercurls med hantlar innan vi körde superset med tricepspushdowns och omvända tricepspushdowns i cc och till sist den där övningen där man kör tricepsträning med vikt över huvudet, vad den nu heter.

Bicepsträningen gick helt klart bäst. Latsdragen sämst. Jag ger snart upp den övningen!

I styrkesalen stod en kille på knä på pilatesboll och körde alla möjliga arm- och axelövningar. Sådant vill jag också kunna. Dags att variera min styrketräning på balansbräda med övningar på pilatesboll alltså. Först ska jag nog öva på att stå på knä på den där bollen - utan vikter...

Tis 23 + ons 24 sep: Koncentrerad träning med Karin

Coola K bor bara några minuter från mitt jobb. Då verkar det så onödigt att åka hem för att sova...

Att göra det bästa av vardagen

Jag och Coola K har alldeles för roligt ihop för att inte ses ofta, och innan igår var det alldeles för länge sedan sist. Därför bestämde jag att jag inte ens behövde åka hem efter vår gemensamma träning efter jobbet. Om vi ändå båda skulle försöka komma upp och morgonträna kunde vi lika gärna göra även detta ihop och då var det med ens lika bra att jag sov över. Sagt och gjort. På tisdagmorgonen packade jag min väldigt stora lilla väska full med grejer för både träning och övernattning.

Det var bara det att jag packade fel skor.

Misstaget upptäckte jag när jag skulle lunchträna. Jag fick köra mina styrkeövningar i strumplästen och även om styrkan inte sitter i skorna kändes det en aning ostadigt.

Träning i strumplästen...

Fram till igår ägde jag 2 par löparskor. Efter igår är det tre. Mina gamla Brooks Defyance och mina halvgamla Adidas Adistar har fått sällskap av ett par till Defyance. Jag hade inte tänkt att utöka skoparken förrän senare i höst, men... det hade inte gått så bra att springa runt Kungsholmen med Coola K i ett par pronationsdojjor i storlek 45.

Nya lila Brooks Defyance...

Rundan vi sprang var på behagliga 5 km. Det kändes som om vi sprang riktigt fort. "5.25-tempo" meddelade Coola K som låg steget före för det mesta. Men det visade sig bara ha gått i 5.48-tempo när vi i efterhand kollade Garminklockan på datorn. Och med sista kilometerns nedjogg blev det totala snittet strax över 6 min/km. Jaha, så mycket för den känslan...

Coola K bjöd på räksallad framför Idol och till efterrätt fruktsallad med storfavoriten vaniljkesella. Sedan började vi titta på "Into the wild" som jag velat se i evigheter men mina ögonlock var tunga som stenbumlingar och jag somnade medan Coola K pratade med mig. Jag är en verkligt trevlig gäst att bjuda över...

Coola K överraskade med stordåd i miniköket!

Imorse ringde klockan strax efter 6 och vi avverkade gårdagskvällens runda igen - men i powerwalktempo. Dimman låg tät över Riddarfjärden och vi såg inte ens över till Söder Mälarstrand. En grötfrukost med äpple och banan väntade oss när vi kom hem och sedan utrustade Coola K mig med en extra frukt som jag kunde ha till mellanmål på jobbet innan vi gick hemifrån. Sådan lyx skulle man ha jämt!

Jag har tränat!

Det blev nya skor igår. Och löpning på kvällen, skitgod räksallad och lika god fruktsallad med mycket livsstilssnack. Sedan somnade jag medan Coola K pratade med mig. Men det var ju bara för att jag ville orka med morgonpromenaden imorse! Nu ska jag snart iväg och träna igen. Bildreportage kommer ikväll!

Tränande är trevligare

Jag har helt ovetenskapligt märkt att tränande personer är trevligare personer. Jag har utgått från att hålla upp dörrar och låta andra gå före, som parameter. När jag går in och ut i varuhus håller ingen upp dörren för mig. Men det gör man på gymmet. Det tycker jag är trevligt. Min slutsats är alltså att tränande människor är trevligare människor.

Pucko-Puma är tillbaka

Jag är en ovanligt förnuftig och smart person, om än något puckad.

Att välja rätt träningsskor

Jag har med mig packning för en övernattning och tre träningspass (eventuellt fem) till jobbet. Planen var att träna med Coola K ikväll och sedan sova på hennes soffa för att ta ett till pass ihop imorgon bitti. Och sedan träna med Nilla imorgon kväll. Och just det, lunchträna idag och eventuellt imorgon med.

Jag konstaterade på lunchen att det tog mig 4 minuter att gå från jobbet till SATS Stadshagen. När jag var framme och tittade i min blå Hansonpåse från Åre tyckte jag att skorna som låg i den såg lite väl stora ut. Och stora var de. Det var inte mina skor som låg i påsen. Det var min brorsas. Jäkla typiskt! Och puckat. Speciellt som jag efter morgonpromenixen klockan 05.30 imorse verkligen tänkte för mig själv att se till att ta rätt skor.

Jag kan verkligen konsten att vara puckad. Sök på "pucko" uppe i sökrutan så får ni se. Bäst var nog när jag under Skövde 6-timmars lyssnade på ljudbok med shuffleinställning...

Jag genomförde ändå lunchträningen. Iförd vita strumpor som snabbt bled gråsvarta under fotsulan trilskade jag mig igenom bicepscurls med stång och gick från 12 kg och 15 reps till 15 kilo och 12 reps till 17 kilo och 8 reps och 20 kilo och 4 reps x 2. Sedan gjorde jag en massa crunches på pilatesboll med fötterna på väggen och till sist smög jag ut på stora gymytan i strumplästen och gjorde några tricepspushdowns.

Efter jobbet ska jag försöka rädda mina träningsplaner genom att kolla om jag kan köpa mina gamla Brooksfavoriter i ny version på Stadium.

Den långa vägen tillbaka

Man måste bestämma sig om man ska göra sig av med en ovana.

Jag har bestämt mig

Jag har ofta min telefonväckarklocka inställd på 06.00. Det händer i stort sett aldrig att jag går upp då. Eller ens 06.05. Eller 06.10. Eller 06.15 eller 06.20 eller 06.30. Kanske, kanske 06.45. Jag snoozar i en evighet och mina morgonträningsplaner omprioriteras hej vilt där i ingemansland mellan sömn och vaket tillstånd.

Har man hållt på såhär väldigt länge är det svårt att komma tillbaka. Man har vant sig vid att det "inte går" att gå upp så tidigt. Det är en lång väg tillbaka. Den börjar med att man måste bestämma sig.

Imorse stod klockan på 05.20. Imorse gick jag upp 05.20. Det kändes till och med ganska smärtfritt att gå upp. Ändå somnade jag 23.40 kvällen före.

Men jag hade bestämt mig. Det är den definitiva skillnaden av att ha bestämt sig som gör skillnaden. För om man velar fram och tillbaka och inte har fokus på att fullfölja till 110%, då öppnar man dörren för alla de där omprioriteringarna som knuffas och vill in.

Jag tog med mig Trixa ut i morgonmörkret och gick runt Svartviksringen. Det är helt klart en av de mer fascinerande gatorna i Saltsjöbaden. Stora hus på nära håll och man har nästan insyn ända in i diskhon. En ensam fågel kraxade gällt och jag kände mig påtagligt trött i benen från gårdagens spinning - trots att träningsveckan knappt börjat.

Toppform

Upptäcke att Toppform skulle sändas 5 minuter innan programmets start och hann till och med fixa en kopp te innan. Vad tyckte du om programmet?

Jag tyckte det var helt okej. Funkar som bra tidsdödare men inget jag skulle skynda mig hem till. Fann det mer komiskt (framförallt vissa av elevernas attityder och beteenden) än lärorikt.

Mån 22 sep: 55 min lyckorus

Bästa receptet på stress och huvudvärk? Träning!

Spinning

Jag kände redan före lunch att jag hade ont i huvudet. Stressen från helgen forsade fram längs tinningen och letade ivrigt och hänsynslöst efter någonstans att ta vägen. Jag gick tog en promenad ute i friska luften på lunchen och spenderade eftermiddagen med att längta efter klockan 5.

Det var fullsatt på SATS Hötorget och instruktören Pia manade oss att släppa vardagen och fokusera på här och nu. Sagt och gjort, jag släppte lös helgen och hela förra veckan. Glömde med ens bort stressen när kända föreläsaren kom försent och jag var tvungen att meddela detta inför 100 otåliga och griniga åhörare, stressen att koordinera seminarium enligt ett tight schema, stressen när nästa föreläsare hamnade i bråk med teknikern och jag trodde att hon skulle lämna scenen, att samla talare och få dit tillräckligt med lyssnare, hålla koll på teknik och utrustning och ropa ut i högtalare, introducera och gästspela, låta pressen prata med de som de borde och ville prata med och bemöta sponsorers krav. Jag släppte stressen med banken, med köparen till en av våra lägenheter, bråket med besiktningsmannen på nya Halmstadslägenheten och stressen över att göra allting perfekt.

Just då var det bara här och nu och underbara 55 minuter som ger så mycket mer än det tar. 55 minuter mjölksyra och 55 minuter utmattning och 55 minuter endorfiner och 55 minuter lyckorus. Och så en fantastisk Pia på ledarcykeln. Och en väldigt fantastisk receptionstjej som får ett plus i kanten för att hon var så trevlig och hjälpsam.

Glad och förväntansfull 16.45

Glad och utmattad 18.05

Det har varit en bra dag. Det blir alltid en bra dag när jag får avsluta den med 55 minuter eufori.

Världen var vacker och underbar på vägen hem

Jag är tillbaka!

Laddad och packad

(träningsgrejerna är packade alltså, inte jag...)

Nu kör vi!

Tor 18 sep: 53 minuter och 17 sekunder löpning

Jag har varit ute och sprungit så fort jag kan.

Terrängintervaller

Mormor stod som bäst och stekte pannkakor när jag tog med mig Grabben ut på vinterjogg. Det är inte vinter, det har bara precis blivit höst, men det känns som vinter. Det är mörkt och det är kallt och allt man vill är att dricka te under en filt.

Teet fick vänta, först skulle jag ut och springa så fort jag kunde. Platsen där det skulle ske var terrängslingan i skogen som böljar sig runt en bit av en golfbana. 1370 mjuka meter med många knixar och två rejäla uppförsbackar.

Det var på dessa 1370 metrar jag skulle bekänna färg. Bevisa för mig själv att jag lever.


Problemet var bara att jag hade lite svårt att se klockan i mörkret. Efter intervallen mindes jag inte riktigt vilken minutsiffra jag började på. För enkelhetens skull hade jag valt att inte starta om klockan för intervallen, utan istället börja springa på nästa ny minut.

När jag kom i "mål" sa klockan att jag sprungit i 10 minuter. Men det kan inte stämma. Jag kan inte ha sprungit en dryg kilometer på 10 minuter. Frågan är bara vad som gick fel. Jag är 99% säker på att klockan stod på 12 minuter när jag startade. När jag kom i mål stod den definitivt på 22 minuter. Cirka 5 minuter har tillkommit någonstans. Frågan är bara var. Och hur. Jag som sprang snabbare än jag någonsin gjort förut. Under 5-tempo, enligt Grabben.

Hur som helst. Vi fortsatte med lite fler intervaller innan vi sprang hem - och drack te.

Äntligen

Äntligen har jag lyckats. Äntligen kan jag bli som Blondinbella & Co. Äntligen lyckas jag bli lite kontroversiell och skapa debatt! Läs föregående inlägg, men framförallt kommentarerna. Vad tycker du? Mer åsikter åt folket!

Jag har toklite tid just nu. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig i ett dike och ta en time out. Men jag får lägga den tanken åt sidan. Jag har bestämt mig för att jag ska jobba som fan, det jag gör ska bli skitbra och ikväll ska jag ut och intervallträna bort min frustration, min stress och mina orosmoln. Sedan ska jag sova gott och i helgen ska jag leverera det jag egentligen kan allra bäst. Om jag inte får ut min stress genom träningen kommer den att borra sig igenom mig likt en parasit och göra att jag sover sämre och fungerar sämre.

Those are my principles. If you don't like them I have others.
/Groucho Marx

Att inte hinna träna

Jag förstår mig inte på folk som säger att de inte hinner träna. Vadå hinner? Vad kan vara viktigare? (Frågan "vad kan vara roligare" håller jag tyst om)

Det där med att prioritera

Jag förstår mig inte på en av kvinnorna på jobbet som har två barn i yngre tonåren och som säger att hon inte hinner träna eftersom hon har barn (och hus och hem och en massa annat). Jag ifrågasatte henne inte. Vi satt på tunnelbanan och klockan var 07.58 och så tidigt orkar inte jag predika för döva öron - trots att jag är övertygad om min tro.

Det jag inte sa men tänkte innerst inne var "om du bara gav dig själv 30 minuter några gånger i veckan skulle du ha mycket mer tid och ork för barn (och hus och hem och en massa annat)".

Jag har fullt upp på jobbet just nu och har försakat träningen. Det finns ingen chans i världen att jag skulle ge upp det välbefinnandet som träningen ger för någonting annat under en längre period. Varken jobb eller barn. Faktum är att träningen gör mig till en bättre person på jobbet - och förmodligen en bättre familjemedlem. När jag har barn vill jag vara pigg nog att även leka med barnbarnen. När man säger att man inte hinner träna på grund av barn eller jobb eller annat gör man sina barm, sin arbetsgivare och sig själv en björntjänst.

Jag har sagt det förut och säger det igen: det är när jag är som allra stressad som jag behöver träningen som mest. Inget glas vin i världen är så avstressande som en pulstopp. En femkilometrare ger mig svar på livets gåtor och att ge gärnet ger mig så mycket energi tillbaka. Sedan är jag redo för jobb i 150 km/timmen, deadlines, presentationer och diverse bråk med banken.

Igår var jag ute på rask l90-minuterspromenad med hunden Trixa. Rundan gick genom ett 2 kilometers skogsparti i skogen, och Trixa hoppade skrämt förbi mörka stenar och stubbar hon trodde var något annat. Hur kan en hund vara så nojjig?

Tävla i triathlon

Hon gjorde det till slut.

Lör 13 sep: Sommaraktiviteter i Åre

Mamma säger att det är sommar fram till 15 september. Det är alltså två dagar kvar. Solen sken i förmiddags men det blev kallt efter lunch så Grabben hade på sig underställ under löparstassen när vi satte av uppför berget. Som sagt, det är sommar...

Att göra i Åre

Vi vaknade till den sedvanliga men vackra inversionen i Åre. Dimman låg tung över Åredalen men lättade medan vi åt skogsbärsyoghurt med linfrön och kokosflingor och halvt löskokta ägg. På Fjällgården kan man få bed and breakfast för 395 spänn vilket håller bra mycket högre klass än ditot på Smögen för många hundralappar mer.

Kall luft mellan träden i Åredalen

Förutom Grabbens jobbmöte högst upp på toppen i Björnen före lunch har vi haft semester hela dagen. Solen sken ikapp på Åre torg och man kunde tro att vi var i Norge. Det pratades norska överallt och folk och mtb-are satt på uteserveringarna i t-shirt och drack pilsner. Solen värmer - när den skiner.

Högst upp i Björnen kommer nya
lyxhotellet Copperhill Lodge att öppna i vinter.
Idag är det inte särskilt färdigt...

Sol på Åre torg!

Vi vandrade ut och in bland butiker och det var rea och rabatt på var och varannat ställe. Bland annat inne på Peak. Schyssta kläder till bra priser. Vi fick oss varsin nästan likadan blå jacktröja för 500 spänn styck. Jag har nästan bara svart i min garderob - så blått känns som ett lagom alternativ.

Något annat än svart...

Vi lunchade på Lok & Latte i gamla stationshuset och började sedan ladda mentalt för eftermiddagens utflykt: en (halv) topptur på fjället. Grabben grundade med underställ innanför löparkläderna medan jag körde på mina vadlånga byxor. Sedan gav vi oss ut - och upp.

Viktigast i resväskan: joggingskorna!

Skutan är brant och det märks inte lika mycket med skidor och snö under fötterna som nu när det är barmark. Backen från Fjällgården till Hummelliften är grymt brant och vi tog oss mödosamt uppför serpentinstigen. Eller, jag tog mig mödosamt uppför. Grabben studsade upp.

En blek Kenyan på väg mot toppen!

Halvvägs upp.

Äntligen på väg ner.

Uppförslutet bara fortsatte och fortsatte och slutade inte förrän vi var framme vid Café Olympia. Jag fick aldrig någon mjölksyra i benen men hade däremot behövt dubbla uppsättningar lungor. Jag gick, joggade och backspurtade om varannat.

Jag vete sjuttom om det gick så mycket lättare nedför. Det är svårt att springa i branta nedförslöpor med rullande stenar men Årevägen ned från Bräcke var lätt och bekväm och det gällde bara att våga släppa på och låta benen rulla. Jag släpper hellre loss med pjäxor än med löpardojjor på fötterna.

Branten upp från VM6:an till Fjällgården var värst. Grabben studsade fortfarande uppför väggarna medan min puls gick i taket bara av att gå uppför. Branterna i Ursvik är som blyga kullar i jämförelse...

Nu vilar vi framför friidrotten på TV:n, sedan blir det förmodligen middag på favoritstället Twins. Jag ser fram emot ett glas vin. Det är bra för benen enligt Colting.

Höst i Åre

Igår bestämde vi att vi skulle åka till Åre idag. Här är vi nu. I Åre är det höstkallt men Grabben har duschat så hett så länge att det är dimma i hela rummet och jag måste krypa på golvet för att kunna andas. Vi bor inte hemma i Tege utan mitt i backen på Fjällgården. I helgen blir det barmarksträning - och backträning.

Vi stannade till i Orbaden på vägen upp - Hälsinglands Riviera.
(Min Grabb vet inte om att han faktiskt är över 30)

Tor 11 sep: Milspåret i Hellas

Idag hade jag och Coola Karin bestämt terrängträff. Denna gång i spåret vid Hellasgården.

Lugna puckar i spåret

Det var en svartklädd trio som gav sig iväg på Hellasmilen efter jobbet idag. Coola Karin, jag och hunden Trixa. Jag kände mig lätt och bra i benen, men vi tog det lugnt och fint och blandade snack om jobb och livet med varsamma steg runt de värsta gyttjepölarna.

Vid Strålsjön tog vi en paus och kastade pinnar ut i vattnet som Trixa fick simma och hämta och rakt ut ur den tysta skogen kom ett fotbollslag med killar i 15-årsåldern som var ute och tränade.

Efter 7 kilometer sprang vi, med en kopplad Trixa, förbi tre medelålders damer med varsin lös hund. Jag ville bara förbi och höll Trixa tight intill mig. De tre andra hundarna var det ingen som höll koll på. Jag blev förbannad och råkade svära rätt så rejält åt damerna. Har man inte koll på sin hund när det kommer en annan hund förtjänar man att bli svuren åt. Visst var det en olyckshändelse - men min hund hade lika gärna kunnat vara av den agressiva sorten och då hade det slutat illa. Även om ens egen hund är snäll betyder det inte att alla andra är det. En av damerna tyckte jag skulle lugna ner mig men det hann jag inte. Vi hade redan sprungit förbi när jag blev lugn.

Det var rätt mycket mountainbikare ute och de plingade friskt och tyckte att vi skulle hoppa åt sidan när de kom farande i 130 genom gyttjan. Hoppade åt sidan gjorde vi också. När de körde förbi sa jag ett syrligt varsågod. Jag uppskattar ett tack när jag offrar min egen träning för andra. Jag fick ett tack tillbaka från några av dem.

Jag sa till Karin att det värsta jag vet är sådana där kärringar som går omkring med ett konstant snörp om munnen och glor upp och ner på folk. Tänk om jag blir en sådan kärring. Tänk om jag är på väg att bli bitter. Men nä, det tror jag inte. Jag vill bara stå upp för mig själv. Som med lägenheten i Halmstad. Besiktningsmannen säger att det absolut inte går att ändra besiktningsdagen från en onsdag till en fredag. Det gör det visst. Det ska jag allt ta och bevisa!

Ons 10 sep: Spinning på SATS

Återkomsten till Pias pass var jobbig.

Tvärtomträning

Jag har inte kört Pias pass sedan början av sommaren. Hon har haft alldeles för lång semester. På ett sätt kan man säga att Pia förstört alla andra pass jag går på. Jämför med Piapassen bleknar de andra spinningklasserna något så kolossalt så det finns inte.

Jag och Coola Karin diskuterar ofta vad det är Pia har. Jag tror mycket på att hon leder klassen - men att hon signalerar att man tränar under eget ansvar. I andra klasser uppmanas man inte att tänka själv - just själva grejen med gruppträning uppfattas som att man faktiskt inte behöver tänka själv, vilket är lite absurdt. Jag gillar inte grupper. Något händer med folk i grupp. Man tappar all förmåga att tänka själv. Man följer bara alla andra. Jag har sett i normala fall fullt fungerande chefer hamna i en grupp och inte veta var det ska ta vägen på konferensen trots att alla har ett "hit ska du"-kort runt halsen likt små ensamma barn som flyger själva utan vuxet sällskap. Karin tycker att Pia har en förmåga att "se en". Hon är personlig. Det är skillnad på att säga hej och att säga hej. Jag har varit stammis på många pass, och vet att många instruktörer känner igen mig. Men det är fortfarande ett distansierat hej. Det är när man blir sedd som man presterar. Det är väl det som är ett av de stora problemen i skolan.

Trots att Pia är super gjorde jag tvärtemot vad hon sa hela klassen igenom. Hon hade planerat för någon form av uppbyggnadspass som bestod av något lägre puls än superhög puls (förutom på slutet) och sedan sittande cykling i en kvart för få in nötet. Här var det planerat för cykelträning alltså. Jag har dock inte för avsikt att bli bättre på att cykla. Jag tränar spinning. Och jag ville köra så nära maxpuls jag kunde så länge jag kunde. Istället för att sitta och nöta i 14 minuter bestämde jag mig för att stå och nöta i 14 minuter (eller hur många minuter det nu var). Det gick bra de 5 första minutrarna. Ett par minutrar till också. I mitten undrade jag om jag tagit mig vatten över huvudet men bestämde mig för att köra på ändå. Herregud det handlade ju bara om några minutrar - inte en evighet. Med 3 minutrar kvar kändes målet nära och med 1 minut kvar ökade jag kadensen. Jag var ju långt ifrån slut för sjutton!

När jag satte mig i sadeln igen flashade det förbi en krampkänning i ena vaden och jag kan nog inte komma ihåg att jag haft kramp i benen på träning förut - förutom när jag simtränade med Karin och hade benen låsta i någon flytmojäng med syfte att jag inte alls skulle använda dem. Då fick jag också kramp. Känningen försvann lika snabbt som den kom och det var bara att ställa sig upp och spurta hem i backen på slutet - då hade jag riktigt tung belastning på hjulen och när jag gått över mållinjen kändes lungorna alltför små.

Det blev snabbdusch och minimal tid för eftersvettning och en sak är säker och det är att det inte är lätt att lägga på foundation när man inte svettats klart. Den går inte in i huden utan lägger sig som ett inte särskilt smickrande täcke på ytan. Lite löst puder fick bli lösningen och sedan snabbt iväg till Nacka Strand och ett infomöte och vad möter mig där om inte en backsprintstävling på rullskidor. Det såg väldigt jobbigt ut. Backen upp från Nacka Strand är både brant och lång och innehåller vägbulor. Men det var kanske tur att de inte åkte nedför... hur bromsar man på rullskidor?

Läger för löpare

Cool grej. Men var fan ligger Töreboda?

Update!

Livet som Puma fortsätter. Trots att jag har en ny slutsiffra på min ålder. Tur att första siffran fortfarande är densamma...

Nästa kapitel

I helgen var det ajöss Zinkensdamm och stans bästa lägenhet. Ingen mer trapplöpning uppför Skinnarviksberget. Ingen mer terränglöpning mitt i stan runt Långholmen. Ingen mer morgonlöpning runt Eriksdalsbadet och inga Västerbrointervaller. Inte heller masskrock med barnvagnar, sirener från utryckningsfordon hela dygnet, tjoande från fulla människor mellan onsdag och söndag eller möte med 23 andra löpare under ensamma morgonrundan klockan 06.10.

Hur man kan ha så mycket grejer på 23 kvadratmeter vet jag inte. Det är lätt att packa det stora i drygt 20 flyttlådor men vad gör man av allt plock? Allt som bara är som man inte vet var det ska sorteras. Det blev 10 påsar också. Visserligen 10 snygga blanka påsar med tvinnade bomullshandtag men ändå. Det är opraktiskt med påsar.

Hej då!

Allt bars in i pigg lastbil med automatväxel och vi vann fighten vid varenda rödljus. Hem med allt till mammas och pappas hus i Saltsjöbaden och boende med mina gymnasiebröder, egensinnade kattbröderna Chili och Charlie och energistinna hunden Trixa. In med alla kartonger i förrådet och det allra nödvändigaste i gästrummet. Och så födelsedagsfirande på söndagen och med livsfarliga Leilas "a piece of cake" blev det både kokostoppar och seg kladdkaka och även en hallonpaj en annan dag. Boken är för farlig för att ha framme och får hädanefter endast plockas fram efter minst 90 minuters hårdträning.

Det är 7 veckor kvar till inflyttning i Halmstadslägenheten och det kommer gå fort som tusan. Jag ska packa upp vågen från en flyttkartong. Jag ska plugga på Fredrikas manifest och kämpa mig till morgonträningarna i höstmörkret. Jag ska börja spara pengar nu när jag faktiskt fyllt 27 och jag ska bli förnuftig med vad jag gör av de jag faktiskt spenderar. Och jag ska köpa en askungecréme och faktiskt använda den nu när mamma faktiskt påpekat att jag såg trött ut runt ögonen. Jag tror att hon i hemlighet syftade på att jag fått rynkor.

Fixa formen!

Jag chansade och slog till. På postorder!

Så gör du

Jag har haft tur med mina postorderbeställningar förut. Har beställt några plagg från H&M och Ellos och de har suttit hur bra som helst. Både skjortor och byxor. I eftermiddags kom senaste försändelsen från Ellos*. I eftermiddags hade jag inte lika mycket tur. Men det spelar ingen roll. En mer smickrande form fixar man enkelt själv. Allt som behövs är en symaskin.

I högstadiet sydde alla mina klasskompisar in sina raka Levis-jeans. Och sina snäva Filippa K:s sydde man in lite till - bara för att. Så det här med stuprörsjeans är ingenting nytt. Det är heller inget jag satsar på. Men alldeles för mycket oversize blev lagom löst sittande med hjälp av mammas symaskin. Och mycket snyggare.

* Grabben: det bara hände, jag vet inte hur... men jag tror det berodde på ett tillgodokvitto och en 40% rabattcheck. Det var inte mitt fel!

Plaggen som de såg ut direkt från postorderpåsen.
Inte speciellt smickrande.

Efter lite meck med symaskin.
Blusen har tagits in 5cm på vardera sida
och jeansen har sytts in vid låren.

Tis 9 sep (forts.): Intervallträning

Tredje passet för dagen bjöd på roliga intervaller istället för monotont tramp.

fartLEK

Jag vet inte vad det är med mig men jag känner inte alls för att gå ut och springa 7, 10 eller 12 kilometer rakt av just nu. Det kan bero på att jag känner mig ostimulerad på jobbet. Eller på att jag packat min IPod alldeles för långt ner i någon flyttkartong. Eller att jag vill ha variation.

Däremot vill jag springa. Helst vill jag springa sådana pass där det händer saker. Intervaller alltså. Efter jobbet blev det nio stycken kortintervaller, på tre olika ställen utifrån tre olika förutsättningar. Känns inte löpningen speciellt kul så kan man göra den rolig.

Träning blir så kul som man gör den!

Intervall 1-3:
Det går en asfaltsslinga längs med vattnet utanför huset som böljar lite upp och ner. Dessutom svänger den. Jag vet inte hur lång den är men intervall 1 tog 51 sekunder. Intervall 2 tog 48 sekunder och intervall 3 tog 46 sekunder.

Intervall 4-6:
En bit bort från huset finns en riktigt bra asfaltsbacke. Den har bra lut och har alla förutsättningar för bra sug i benen. Jag vet inte hur lång den är men intervall 1 tog 38 sekunder. Intervall 2 tog 36 sekunder och intervall 3 tog 32 sekunder.

Intervall 7-9:
Slutspurten - och det allra roligaste. Det var andra gången för dagen jag letade upp Saltsjöbadens Skidbacke och stigen som går längs med gamla rodelbanan. Stigen är stenig och här och var finns ojämna trappor. De naturliga hindren kräver sina fotsteg och det utgjorde ett perfekt underlag för mina sista intervaller. Jag vet inte hur lång stigen är men intervall 1 tog 36 sekunder. Intervall 2 tog 30 sekunder och intervall 3 tog 32 sekunder. Jag dog ordentligt på slutet. Man kan se det som dåligt disponerade krafter men jag ser det som ett gott tecken på att jag faktiskt sprungit skiten ur mig tidigare.

Allt som allt med 2 kilometers uppvärmning och lite nedjogg tog passet 45 minuter och var riktigt roligt.

Snabbt hem från jobbet...

...snabbt ut på träning
(så att inget regn eller rödvinsglas hinner fånga mig)

Keso med frukt

Snart ska jag åka hem och springa och springa så fort jag kan. Därför passar det bra med mellanmål nu. Jag har testat något nytt: Keso med smak av äpple, päron och vanilj. Jäkligt gott alltså. Jag minns inte hur Valios keso/yoghurtvariant smakade så därför har jag svårt att jämföra men Arlas nyhet får i alla fall 4 plus. 5 om den hade varit nyttigare. Förmodligen finns det en hel del socker här. Allt som är gott är nämligen onyttigt enligt min erfarenhet. Förutom Fun Light, men det "får man" inte dricka ändå.

Meningen med livet

Jag har många idoler och jag har nöjet att få träffa de flesta av dem. Jag skiter väl i personer som Madonna och Michael Jackson. Jag har Coola Karin och jag har Gullfot-Fredrika. Två personer som inte springer snabbast på milen - men som gör allt det där andra som så många bara drömmer om - men aldrig orkar genomföra, aldrig vågar realisera.

Coola Karin och jag i Saltsjöbaden, juli 2008

Gullfot-Fredrika och jag i Halmstad, juni 2008

Jag är fortfarande alldeles hänförd av Fredrikas inlägg på sin blogg. Så till den grad att jag skrivit ut en väl vald del av hennes text. Den ska jag fixa till och rama in och sätta upp på väggen, lägga in i träningsdagboken och etsa in på näthinnan. På bara några rader förklarade hon meningen med livet. Även om inlägget handlar om träning - går det att applicera på allt.

Så all världens filosofer och storskrivare, släng er i väggen. Här är de sanna raderna:

"Många människor man råkar på är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina små liv som i bästa fall känns någotsånär tillfredsställande, alltsom oftast lite småtrista, i värsta fall frustrerande på gränsen till det extrema. Och anledningen påstås för det mesta vara att det inte går, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina gråa lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det "omöjliga".

Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det "balans" eller till och med "harmoni", och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fåfäng jakt på det skrämmande omöjliga.

Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.

Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill någonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, långsiktiga sådana, omöjliga saker, besatthet, fokus - det får mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag."

Tis 9 sep: Träning före frukost

Det var ett jäkla bra tag sedan. Det har inte hänt på denna veckas uppslag i kalendern. Men nu har jag i alla fall sprungit igen.

Morgonjogg

Grabben gick upp klockan 05.30 för att hinna med tåget till Göteborg och jag var inte sen att gå upp jag med. Jag ville inte hinna med något tåg - men dock en pulstopp före frukost.

Jag tog med mig morgonpigga fyrbentingen Trixa och gav mig iväg på en joggingtur. Klockan 05.45 är det inte längre speciellt morgonljust. Det är mer höstmörkt. Några yrvakna fåglar låg och plaskade vid strandkanten och Trixa hade nog hellre velat springa och leka med dem än att springa runt med mig. Hon utförde dock sitt jobb som personlig hare med bravur och vi höll ett bra tempo trots den arla morgonstunden.

Sista biten hem, efter cirka 30 minuter, avslutade vi med en rusch uppför terrängstigen som följer skidbacken. Trixa fattade inte riktigt att vi skulle springa utan trodde vi skulle busa men det löste sig ändå. Det är trots allt roligt med sällskap!

När vi kom hem knaprade Trixa torrfoder medan jag åt en ordentlig frukost på äggröra och keso med yoghurt. Om allt går enligt plan blir det styrketräning på lunchen och någon form av intervallträning ikväll. I'm back!

Att välja livet

Hon är så jäkla imponerande så det går inte att beskriva. Här är THE inlägg of all times. Än så länge - tills hon skriver ett nytt.

Så hittar du drömjobbet

Drömjobbet hittar du lätt.

Du hittar det här på bloggen:

(Tyvärr låter jobbet inte riktigt lika kul i den längre annonsen...)

Spinning till klassisk musik

Läste i nya SATS Magasin om att man kör spinning till klassisk musik i Norge. Fy satan vad orättvist att de får men inte vi. Jag vill också! Jag tror jag skulle älska spinning till klassisk musik. Tydligen har klassen gjort succé i Norge. Därför önskar jag mig åtminstone en prova på-klass med sådan musik någonstans i SATS-Sverige under hösten.