Airboard och Nordic Jibbing

Det dök ner något oväntat i brevlådan igår.

Surprise!!

Jag vet. Jag bloggar inte lika mycket som vanligt. Men jag tror inte jag har varit sjuk så länge som jag är nu under min ett och ett halvt år långa blogghistoria. Jag har snart varit sjuk i fem dagar nu. Det är också fem dagar utan träning. Det är en evighet. Och vad skriver man om i en träningsblogg när man inte tränar?

Frågan ovan har jag svaret på. Härliga tidningen IForm såklart. Troligtvis upplevde ni inte den ironiska smaken på föregående mening. Men jag lovar, den dryper av ironi!

Det var nämligen IForm som låg och väntade på mig nedanför brevinkastet igår. IForm, som jag precis sagt upp. Men den låg där ändå. Och medföljande faktura ville att jag skulle betala 0 kronor. Därför kunde jag lika gärna läsa den.

Jag ska börja med det positiva. Frågor- och svaravdelningen är ganska vettig. Frågorna är ganska ofta intressanta. Jag ska dela med mig av dem i veckan när jag har tillgång till scanner.

Resten av sidorna kunde de lika gärna skippat. Vissa av råden i reportagen är livsfarliga. De tipsar om annorlunda vinteraktiviteter och vill att vi ska ut och åka "airboard": åka på mage, med huvudet före, på en upplåsbar (jag förmodar att den är gjord av plast) kälke. Enligt IForm kan man gärna börja med denna aktivitet själv. Själv associerar jag direkt till de pulkaolyckor/plastsäcksåkningsolyckor i fjällanläggningarna som resulterat i dödsfall när människor krockat med träd, stenar och stolpar. IForm tipsar också om "nordic jibbing": hopp och tricks på längdskidor. När jag läser detta tipset undrar jag genast vad IForm egentligen har för målgrupp. Min mamma tycker om IForm. Hon är 47 år. Jag kan inte se framför mig att hon skulle tillbringa dagarna jibbandes på sina längdskidor.


Sådär. Slutgnällt. Nu ska jag iväg och rigga fyrverkerier. Ingen rast och ingen ro. Vi hörs!

Före- och efterbilder

(Här kommer ett inlägg inom parentes. Det handlar nämligen inte ett dugg om träning.

Resultat efter fyra timmar i frisörstolen

Det är en pärs att gå till frisören. Inte för att jag har hårklipparångest. Mer för att det tar sådan jädrans tid. Jag får träsmak i baken, trots massagestolar i hårtvätten. Jag får skavsår i ögonen från att läsa alla skvallertidningar. Fyra timmar hos frisören är en evighet. Igår kväll missade jag halva friidrottssändningen från Göteborg - men kom i alla fall hem i tid till Sannas rekordlopp och några av Holms höjdhopp.

Mitt Katieinspirerade klipp är inte speciellt likt Katie Holmes frilla. Det är väldigt mycket längre. Men jag är glad att frisören behåll det relativt långt. Jag tror inte jag passar i så mycket kortare - jag har för mycket volym så det skulle bara stå rakt ut. Nu är det tillräckligt långt så att jag nätt och jämt kan få upp det i hästsvans. Och för min träning är det en nödvändighet.

Såhär såg jag ut före:

Sur och osminkad, precis som man ska se ut på förebilder.

Såhär ser jag ut nu:

Blondare - gladare?

Det är tur att jag har min GHD hair straightener till den här frisyren. Den var en livräddare förut men kommer bli oumbärlig nu.

Nu får det vara slutsnackat om hår och sådant oviktigt. Nu ska jag dricka te och lusläsa Fitness Magazine som jag inte hunnit med tidigare. Och ni vet väl vilken superbloggare som fått ett helt uppslag alldeles för sig själv där?)

Att inte träna

Igår kväll kände jag det för första gången.

Sviter av icke-träning

Jag har inte "tränat" på en och en halv vecka. Men jag har ju rört på mig. Fått mjölksyresmak i benen big time. Igår var första dagen då jag inte åkte skidor eller satt trött på ett flyg i femtioelva timmar. Det var också första riktiga vardagen. Det kändes rejält i kroppen.

Jag har varit förvånad över hur lite jag har hunnit tänka på, och längta till, min träning den senaste veckan. På spinningen. På löpningen. På allt annat i träningsväg jag vill hinna med. Men som Maria sa, jag har ju faktiskt inte "inte tränat" den senaste dagarna.

Igår kände jag av sviterna av gårdagens icke-träning. Då kom rastlösheten över mig. Den där rastlösheten som alltid infinner sig när jag inte rört på mig under dagen så som kroppen vill. Energiöverskottet låg under huden och lurade. Letade sig in mellan muskelfibrerna. In i cellerna. Och levde rövare.

Jag tänkte att imorgon (läs: idag) - då ska jag ta mig ut en liten sväng. Låta kroppen andas lite. Låta hjärtat jobba. Men så vaknade jag och grabben imorse, helt av oss själva klockan 05.15, och en kopp te var det enda jag kunde tänka på. Halsen kändes raspig och trots te och honung under förmiddagen har det inte gett med sig. Så det blir ingen pulshöjning för mig idag. Istället får jag tänka, drömma och planera - inför träningsdundrandet nästa vecka. Och blogga om mat! För igår dök senaste Laga Lätt ner i brevlådan.

Proteinshake

Att göra en shake är mer än att bara blanda pulver och vatten (eller mjölk).

Godaste proteinshaken?

För ett halvår sedan var jag ambitiös med mina proteinshakar. Blandade i allt möjligt så att det blev en hel måltid som passade perfekt till frukost. Numera är jag lat. Vispar lite förstrött ihop pulver och vätska. Det smakar oftast inte jätteilla (tacka Dubbel Pro banana/peanut för det) men inte heller kalasbra.

På andra sidan Atlanten är man galna i jordnötssmör på ett sätt som inte finns här. I mina öron har jordnötssmör alltid låtit hur onyttigt som helst. Men är det verkligen så? En gång, som ett experiment, mixade jag naturella jordnötter tills det faktiskt blev smör och det smakade faktiskt gott. Inte ett enda E-nummer fanns med!

Jag hittade ett lite annorlunda recept på proteinshake i en av de amerikanska träningstidningar som förgyllde min hemresa på flyget. Naturligtvis ingår jordnötssmör. Kanske man ska testa?


Även eminenta Sporty Spice tipsar om shake, på "mjölk, proteinpulver, valfri frukt och fiberhavregryn". Låter intressant med havregryn så det måste också testas! Jag har ju hört (och skrivit om) att mixade havregryn i mjölk ska vara bra efter träning också...

By the way, nu är eltandborsten införskaffad från Elprylar.se (hur många nätshoppar finns det egentligen?) och frillan fixad. Bildbevis på mitt nyklippta och nyfärgade hår kommer när jag känner mig snygg...

Saker jag vill ha

Som vanligt finns det några saker jag vill ha.

Önskelistan

1. Shea body butter
Jag hör ofta talas om shea. Att shea body lotion ska vara så bra. Speciellt mot stretch marks om man är gravid. Jag är inte gravid. Jag har heller inga planer på att bli gravid. Men det måste väl vara bra ändå.

Någon som testat Body Shops Shea body butter och tycker något om den?


2. Lacosteskor
Jag har ett par sådana här. Förra sommaren var de vita. Nu är de gråa. De funkar till jobbet och de funkar till fritiden. Jag vill ha ett par nya!


3. Eltandborste
Jag var hos tandläkaren senast för ett halvår sedan (en mycket bra och trivsam tandläkare för övrigt). Jag lovade att börja borsta med eltandborste redan dagen efter. Jag äger fortfarande ingen. Jag vill ha en Philips Sonicare. Den verkar bra. Och jag ser framför mig hur glänsande vita mina tänder kommer bli efteråt.


4. Lean Dessert Protein
Jag är väldigt nöjd med min Double Pro proteinpulver med banana/peanutsmak. Men jag sneglar lite åt lean dessert proteinpulver. Det låter så gott.

Någon som testat lean dessert och tycker någonting om det?


5. Ny frilla!
Är det dags att klippa av sig lockarna? Enligt trendspanarna är pagen extra het i vår. Jag lockas av Katie Holmes frisyr (kanske något längre) men grabben vill inte alls ha en korthårig brud. Vad ska jag göra?

Hur fort försvinner musklerna?

Intressant fråga - och intressant svar, från Womens Health Magazine

Det blir ingen träning för mig idag. Men jag hoppas kunna göra något litet, litet imorgon. Jag hör fortfarande ingenting på ena örat. Näsan rinner och jag nyser en gång i kvarten. Men jag har i alla fall inte ont i halsen.

Jag är inte nojjig för att jag inte tränar. Jag hade faktiskt ingen ångest alls i Whistler för att jag aldrig knöt på mig joggingdojjorna. Jag var alldeles för trött i kroppen ändå. Och just nu känns det bra med några extra dagars vila. Men sedan så. Då får ni se upp! Jag är nyfiken och taggad på att kombinera ihop min egen lilla cirkelträning och jag ska försöka få ihop fler pass då jag kör träning på gymmet utan att det nödvändigtvis behöver vara gruppträning. Och så ska jag springa, springa, springa också såklart. Jag börjar dundra på igen för fullt med start måndag 4 februari!

PS. Hörni förresten, tack för alla kommentarer och utmaningar! Jag ska ta mig en närmare titt på allt nytt och alla nya inlägg på alla bloggar uhm... typ... ikväll... DS.

Skidåkning i Whistler

Hallå där - gissa vem som nyss kommit hem!

Jag och grabben är hemma igen efter 10 soligt snöiga dagar i Whistler!

Whistlerresan...

Jag är nysshemkommen och halvdöv på ena örat. Jag har inte varit med i någon skidolycka. Inte hamnat mitt i en lavin. Men jag är jäkligt förkyld och att flyga med snorig näsa är ingen höjdare. Förutom att det kändes som om ena trumhinnan skulle sprängas vid landning har jag världens jättelock i örat och hör ingenting. Men det gör inget, på bloggen behöver jag inte höra.

Whistler var lika bra som jag minns det. Snötäcket var runt 250 centimeter tjockt och solen lyste på oss mest hela tiden. Sake Margarithan på Sushi Village var fortfarande underbart god. Kycklingvingarna för 25 cents stycket på Crystal Lounge var fortfarande knaprigt oslagbara och cinnamonbullen på Hot Buns Bakery fortfarande onyttigt god. Min (alkoholhaltiga) favoritcider i tvålitersflaska stod kvar på sin vanliga plats i BC Liqueor Storen och utsikten från bergen Whistler och Blackcomb var fortfarande lika obeskrivligt imponerande. Som ni hör har jag levt gott och onyttigt. No regrets. Jag har ju åkt skidor så att mjölksyran fullkomligt sprutat i låren!

Grabben kollar varifrån vi just kom: dubbelsvarta Spanky´s Ladder på Blackcomb mountain.

I Whistler ligger sushiställena tätt. Den lokala favoriten är Sushi Village. Sushin är suveränt god men godast är nog deras strawberry sake margaritha.

Brorsan och grabben på Whistler mountain första dagen. Hello sunshine!

The Colouir Extreme på Blackcomb mountain är brant, smal och tokrolig!

Crystal Lounge. Kycklingvingar för 25 cents. Välj mellan hot, hot honey eller honey garlic. Jäkligt onyttigt. Jäkligt gott.

Jag och en stor cinnamon bun. Hallå kalorier!

Jag och grabben.

Någon annan träning än skidåkning har det inte blivit. Ja, om man inte räknar stressläpandet av bagage på Montreals flygplats då. Vi missade vårt direktplan från London till Vancouver förra lördagen så istället fick vi göra en loop via Montreal. Helt på andra sidan av landet. Och att kånka på skidbagar är jobbigt - även om de har hjul.

Däremot tog jag med mig en stor portion träningsmotivation hem. Jag köpte på mig några nummer av Oxygen Magazine och blev smittad av både träningsbuggen och den här eländiga förkylningen jag först måste bli av med...

Bloggkoll

Hörni, lägg till mig på Bloggkoll (se länk till höger) så missar ni inte om jag skulle råka göra något inlägg från Whistler. Det finns ju datorer även i Kanada...

Fre 18 jan (forts.): Spinning på Stureplan

Lagom till att kvällens spinningpass började hade jag glömt att jag var trött.

Spinning efter jobbet

Det har gått i ett hela dagen. Det brukar bli så dagen innan semester. Det blir speciellt så när man flyr landet mitt under en hektisk jobbperiod och kommer tillbaka fyra dagar innan vårens stora projektledaruppdrag kulminerar. Mot slutet av dagen snurrade hela huvudet och jag kunde inte fokusera på en enda sak. Det var både proppfullt och blanktomt däruppe.

Träning råder bot på sådant. Stress alltså. Så när man har som mest att göra och känner att man inte hinner med någonting, DÅ är det som viktigast att hålla fast vid träningen. Det lugnar ner huvudet och dämpar stressen.

Det var Terese som ledde passet på SATS Stureplan ikväll. Grabben brukar skämta om den anläggningen och säga att han inte skulle komma in där, osofistikerad icke-Stockholmare som han är. Jag och Nilla kom i alla fall in. Hittade varsin cykel gjorde vi också.

Benen, som varit trötta och sega mest hela dagen, ryckte upp sig och ville inte alls meströttköra. Det stod klart när Terese deklarerat hur dagens pass såg ut: lång backe (wohoo!), fyra 70/20-intervaller (wohoo!), vila, fyra 70/20-intervaller (wohoo igen!) och så slutligen en backe (wohoo ännu mer!). På ett sådant pass går det inte att hålla igen.

Kvällen

Jag har köpt en liten påse av Karamellkungens premiumgodis. Det är lösgodis för 19 spänn hektot. Skitdyrt - och inte fick man många lyxiga chokladbitar inte. Men de är goda (speciellt nougaten). Och för 19 spänn hektot köper man inte så mycket...

Planet till Whistler, via några onödiga stopp, går tidigt imorgon bitti om inte den hypade stormen ställer till det. Jag anar att jag och grabben kommer börja packa vid midnatt, efter lite TV-tittande och mustig morotssoppa. Det är så det brukar bli.

Och vet ni vad. Jag har ljugit för er! Jag har sagt till många att jag inte kommer ta med några träningsgrejer. Men... jag tror joggingskorna får följa med ändå. Man vet ju aldrig...

Fre 18 jan: Träning innan frukost

Hörni, hörni - nu känns det i kroppen!

Morgonspinning

Jag ska erkänna att jag låg en stund och funderade imorse. Jag var inte säker på att jag ville gå upp. Jag var trött.

Men så tänkte jag att detta faktiskt är sista dagen i träningsruset. Slutspurten. Och jag vill inte stanna av innan mållinjen. Jag vill ösa ända in.

Det borde vara vilodag idag. Men det är det inte. Det är sista träningsdagen. Imorse var det näst sista träningspasset. Inte för evigt. Men väl innan resan till Kanada.

Jag kände mig lite rostig på cykeln idag. Det tog ett tag innan jag kom in i det. Ungefär 35 minuter. Då var det bara 10 minuter kvar innan passet var slut. Jag hängde inte alls med när instruktörs-Sara frenetiskt pinnade på i hektiskt tempo. Benen känns inte riktigt så pigga. Inte så snabba. Men jag var med i backarna. Med i det segt jobbiga.

Jag har trötta ben som snart får vila.

Det ska bli spännande att se hur kroppen, framförallt benen, reagerar på passet ikväll!

Tor 17 jan (forts.): Lättdistans

När det långa blir längre, blir det korta kortare.

6 kilometer med flyt

Kvällens joggingtur är mitt fjärde pass sedan igår lunch. När jag känner efter hur kroppen mår, märker jag inte av någon överväldigande trötthet. Ingen stumhet. Inget ont. Jag har väldigt bra flyt just nu. Bra känsla. Men klart att det känns att jag har jobbat. Benen känns ganska tomma på explosivitet.

Szalkai ville att jag skulle springa 6 kilometrar ikväll. Ingen match, tänkte jag. För ju längre distanser jag springer: 8, 11 eller 18 kilometer, desto lättare känns de kortare 5- eller 6-kilometerspassen. Precis som på spinningen. Ju längre intervaller vi kör: 45, 70 eller 120 sekunder, desto lättare känns 30-sekundersintervallerna.

När jag skriver lättare menar jag inte jobbighetsmässigt. För korta rundor och korta intervaller är jobbiga med hög puls och närapå mjölksyra. Men de känns lätta mentalt!

6 kilometer är kort. Tänk er själva: under de första 2 kilometrarna springer man utan press. Man värmer upp och känner efter hur kroppen mår. När man står inför de sista 2 kilometrarna är man nästan hemma så man kan kosta på sig att springa på lite. Bli lite trött. Mållinjen är ju så nära. Det är således bara de där 2 kilometrarna i mitten som blir lite malande och gnagande. Som består av löpning där ingenting riktigt händer mer än att man sätter ena foten framför den andra.

Samma sak på 30-sekunders intervallerna på spinningen. Under de första 10 sekunderna kommer man igång. Hittar rätt motstånd och rätt fart på pedalerna. Under de sista 10 sekunderna har man fullt sjå att titta på mållinjen så man inte hinner känna hur trött man är. Det är således bara de där 10 sekundrarna i mitten som blir lite malande och gnagande. Som består av trampande där ingenting riktigt händer mer än att man försöker köra på så hårt man kan.

När det långa blir längre, blir alltså det korta kortare. Och när det är kort vågar jag springa på. Kvällens pass låg på 5.30 min/km i snitt. Det är bra med tanke på att jag värmde upp i 6.15-fart och höll 5.05-5.15 under stora delar av andra halvan. Och detta med relativt låg puls! Jag låg bara på runt 88% av max. Grattis, säger jag till mig själv och undrar vad som håller på att hända. Ge mig ett millopp nu - jag vill sätta pb!!

Tor 17 jan: Bra spinningpass på SATS

Ordningen är återställd!

Lunchspinning

Det var några blogginlägg sedan jag kom tillbaka från lunchspinningen utan den där efterträningsglädjen som är obligatorisk efter ett riktigt bra träningspass. Men det var faktiskt bara igår. Det kan tyckas att jag inte gör annat än bloggar. Men det stämmer inte. För jag tränar ju också! ...ja just det, jag jobbar ju lite också...

Nu ä ordningen återställd. Minnena från gårdagens miserabla spinning är utsuddade. Jag har varit på mitt favoritlunchpass och sitter här ensam på jobbet med ett inre leende som går upp till öronen. Det är träningsglädjen som pockar på. Och hade mina kollegor varit här hade de vetat att jag varit iväg och tränat utan att jag behövt yttra ett ord om det. Träning är fantastiskt.


Nu ska jag jobba gärnet. Sedan ska jag hem och kolla vad som behöver tvättas inför Kanadaresan med avgång i övermorgon. I work hard - and I play hard. Någonstans under kvällen blir det sex lätta Szalkaikilometrar.

Size zero

Syftet var att avskräcka men gårdagens "Sanningen bakom size zero" på TV3 var inget annat än en bantarbibel i TV-format.

Bantarbibeln

Otroligt snygga och smala Louise Redknapp (fru till f.d. Liverpoolhunken Jamie Redknapp) tycker att Size zero-idealet är avskyvärt och gör ett TV-program om vägen dit.

Hennes syfte är att avskräcka men när hennes vikt- och måttresultat redgjörs varje vecka ser det mer ut som en bit från Biggest Loser.

Och vilka resultat hon gör sen! På bara en vecka går hon ner flera kilo och minskar omfånget med flera centimetrar.

Visst, de filmade läkarbesöken vittnar om att dieten och viktnedgången var farlig men vilken underviktig eller överviktig desperat bantare lyssnar på det örat? Allt man ser är en vacker Louise Redknapp som blir smalare och smalare (och hungrigare och hungrigare men hey, what else is new?), som leder modeshower och som grädden på moset samlar hon alla sina vänner och ser riktigt lycklig ut på slutet när hon precis når sin Size zerokropp.

Louise Redknapp före och efter hennes 30 dagarsbantning

I mina ögon lyckas hon inte med syftet att avskräcka. Att hon är hungrig, orkeslös och har magsmärtor är inte vad jag minns av programmet. Det jag kommer ihåg är att det gick så bra för henne att gå ner i vikt. Jag kommer ihåg hur hon åker till LA och går på diverse spa-behandlingar som gör henne smalare. Jag kommer ihåg hur hennes framgångsrecept heter 52 timmar träning på 30 dagar och 800 kalorier per dag. Framförallt - jag ser hur den "quick fix" som Louise kallar det, ger resultat. Och för min del är "Sanningen bakom Size 0" inget annat än en ironisk bantarbibel.

Men - jag skulle gärna vilja ha Louise Redknapps frisyr. Den var grym!

Ons 16 (forts.): Fartlek mitt i natten

Det är skönt att springa i mörker. Då ser man inte backarna...

Szalkaiträning och marathonsnack

Efter att haft varit på jobbet alldeles själv hela eftermiddagen med P1 som sällskap (det är tantvarning på mitt P1-beroende), träffat grabben och försökt snabbhitta ett mysigt fik kring Fleminggatan, hamnat på rätt dåliga Café Blåbär, sedan gått till en Avanzaföreläsning om sparande men lämnat seminariet innan det började och kommit hem och slagit nytt rekord i nya hobbyn QuadraPop-spelet som finns i SonyEricssonmobilen och sett bantarbibelprogrammet "Sanningen bakom size 0" (inlägg kommer om det imorgon) var det äntligen dags för mig att snöra på löparskorna. Klockan hade då närmat sig 22.00.

2.38-på-maran-löparen Susanne Johansson som höll i motivationsföreläsningen på Team Stockholm Marathon i söndags sa att vissa som gillade att springa i mörker gjorde det för att slippa se backarna. Precis som alla andra i salen skrattade jag när hon sa det. Men kanske kände jag igen mig. Jag älskar att springa i mörker. Det är då jag springer som bäst. Kanske inte fortast. Men avslappnat och mest tekniskt korrekt. Det är då jag har flyt. Det var det jag hade ikväll.

Jag drog med mig snabba grabben ut på tre kilometer uppvärmning, sex kilometer fartlek och en slutlig nedvarvningskilometer (rundan blev en nedvarvningskilometer kort). Vi hade planer på att springa Nix runda runt Essingeöarna men det kändes ungefär lika långt bort i tjotahejti som att springa till Acapulco så det blev min nygamla favorit kring Årstaviken och Vikingterminalen.

Min svaghet på den rundan är evighetsraksträckan längs Hammarbykajen. Jag sprang fartlek mellan var fjärde lyktstolpe medan grabben pratade marauppläggning. Eftersom huvudet hade att göra, med att räkna stolpar och lyssna, gick raksträckan till min förvåning både fort och bra.

Mitt mål på maran är att springa varje kilometer i 6.30/6.40-fart. Varje. Varje. Varje. Även den första. Och den andra. Och inte dras med i snabbare fart trots att tempot alltid är högt i början. Grabbens förmaningar om just detta var många och de kommer jag få höra hela våren. Det är bra. Då kanske jag lär mig.

En intressant skillnad som grabben pratade flera kilometrar om, var skillnaden i marathonträningsupplägget mellan en sub3-löpare och en sådan som mig.

Nästan alla mina löppass går i ett tempo som är snabbare än min tänkta marathonfart. Det är på vippen att även mina långpass går snabbare. Därför är det viktigt att jag faktiskt håller den tänkta marathonfarten på de långa passen, eller att de till och med går långsammare, så att jag nöter in den tänkta farten i kroppen.

För grabbens del däremot är det väldigt få pass som går i hans marafart - (drygt) 4 minuter per kilometer. Bara något enstaka (ganska kort) snabbdistanspass går i tänkta marafarten. Långpassen går ganska långt från marafart och Szalkai föreslår bara några kilometrars inslag av riktigt maratempo.

Det låter både rätt (det skulle förmodligen slita på kroppen att springa många pass i det snabba tempot) men också avigt (hur ska man då vänja kroppen vid hela 42 kilometer i det snabba tempot?).

En annan livsviktig fundering som analyserades under passet är vad det är man blir trött av på maran. För en sådan som mig är det inte hastigheten, utan distansen. För en sådan som grabben är det främst hastigheten men även distansen.

Och vad är det som gör att 80-90% tappar mer än fem minuter på andra halvan av maran i Stockholm? Grabbens teori är att många tränar för lite långpass och att man går ut för hårt: det känns lätt i början så man springer på. Även ett långsamt tempo kan ta knäcken på mig. Så jag måste komma ihåg: 6.40 från start. 6.40 från start. 6.40 från start.

Nu ska jag avsluta kvällens roman. Passet ikväll var skönt, lätt och roligt. Det var länge sedan jag och grabben sprang tillsammans och det var kul att återigen lyssna till hans anekdoter och funderingar under en mil.

Imorgon blir det några nya Szalkaikilometrar - och ett nytt spinningpass.

Saltå Kvarn

De senaste minutrarna har det smakats och tyckts. Nu kommer recensionen!

Fruktkick från Saltå Kvarn

Utseendet på Saltå Kvarns fruktdryck Fruktkick signalerar "back to basics". Det ser så hälsosamt ut och flaskan skryter med ett innehåll som är biodynamiskt odlat och kravmärkt. Men den är tillverkad i Tyskland. Det är inget fel på Tysktillverkade produkter men mycket av miljötänket faller eftersom produkten på något sätt fraktats hit.


Smaken då? Nja, säger jag. Fruktkicken består av 100% fruktjuice från apelsin, äpple, morot, päron, druva, mango, banan, acerolakörsbär, passionsfrukt och guava. Någonstans bland mango-, passionsfrukt- och guavasmaken blir det lite för rörigt för mig som inte brukar tycka om sådana smaker. Det gör jag inte heller nu. Jag är mer av en bärmänniska. Därför blir inte Fruktkick något som jag kommer att lägga slantarna på. I mitt tycke seglar konkurrenten Brämhult lätt förbi Saltå Kvarns Fruktkick.

Ons 16 jan: Träning på lunchen

Vad är väl ett spinningpass på lunchen? Det kan ju vara fruktansvärt tråkigt, och... dötrist och... tråkigt... eller alldeles, alldeles underbart.

Barnkalas?

John Blund ville inte släppa klorna om mig imorse så jag missade träningsdaten med Nilla klockan 06.30. Cykelpasset åkte åt fanders. Corepasset åkte åt skogen. Och jag låg bara och sussade medan tidningen hann dimpa ner genom brevinkastet, Hornsgatan hann fyllas med morgonrusande bilar och morgonljuset sakta och väldigt osäkert öppnade sina ögon.

Jag fick ta till en nödlösning och körde ett gult (förkoreograferat) spinningpass på lunchen istället.

Kanske hade det varit bättre att låta bli. Passet var inte alls sådär underbart och skönt energiskt som det brukar vara. Det var dåligt drag och instruktören gick mig på nerverna. Ju mer hon försökte få oss att köra desto mer krängde hon själv på cykeln. Ju mer vi skulle ta i desto yvigare blev hennes kroppspråk och till slut fick jag känslan av att det var ett barnkalas vi var på. Att hon inte gav några som helst tidsangivelser vid tempohöjningarna och att hon skrek ikapp med musiken och ändå inte hördes gav inga som helst pluspoäng.


Nu längtar jag istället till ikväll då jag ska springa under Szalkais vinande piska. Gårdagen ägnades helt åt vila (och shopping!) så jag springer mina elva kilometrar med pigga ben ikväll.

Killar, tjejer, snack och träning

Att träna för att skryta, eller skryta för att man tränar?

Skrytsnack som motivationsfaktor

Jag gillar hälsobloggar, träningsbloggar och framförallt löpbloggar. Jag läser inga andra bloggar. Det finns en skara ambitiösa löparbloggar och många av de jag följer är skrivna av killar - till skillnad från andra träningsbloggar som nästan alla skrivs av tjejer.

Det är ganska ofta jag medvetet tänker på hur olika (löp)bloggarna är skrivna. Jag uppfattar det som att killarna framhäver distanser, tider och uttrycker fokus på målet, medan tjejerna skriver mer om känsla och vad som är här och nu.

Den största skillnaden som fått mig att höja på ögonbrynen och inse skillnaden är ett inlägg på den mycket läsvärda bloggen Asfaltsjokern. Nix skriver att "skrytfaktorn" är en av anledningarna som motiverar honom till att träna. Han har fått många medhållande kommentarer - alla från killar.

Jag tvekar och frågar mig själv: har jag någonsin hört en person, som inte är kille, skryta med hur långt eller fort man springer eller hur mycket man tränar? Jag tror inte det. Kanske är skrytsnacket en ren och skär killgrej? (Eller är det jag som helt enkelt inte träffat på någon skrytsnackare?)

Kanske beror skrytfaktorn på vilken fas i träningen man är. Ju färskare träningsnörd desto mer skrytsnack, både som kille och tjej?

Jag har svårt att tänka mig att Olle med tio maror i handfatet fortfarande har glöd i skrytsnacket medan Bengan med en eller två maror fortfarande är eld och lågor över bedriften (för det är en verklig bedrift att genomföra en marathon) och gärna snackar tider och resultat med energisk ihärdighet.

För att knyta ihop säcken: är skrytfaktorn en viktig del i din träningsmotivation och tror du att det finns en skillnad mellan tjejer och killar i denna aspekt?

Att skrytsnacka är inte nödvändigtvis fel eller fult, och det är inte heller vad det här inlägget handlade om. Syftet var snarare att fråga vem som skrytsnackar, eller när.

Bra citat

På Fredriks blogg finns ett citat jag gillar. Som jag gillar så pass mycket att jag ska skriva in det på hornhinnan och ta med på alla långa träningspass. Citatet lyder: "din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv."

Mån 14 jan: Snabbdistans på cykel

Tänk dig en bastu. Och en cykel. Och att du ska cykla snabbdistans. I bastuvärmen. Så var det ikväll...

110 minuter spinning

På måndagskvällar har jag ofta ont i baken. Det beror alltid på samma sak: två spinningpass på raken med underbart, härligt, fantastiskt inspirerande Pia.

Det jobbiga med två pass på raken är inte tröttheten på slutet. På slutet är man så glad, så lycklig, så nöjd att man känner det knappt. Det jobbiga med två pass på raken är den där lugna perioden på mitten. Uppvärmningen på varv två. Det är då man känner hur sadeln är ruskigt obekväm och hur det känns lite jobbigt. Men så drar musiken igång efter de där åtta-tio första lugna minutrarna och så har man glömt bort den där gnagande känslan av skavsår. Då sprutar återigen endorfinerna. Då är det bara att ge järnet som gäller. Allt annat skjuts åt sidan.

Ikväll var det inte bara endorfinerna som sprutade. Svetten sprutade också. Något knas var det på ventilationen glasväggen vid utgången immade igen redan på uppvärmningen. Värmen då var bara början. Lägg till en full cykelsal och ett stenhårt pass och svetten bara rinner och rinner.

Här har det stönats, pustats och svettats många droppar!

Snabbdistans på riktig cykel betyder ganska många timmars cykling. I spinningsalen är tidsaspekten begränsad till de vanliga 55 (eller 110 om man kör två pass) minutrarna. Jag vet inte hur det kunda flyga ur oss men efter passet stod jag och Nilla och pratade med Pia och föreslog ett tretimmarspass någon dag. Och nu verkar det bli just så. Så håll ögonen öppna för ett "riktigt" cykelpass på SATS Hötorget inom en snar framtid.

Pytt á la Puma

Jag är både stolt och mätt efter min superenkla kulinariska kreation jag sitter här och äter i TV-soffan framför Idrottsgalan.

Det hälsosammaste jag kan tänka mig att äta, är ren mat. Ren alltså. Utan krångligheter. Under studietiden hade jag och min lägenhetskompis dille på att äta rivna morötter med italiensk salladskrydda och kikärtor. Bara. Det var supergott. Ikväll bjöds det på lika enkel, men varm, mat.

Pytt á la Puma

Pytt á la Puma, uppfunnen ikväll, betyder en bit purjolök som fräses tillsammans med tärnad kassler och frysta wokgrönsaker. Till det serveras tärnad avokado och lite keso. Voilá!

Så stark är Sanna Kallur

Aftonblaskan levererar en ganska rolig artikel från ett av Sanna Kallurs styrketräningspass. Jag gillar citatet från SOK:s Richard Nilsson bäst: "Det handlar om att få rätt sorts styrka. Du kan vara stark som en traktor eller stark som en Ferrari. I Sannas fall är det Ferrarin som gäller."