Kaseinprotein

Smaken är som baken.

Night Pro

Hemma hos mig har det stått en flera kilo tung säck med wheyprotein. Hemma hos Coola Karin har det stått två stora burkar kaseinprotein. Jag bör inte dricka wheyprotein eftersom det är ganska snabba proteiner. Karin bör inte dricka kaseinproteinet eftersom hon får ont i magen. Så vi bytte!


Nilla kräktes nästan bara vid blotta tanken på kaseinproteinet. Hon har en likadan burk, Night Pro, i hallon/smultronsmak. Men smaken är som baken. Jag tyckte att just den smaken var helt ok. Ännu godare var nog chokladsmaken. Konsistensen var ganska krämig men framförallt fluffig. Som sagt, smaken är som baken.

25/3: Nästan väldigt lång spinning

Det skulle vara kul att träna spinning en hel dag. I väntan på det var tanken att vi skulle köra 3 pass på raken...

Långträning

SATS Odenplan är generösa och bjuder på många spinningpass på raken om kvällarna. Det är lätt att få ihop 3 timmars cyklande. Ja, faktiskt även 3.5 timmar om man väljer att anta mastodontspinningutmaningen en tisdagskväll. Det gjorde vi: Coola Karin, Nilla och jag. Eller, nästan jag. Tyvärr drabbades jag av dålig tajming på grund av nya jobbuppdraget och missade första klassen. Medan de andra två galningarna körde de riktiga 3.5 timmarna fick jag helt enkelt nöja mig med 2.5 timmar. Det har jag ju kört förut så det är egentligen inte så mycket att hänga i julgranen. Men jag hänger nog upp prestationen på en liten gren långt nere vid julgransfoten ändå.

Det är inte orken som är den största utmaningen under långspinning. Det är tamigsjutton rumpnötandet. Det som alltid gör sig påmint under uppvärmningen av pass nummer 2 - när man hinner känna efter hur kroppen mår. Det gör ont och är obekvämt på ett obeskrivligt sätt. Det gör inte skavsårsont, men det skaver liksom ändå.

Resten av mitt coola kompani hade kört en blå 55-minutersklass när jag anslöt. Då väntade en gul (förkoreograferad) 55-minuters mellanklass. De gula spinningklasserna är verkligen hur trista som helst. Musiken är totalt ointetsägande och bara dålig. Men det där brydde jag mig inte om så mycket. Jag hade ju precis upplevt startskottet gå och jag var upptagen med annat. Att försöka köra på för fullt till exempel. Enligt mitt eget race och inte enligt den ganska trista förkoreograferade klassens upplägg.

Efter den blygsamma mellanklassen väntade machospinning. 70% biffiga killar och 30% tuffa tjejer. En ganska typisk uppställning för just den här klassen. Passet leddes av en kille och det märktes: på snacket och på musiken och till viss del på upplägget som bestod av en hel del långa, tunga block. Hela passet avslutades med Sveriges Radios "mål-jingel" som radiosporten använder när de rapporterar från hockey, fotboll eller bandy eller vad det nu kan vara...

Kvällens pass var på det stora hela en lite konstig upplevelse. Jag blev inte jättetrött, trots att jag körde på. Jag svettades på långa vägar inte lika mycket som jag brukar, trots att pulsklockan visade på ganska bra siffror: ganska exakt 150 minuter, 1500 kalorier, medelpuls på 73% av max, maxpulsnotering på 96% av max (och en lägsta puls på 22% av max).

Idag är början på resten av ditt liv

A new dawn, a new day, - a new beginning.

Hallelujah

Idag är början på resten av ditt liv. Imorgon också. Är det inte härligt, varje dag får vi en ny chans till omstart. En ny chans till att ta nya friska tag.


Idag är lite av en början på något verkligt nytt för mig. Det ska bli spännande. För en gångs skull snackar jag inte träning eller kost, även om det kommer få positiva träningskonsekvenser...

Jag driver eget företag tillsammans med några kollegor. Därför kan jag ibland ta mina långluncher. Därför kan jag ibland jobba hemifrån. Därför har jag kunnat vara uppe och åka skidor lite som jag vill (även om det inte skett så ofta i år - ändå har jag fått in runt 4 veckors skidåkning...). Idag skriver jag förhoppningsvis på kontraktet för ett långtids konsultuppdrag. Lönen är säkrad för ett tag framöver. Långluncherna och jobba hemmachanserna minimeras, men - det finns gym på jobbet med gruppträningsklasser och i närheten öppnar snart en ny SATS-anläggning. Spännande är bara förnamnet.

Om allt går som planerar väntar ikväll den största spinningutmaningen jag hitills varit med om. Jag har laddat träningsväskan med två flaskor Powerade för äventyret. Det är en ordentlig utmaning vi snackar om.

Välkommen till verkligheten

Crash, boom, bang.

Vardag

Jag gick upp 16.30 idag. Låg kvar i sängen och vägrade envist titta på klockan. Grabben hann både göra frukost och lunch och gå iväg för att träffa en kompis som är på genomresa. Med IPod-lurarna i öronen försvann jag in i Karin Alvtegens värld. Orkade inte göra något. Inte tänka på något.

Abstinensen slog till hårt denna gång. Varenda gång jag kommer hem från Åre är det som att jag ställer mig i en obarmhärtig kalldusch. Igår kväll kändes det rätt okej. Jag tyckte jag hanterade hemvändandet bra. Det kändes bra på tunnelbanan hem, trots att just tunnelbanan hör till de mest kritiska ögonblicken. Inget känns mer ogästvänligt än stökiga perronger, smutsiga tåg och ogästvänliga människor. Det är som att jag inte orkar med det. Men igår gick det bra. Imorse gick det sämre. Det som till slut verkligen slog undan benen var vågen som imorse visade rekordsiffror. Så mycket jag vägde imorse har jag aldrig vägt förut. Tre timmar senare vägde jag mig igen och då visade vågen 1 kilo mindre. Ironiskt.

Tjocksnoret i näsan och huvudvärken innanför pannbenet hänger envist kvar som kedjor som gör att jag inte ens orkar ta mig ur dessa lågskor jag har på mig idag. Dokumentären om killen som enbart äter Mc Donaldsmat i veckor snurrar på 2:an och när jag orkar ska jag försöka ta mig till någon mataffär för att fylla på kylskapet med sunda matvaror. Det krävs dock en hel massa energi för att orka ta mig de 250 metrarna till den lite större mataffären än mitt lilla Konsum på hörnet.

Dagen var tänkt att fyllas med ett långpass. Det enda långpasset som blivit av idag är slumrandet i sängen. Men imorgon är en annan dag. En ny dag med nya känslor och nytt humör. Det är lustigt hur allt kan förändras så snabbt.

PS. Karin Alvtegens böcker Svek och Skugga är något deprimerande, men fruktansvärt bra! Medan Svek berörde mig på ytan fick Skugga mig att fundera. Vems var skulden? Var Gerda den onde som inget gjorde trots att hon visste, enligt den teori Halina berättade för Axel i Västerås? DS.

Lör 22 mar: Att överleva skidåkningen

Det vore roligt att haft pulsklockan idag. Den hade nog visat på spännande siffror.

Skidåkarben

Det fanns en tid då jag blev förbannat trött i benen av att åka skidor. Det brände rejält redan efter halva pisten. Jag trodde jag hade dåligt tränade ben eller att jag åkte fel med för mycket "broms" på (jag är ingen raceråkare, jag är teknikfreak). Men jag älskade skidåkning så pass mycket att jag inte gav upp trots den snabba tröttheten.

Denna tid utspelade sig för inte så länge sedan. Epoken där jag alltid grinade illa inombords slutade så sent som i januari. Då gick mina "gamla" Technicapjäxor sönder. En skruv försvann någonstans i snön och bergen i Kanada. Det var bara två dagar kvar på skidresan och jag hade inga planer på nya pjäxor. Istället hyrde jag ett par pjäxor. Det finns inte ord att beskriva hur dåligt åkningen i hyrpjucken gick. Det spelade ingen roll om du har världens bästa skidor - om du har världens sämsta pjäxor blir bra åkning en omöjlighet. Hyra skidor kan jag tänka mig göra i framtiden, men hyra pjäxor? Nej tack.

Den skiddagen försvann till spillo och istället gick jag till en ordentlig boot fitter: FanatykCo (i Whistler). De tittade ordentligt på mina fötter. Analyserade hur de såg ut. Vilka pjäxor mina fötter skulle trivas i. Det tog ett par timmar. Jag provade och provade. Technica. Salomon. Head. Det slutgiltiga köpet gick loss på 6 000 kronor. Men det är bland de mest välinvesterade pengarna i mitt liv. Med mig hem till Sverige, och mitt nya sköna skidåkarliv, har jag ett par underbara pjäxor. Originalinnerskon är bortkastad och utbytt mot en innersko som är formad helt efter min fot. Det har gjort underverk. Jag, som har jobbiga problemfötter, skulle vilja skriva att jag åker skidor i bomull. Men då skulle jag ljuga. Pjäxor ska ju inte vara bekväma. Mina pjäxor är heller inga joggingskor, men skillnaden är enorm. Då var det tight och aj. Nu är det tight och skönt. Det har gjort mig så mycket starkare. Som om jag stått i jägarställning mot en vägg en halvtimma varje dag i ett halvår.

Idag åker jag både en och två och tre backar utan att behöva stanna. Jag ligger på, pressar teknik, kör till max och när jag stannar är det inte den brännande känslan i benen som stör. Det jag känner när jag stannar är hur pulsen slår. Snabbt, snabbt. För nu äntligen kan jag jobba genom svängen, med ben och fötter och allt, och det finns inget som gör ont. Inget som blir trött i förtid. Därför hade det varit kul med pulsklockan idag. Pulsen har stigit högt, högt, flera gånger idag.

Tväråvalvet. En Åreklassiker i solsken.

Gästrappet.

Fullt ös medvetslös (teknikmässigt, inte fartmässigt) utan "bränn" i benen.

Påsken ligger tidigt i år och det märks. Inget töväder i sikte. Minus 15 grader under natten bäddade för hårt före i pisten. Grabben klagade på isen och undrade om det fann skridskor i skiduthyrningen. Vadå is, undrade jag och älskade det hårda rena föret och mina Nordica Dobberman som skar fast ordentligt. Breda all mountainskidor i all ära. Men är det hård pist ska man ha något med bra grepp och som gör sig bäst på kant.

Kallt i bilen - trots värmefläkt. Växthuseffekten har åkt någon annanstans.

Men visst fanns det moln trots klarblå himmel. Mycket folk betyder långa liftköer. Långa liftköer betyder vassa armbågar och sura miner och skällande liftvärdar - i alla fall i Åre. Jag skulle vilja ta mig ett snack med Niklas Sjögren, destinationschef i Åre. Mycket folk i liften behöver nämligen inte betyda bu och gnäll och överkörda skidor... jag sitter här med svaren på alla Åres liftköproblem så jag hoppas han vill lyssna när jag ringer!

Här var det folk så det räcker och blir över...

I köer och folksamlingar där djungelns lag råder spiller jag allt det goda humör jag besitter. Att ta skidbussen hem mitt i rådande överbefolkade påsklovsvecka skulle förmodligen förstört hela eftermiddagen. Därför var det grabben som beslutade att vi skulle ta oss hem för egen maskin: på slalomskidor över fjällmyrarna. Jobbigt? Ja, naturligtvis. Jobbigt och helt klart värt det! Jag står ut med 20 minuters sega ben och armar bara jag slipper allt stök och bök och irritation i en kaotisk skidbuss. Dessutom brände de där 20 minutrarna ordentligt med kalorier, gav mig kanske lite extra framtida uthållighet i armarna och några snygga fjällvidder till minnesalbumet. Dessutom fuskade jag och drack en kopp choklad efter min "kycklingsås med sallad istället för ris" till lunch. Det man fuskar ska man sota för. Inte självdestruktivt. Bara rättvist.

Jag och grabben kämpar i sega uppförslut.

Eller, det är mest jag som kämpar. Fjäderlätta grabben flyger fram och väntar sedan tålmodigt på att jag ska komma ikapp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sota för nästa vecka. Mycket träning blir det. Imorgon åker jag hemåt och måndag kan därför bli till en enda lång träningsdag. På tisdag hoppas jag på mastodontspinning. Skavsåren i baken är inget jag tänker på nu. När det gäller träning hoppar jag först och tänker sedan. Den metodiken funkar inte alltid. Fråga grabben som skulle göra stunttrick (hopp från gigantisk snöhög med snorhala sneakers) igår kväll men som sträckte både en och två muskler i ryggen. Fråga yngsta brorsan som gav sig på en uppenbarligen alltför stor kicker i parken på brädan idag och slog höften ur led. Båda två lever och mår under omständigheterna bra. Jag hoppas på mindre skråmor och blessyrer nästa vecka.

Topprestation

Peak Performance. Topprestation.

Snygga kläder?

I gymnasiet på sena 90-talet var Peak Performance bland de coolaste klädesmärkena man kunde bära. I 8:an eller 9:an hade jag en tröja i tegelstensorange med Peaks gamla indianlogga som jag köpt billigt på Stadium. Det var jag inte ensam om. Halva skolan hade fyndat Peaktröjor på samma rea. Jag minns också polotröjorna, vita med höga kragar och loggan vid halsen. Ovanpå skulle man helst ha en skjorta från Polo Ralph Lauren (åh härliga Saltsjöbadsmode...). De var coola. Då.

Peak Performance står tryggt som varumärket som signalerar baslyx. I min värld är inte Peak Performance det trendigaste och hippaste som finns. Men varumärket utstrålar ändå någonting. Självsäkerhet, kvalitet, klass och stil. Peak Performance är attraktivt.

Hur pass snygga och roliga Peak-kläderna är, beror på vilken butik man besöker. Gå till Peak Performance i Whistler och utbudet är skralt och magert. Gå till Peak Performance på NK och utbudet är enkelspårigt och tråkigt. Men gå till Peak Performance i Åre eller Biblioteksgatan/Birger Jarlsgatan och jäklans vad jag kan tänka mig att shoppa grejer! (De två sistnämnda är Peak Performance flagship stores i Sverige och har "allt")

Jag är ett fan av Peaks sportigare kollektioner. Särskilt "spring 2008". Jag hittade många godbitar när jag var inne i Årebutiken och när jag bara gått ner några (okej då, 10) kilon ska jag öppna plånboken. Grabben är inte förtjust när jag är på mina shopping sprees men denna kommer han tillåta!

På fotot ser den här västen ganska trist och plastig ut men den är egentligen både basic och classy - precis vad jag vill ha i mina kläder. Dessutom är det en smidig väst och ingen köttbulleväst. Vill ha!

Detta är ingen vanlig tråkig vit hood. Materialet är lite annorlunda. Lite glättigt och knottrigt. Snygg som fan. Basic och classy, igen. Finns i en mängd olika färger. Jag vill ha allihop!

Snygg användbar sportig jacka. Blå är ingen favoritfärg hos mig men det här var en schysst blå färg. Vill ha - i alla färger helst!

Världens underbaraste jacka i något slags supertunt funktionsmaterial. Jag älskar detaljer som riktigt snygga blixtlås (som även finns på Jon Olssonkollektionen hos Cross). Vill ha som fan!

Visst har ni sett ett par svarta träningstights som slutar på vaden förut? Vanligtvis står det Craft, Nike, Adidas eller något annat på dem. På dessa står det Peak. Same same - but different. Vill ha!

Supertunna vårmössor (och headbands) i något funktionsliknande material. Lite snyggt långa så att man inte ser ut som ett ägghuvud. Jag älskar den bruna mössan med blå text. Och den vita högst upp med blåprickigt P. Och den gräddvita med rosa text. Fan. Jag vill nog ha allihop!

Den här cykeltröjan fotade jag mer för skojs skull. Men ju mer jag kollar på den, desto mer vill jag ha den.

Förundrad

Tänk att två hackade tomater och en liten näve bladspenat kan fylla en hel tallrik. Jag är förvånad. Tills nu har jag trott att jag behövt skörda ett växthus för att få ihop till en grönsaksmiddag. Obviously not.

Middagstallriken fylldes också med kycklingbitar, några hackade oliver, lite lite fetaost, några doppar balsamvinäger och massor med italiensk salladskrydda.

Tor 20 mar: Semi-träning

Jag längtar efter träning, och att skriva riktiga blogginlägg.

Skidåkning

Utförsåkning är lite som medelintensiv intervallträning. När jag åker blir jag trött. Inte maxtrött men lite sådär färdig att vilan i liften känns skön. Och visst bränner det kalorier, det märkte jag inte minst i julas när jag åkte med pulsklocka. Men, jag ser visst ändå inte utförsåkning som riktig träning. Igår åkte jag med en brännande känsla i halsen till exempel. Jag skulle inte få för mig att träna någonting annat med halsont. Men utförsåkning är heller ingen icke-träning. Jag kan bli hur trött som helst efter en minuts åkning där jag "gett allt" och pulsen ligger nog på drygt 80% då. Tills jag fått för mig något annat stoppar jag utförsåkning i kategorin "semi-träning". Här hamnar även powerwalks och promenader.

Vi: jag, grabben, Jon Olson med grå-vit Lamborghini med tjusig tillhörande takbox, och alla andra som befinner sig i Åre, har njutit av två dagar med nästan-blå himmel och helt okej liftköer. Jag bävar lite inför morgondagens påskrusning. Skidåkning är så mycket bättre när man inte behöver vässa armbågarna i liftkön hela tiden. Och Åres kösystem är tyvärr superkasst.

Åredagar = mysiga varm choklad- och fikadagar. Men det där med fika är inte lika kul längre. Cola light är vad som bjuds mig. Allt annat är ju bara kolhydrater. Igår åt jag kalops utan potatis till lunch (jag är inte alls en husmanskostmänniska...) och idag blev det en svindyr sallad som inte visade sig innehålla en enda gnutta protein. Men jag försöker i alla fall. Vi får se vilka val morgondagen bjuder på.

Visst skrev jag att det var soligt?

Såhär bra blir bilden med självutlösare...

Hummelbranten, det där området på kullen med lite buskar precis till vänster om liften, bjuder på skön och lättåtkomlig utanförpistenåkning. Att kalla det offpist är väl lite over the top...

Den här bilden är tagen bakom Ullådalsstugan. Istället för att ta skidbussen kan man staka sig hemmåt (mot Tegefjäll) över myrarna. Det är väl en 3-4km och tar runt 20min.

Helt klart värt besväret!

Hallå, ska det vara ett ankare?

Ska det vara ett sport-ankare så ska det vara:

André Pops!

Tack André för att du suttit med oss i SVT:s vinterstudio hela säsongen. Du är bäst! Det tycker både jag och hela svenska folket, eller juryn, eller vem det nu är som röstat fram dig till TV:s bästa sportprofil. Peter Jihde har jag redan glömt vem det är.

Däremot kan kommentatorn Jonas Karlsson gå och göra något annat. De senaste månaderna har han expertkommenterat både skidåkning och friidrott på SVT. Jag tror jag kunnat gjort det bättre själv. Mister Karlsson har bland annat "sett" hur Kalla tagit in sekunder efter sekunder i längdlopp men se - det noterade aldrig någon annan och ingen klocka heller för den delen. Och så har det hållt på. Misstag efter misstag. Nej Jonas Karlsson, håll dig till det du kan!

(Jag känner mig elak just nu, det kanske är elaka kycklingsjukan?)

Puma hissar och dissar

I väntan på SJ.

Toppen och botten

Min gigantiska följeslagare är packad. Jag pratar om min supersmarta ski bag från Dakine såklart. Det bästa köp jag någonsin gjort, typ. Här får jag plats med både skidor, pjäxor och skidkläder. Ja det är sant. Halleluja! Nu ska jag bara orka släpa den till Centralen också. Jag kan inte lita på grabbens hjälp för hans Dakine är lika stor och tung.

Men det var inte det jag ville säga. Egentligen ville jag bara hissa en blogg. Jag tycker Marys funrun-blogg är riktigt rolig. Ja förutom det att katten varit på sjukan förstås. Heja Funrun!


Jag skulle ju dissa något också... Trots att jag är typ världens snällaste (förutom då jag är ute och springer för jag har både gett finger och dunkat på bilar som jag haft närkontakt med. Fast det har faktiskt inte varit mitt fel. Ja, enligt mig alltså...) tycker jag faktiskt att det finns några riktigt dåliga träningsbloggar.





Ja, inlägget tog faktiskt slut där.

Käk!

Igår var första dagen enligt ny matmodell. Hur gick det?

Utvärdering av dag 1

Det är för tidigt att säga något om mitt nya matliv än så länge, men jag kan ändå göra några konstateranden:

Min mage håller sig inte mätt på gröt särskilt länge. Är det något fel på den? Magen menar jag, inte gröten.

Bananer är den frukt som mättar mest men det är väl också den som ger mest kalorier? Synd! (Har precis ätit en banan till förmiddagsmellanmål och jag tror inte att det var ett bra val)

Proteindrycker som blandas med vatten blir inte lika goda som på mjölk... i avsaknad av kaseinprotein fick det bli DoublePro igår eftermiddag. Blandade 1dl pulver med 4dl vatten men fuskade och hällde i 1dl mjölk också. Det får bli ett avvänjningsprojekt.

Grönsaker tar stor plats på tallriken! Jag köpte manchetesallad (eller vad det nu heter) ekologiska tomater, ekologiska champinjoner och ekologiska paprikor men paprikorna fick inte plats på tallriken. Jag har dessutom upptäckt hur fel det känns att köpa icke-ekologiska grönsaker. Då känns det som att man lika gärna kan skita i dem. Och visst smakade de ekologiska kravodlade tomaterna lite bättre än "vanliga"?

Det är kul att äta ofta! Även om jag som vanligt höll på att glömma mellanmålen...

Jag är fortfarande förkyld. Halsen skaver och jag är irriterande snorig. Jag har inte tid med sådana här skitförkylningar! Igår missade jag dubbelspinningen efter jobbet och idag blir det heller ingen träning innan nattåget norrut (i sittplats, snål som jag är).

Nu fortsätter jag dricka te. Skål!

Ekologiskt is the shit!

Får det lov att vara champinjonstekt kycklinginnerfilé på en bädd av machetesallad tillsammans med en tomat- och löksallad toppad med pinjenötter och balsamvinäger? Ja tack.

Djur i maten!

Jag kom hem i lördags, trött och hungrig och alldeles oförberedd på vad som skulle trilla ur mitt flingpaket!

Flingor med protein

Vi har läst om det förr: möss i chipsen och andra döda kryp i varor som kommer från mataffären. Som så mycket annat tror man aldrig att det ska hända en själv. Visst har jag också sett mjölbaggar och andra insekter i sallad och så. Men de har i alla fall levt. Och de har varit i deras naturliga tillvaro...

I Kellogs K Special flingpaket förväntar jag mig inga småkryp. Men en död insekt var precis vad som trillade ut bland de torkade hallonen och landade i min yoghurtstallrik ovanpå en krispigt spröd Kellogsflinga. Yuk! Jag, som inte är särskilt äckelmagad tappade matlusten. Samtidigt undrade jag vem jag skulle kontakta först: Kellogs eller Aftonbladet?

Jag ringde aldrig Aftonbladet. Klockan var mitt i Schlagerfestivalen. Däremot skickade jag ett mail till Kellogs konsumentkontakt och idag fick jag svar. De vill att jag skickar in insekten för analys så att de kan utvärdera händelsen. Visst kan jag göra det. Men - jag vill ju för fasen ha kompensation. Och tänk om de mörkar händelsen och säger att de aldrig hänt? Då har jag bara en suddig bild på något mörkt tillsammans med några kellogsflingor.



Jag kommer nog inte äta Kellogs Special K (red berries) längre. De innehåller ju faktiskt kolhydrater - dessutom snabba sådana...

Dagen D

Måndag morgon och jag vaknar med skavsår i halsen. Inte precis vad jag tänkt mig.

Kostplansstart

Jag hade tänkt spinna benen varma på en spinningcykel ikväll. Den planen är bortspolad. Jag har ont i halsen och ska knapra Sinutabs och dricka te istället. Te utan honung. Jag drack alltid te med honung förut men jag är glad att jag vant mig av vid det eftersom det är dagen d idag. Dagen då jag börjar planera min kost och ändra några av mina kostvanor.

Jag äter inte för många kalorier egentligen. Och jag äter i stort enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Men, för mig med PCOS och tillhörande fucked up insulinkänslighet, äter jag fel. Dessutom bör jag äta mindre kalorier än jag gjort hitills, eftersom det här med kalorinivåerna också verkar vara en PCOS-okänslighet.

Jag sitter här med facit framför mig - förslag på hur en matdag kan se ut. Jag ska sikta mot 1700 kalorier. Till min hjälp bör jag registrera mig på Viktklubb igen för att hålla koll på kalorier men framförallt andel kolhydrater/proteiner/fett. Mitt mål är att försöka ligga på en fördelning av 43% protein, 24% fett och 33% kolhydrater, eller nånstans däromkring. Rekommenderat intag av kolhydrater är 40-50% men just p.g.a. PCOS:en är jag en kolhydratsalien.

Ett av mina stora misstag har varit att jag äter för sällan. Just som jag sitter här kommer jag på att jag faktiskt inte ätit sen frukost. Mitt schema förespråkar ett päron till förmiddagsmellanmål. Jag är mycket väl medveten om att man ska äta ofta. Jag har lite naivt trott att jag faktiskt gjort det. Men mina nedskrivna vanor talar sitt tydliga språk och jag glömmer faktiskt ofta bort att äta mellanmål. Eller så är jag lat och orkar inte snurra bort kontorsstolen till fruktkorgen som oftast är välfylld eftersom vi är så få på kontoret. Dumma vanor hos en oftast ganska klok Puma.

Misstag nummer två som jag gjort är att inte äta tillräckligt med grönsaker. Anledning till det är att jag under vinterhalvåret sällan är sugen på grönsaker. Enda sättet att komma till rätta med detta är att planera in grönsaksrätter. Att spontanlaga en grönsaksmiddag sitter nog rätt långt inne. Planering är a och o, och det ska jag ta fasta på.

Löparskador

Tillsammans med en naprapat föreläste Lisa Blommé om skador, och hur man förebygger dem, idag på Team Stockholm Marathons träning. Naprapaten var (väl) där för att berätta just om den förebyggande biten. Lisa å sin sida kunde intyga att hon haft alla dessa skador. Som om det var en meritlista. Visar inte det istället på att hon tränat fel. Och att hon dessutom tränat fel flera gånger, eftersom hon varit skadad så mycket? Vad för förebild gör det henne till?

Fysiska utmaningar

Jag och Coola Karin kan inget annat än snacka träning och utmaningar när vi ses. 6-dygnsloppet i Hallsberg i sommar vore coolt. Men innan dess ska vi hitta på en spinningutmaning. Den ska finslipas lite innan den duger för presentation - och genomförande...

Lör 15 mar: 6 timmars löpning i Skövde

Skövde är fint. I alla fall Bolougnersparken. Det känns som att jag kan den nu.

Ultralopp

Man hinner tänka ganska mycket under 6 timmars löpning. Ändå kunde jag inte tänka på något. Det gick en gräns efter en tid, efter ett antal kilometrar, då hjärnan fick det svårt att fokusera. Vi såg på en skärm, vid varvningen på den 1.2 kilometer långa banan, hur långt vi hade sprungit. Ändå försvann sifforna ur huvudet tre sekunder efter jag tittat på skärmen. Jag kunde inte hålla kvar tankarna i huvudet. Jag visste hur långt jag sprungit, jag visste hur lång banan var, ändå kunde jag inte förmå mig räkna ut hur många varv jag hade kvar till mitt mål. Att fokusera tanken gick inte. Hjärnan var bortom all räddning. Det är därför jag är en urdålig tävlingsmänniska. Att vinna, att nå målet, blir helt plöstligt inte så viktigt. Att uppleva är större.

Jag nådde inte mitt mål på 42 eller 45 kilometer eller vad det nu var jag satte det till (jag tror jag kom runt 40 kilometer). Jag är helnöjd. Låter det konstigt? När jag sprang där, på varv 30 eller så, kändes det liksom inte värt det att pressa mig själv över smärtgränsen. Det var inte därför jag var där. Jag var där för att vara ute och kämpa i 6 timmar - och det gjorde jag.

Jag sprang, i stort sett hela tiden, tills det var 40-45 minuter kvar. Då hade jag 3 eller 4 varv tills jag var hemma: i mål. Det var ingen omöjlighet att klara det, om jag bara stått ut med att det skulle göra lite ont. Främst i vänster höft- och rumpmuskel som inte tyckte att springandet var något kul längre. Min "lilla" trötthet och känningar var dock ingenting jämfört med gubben som fullkomligt skrek ut sina gula sportdrycksspyor efter 3 timmar. Eller gubben (det är många gubbar på långlopp) som efter målskottet skakade så att han inte kunde dricka ur den mugg han höll i handen.

Jag sprang ingen mara. Men vet ni vad, jag - en tjej på BMI 30 - var ute och sprang i nästan 6 timmar på en medelpuls av 84%. Jag skulle vilja se de snabba marathonlöparna göra om samma sak. Jag utmanar er: grabben, Allan, Nix, Masse eller vem som helst! Kanske under 6-dygnsloppet på 400-metersbana i Hallsberg i sommar? Att vara ute och springa i 3-4 timmar är väl ingenting...

Nummerlappsutdelning i Volvohuset i Skövde

Några minuter innan loppet, precis vid varvningen.

Många gubbar är det...

Coola Karin och jag med våra medaljer!

Stämningen på gårdagens ultralopp är precis vad den borde vara på Tjejmilen, Vårruset eller TSM-träningarna. Här var det gemenskap. Folk, snabb som långsam, hejade på varandra och allas armbågar var mjuka som bomull. Det var en familjär gemenskap och alla var välkomna: ung som gammal, tjock som smal. Både tjejer och killar. Gubbarna dominerar. Det är de som håller ut. De unga killarna sprang sina snabba race och försvann sedan någonstans efter 3-4 timmar. Lämnade kvar kämparna. Det är lite coolt - när det kommer till löpning är det gammal som är bäst.

En stor eloge till Coola Karin som nådde sitt mål på 52 kilometer. Hon har den grymmaste envisheten jag vet. Jag beundrar henne för den. Precis som hon säger så sitter halva loppet i huvudet. Dock gör samma envishet att det förmodligen är hon som har ondast i benen just nu... Jag känner mig också ganska stapplig. Stel framförallt. Jag har inte ont någonstans men samlade på mig en blåsa som lägligt nog sitter precis under foten.

De löpare vi sprang med igår är en imponerande och erfaren skara. Några av dem har nog inte gjort annat än sprungit i hela sitt liv. Vi tror att vi kändisspottade Rune Larsson och med på loppet fanns en tjej (okej då - dam) som slog något slags rekord i och med att hon sprang över 70 kilometer.

Gårdagens 6-timmarslopp var så hemskt och underbart och fruktansvärt och fantastiskt att vi nog ska försöka göra det igen. Förmodligen i Borlänge i april. Någon som vill följa med? Det bästa är inte milen man springer eller kalorierna man förbränner. Det bästa är upplevelsen. Ett 6-timmarslopp är något speciellt. Något galet coolt.

Highs

1. Coola Karin har blivit coolare!
2. Jag fick i mig 1dl cola eller sportdryck vid nästan varje varvning!
3. Gemenskapen och upplevelsen - obeskrivligt.

Lows
1. Pucko-Puma fattade inte ljudboken och kom sedan på att IPoden var inställd på shuffle.
2. Min icke-existerande tävlingsinstink - men jag har accepterat den.
3. Att jag glömde plånboken i Skövde...

Starten har gått. Grabben gästbloggar

Klockan har passerat 10.00 och starten har gått i Skövdes 6-timmarslopp. I 6 långa timmar ska ett gäng tokstollar springa runt en bana på 1,2 kilometer. Puma är en av dessa och detta är alltså "grabben" som gästbloggar. Det är med blandad förtjusning som jag nu sitter här och måste skriva nåt bra och kul, men jag är egentligen ingen talare, eller skribent kanske det heter.

Vid 19-tiden igår kväll träffades Puma och Coola Karin för att påbörja sin tågresa ner till Skövde och dagens 6-timmarslopp. Det handlar denna gången inte om spinning/cykling eller skidåkning eller något annat normalt man faktiskt kan göra i 6 timmar, det handlar om löpning som man normalt sett inte håller på med så långe. Tänk er att springa nästan en hel arbetsdag!

I vanliga fall brukar ju ett lopp vara en sträcka, 5 eller 10 km, eller kanske till och med ett marathon, 42,195 km, men den här gången handlar det mer om att springa en viss tid, 6 timmar, och se hur långt man kommer. Spännande va? En annan skillnad är ju också att alla faktiskt håller på lika länge, både elit och motionärer. På tex marathon så hinner en del komma i mål, jogga ner, duscha, byta om, åka hem och kanske öppna första ölen innan en del motionärer tar sig över mållinjen. Det kan också vara ganska intressant, för eliten är säkert inte van vid att springa så länge, även om det kan göra en mara på en bra tid.

Hur kommer det då att gå för Puma och Coola Karin? Ja, jag tror det kommer gå bra. De sprang ju en maradistans på löpband för 2 veckor sen och det gick ju bra, så detta borde inte vara någon större skillnad. Men det borde ju vara roligare med mer folk och så, även om runt 40 varav på en 1,2 kilometersrunda kan bli ganska enformigt. Vädret verkar okej, eller "ingenting väder" som Puma sa en timme innan start. Någon liten skavank kanske kändes, men det är förhppningsvis bara nervositet och försvinner när hon kommer igång.

Det kommer nog att gå som en mara, dvs ganska bra och enkelt de första 25-30 km, för att sen kanske bli lite värre. Hoppas att hon har koll på klockan så att hon inte startar för snabbt. När det börjar bli jobbigt efter halva tiden tror jag att det är ganska bra att rundan bara är 1,2 km. Det blir lätt att tänka "ett varv till". Och det finns ju tydligen en massa mat och dricka, så man kan ju verkligen använda alla 6 timmarna även om man har haft lite fikapauser på vägen.

Jag tror att maradistansen kommer att passeras innan 6 timmar har gått, men jag tror kanske inte att Puma hinner upp till 50 km. De 8 kilometrarna däremellan tar ju en stund och springa och har man passerat maran så kanske der är svårt att motivera sig så mycket mer.

Nu håller vi tummarna och hoppas att de har skoj där i parken i Skövde. Om någon är i krokarna så stick dit och heja lite. Själv kunde jag inte följa med för ikväll är det fyrverkerijobb igen.

Grattis grattis om ni orkade läsa hela inlägget. Ikväll är säkert Puma tillbaka på bloggen igen och berättar hur det gick och hur de har haft det.

"Grabben"

Lyxigaste lunchen

Det blev inte mycket till lunch, men ändå var den bra. Skitbra, faktiskt.

Att äta mat

Jag är en jävel på att träna. Och framförallt på att planera min träning. I flera inlägg har jag skrivit om hur jag går igång på attplanera min vecka med träningspass och vilodagar. Jag fullkomligt älskar att planera!

Att planera kosten är jag inte lika bra på. Det gör jag sällan. Nu äter jag inte kasst som en kratta ändå, men jag äter fel - för mig. Detta konstaterade vi på lunchen. Och det är därför lunchen var så jäkla bra. Nu vet jag vad som är fel, och nu kan jag göra något åt det. "Vi" är jag och kostrådgivaren Susanne som gav mig en ordentlig spark i baken. Den kändes skön. Jag är oändligt tacksam! (Jag tror inte jag sa det Susanne...)

Jag blir inte deprimerad av att konstatera att jag inte är vad jag vill vara. Jag blir inte heller deprimerad av att veta att jag gjort fel och att se det svart på vitt. Det som gör mig låg är att inte veta vad jag ska göra för att ändra på situationen. När jag vet hur jag kan göra något åt det som inte funkat, blir det som att äta en jätteportion med motivation: nu vet jag, nu går det att förändra!

Här ska det börjas planera mat!

PS. Nu har det börjat pirra i magen inför imorgon. Jag skyller på grabben. Han har hypat upp morgondagen. Säger saker som att "imorgon vid den här tiden går startskottet". Ju mer han pratar om imorgon, desto större växer sig utmaningen i min mage. Dessutom känns det som att jag fått ont lite här och var. Mest i skenbenen. Det är hjärnan som spökar. Nu ska jag gå på spökjakt och skrämma bort de små monstren som lever rövare i hjärnan. DS.

Förberedelser och erkännelser

Jag har någonting att berätta...

Förberedelser

Idag har jag tränat. Borde ha sprungit en bit för att förbereda benen på vad som komma skall men som ni vet blev det spinning och styrketräning. Det blir nog bra. Lördagens långjogg är ju som en walk in the park. Bokstavligt talat faktiskt. För hastigheten kommer bli något över promenadtakt. Och det ska bli över 30-talet varv i parken. Det gäller att tänka positivt!

Även parkpromenader kräver sina förberedelser. Jag har shoppat! Ingen Enervit eller sportgels eller så, för jag är så dålig på att äta dem. Däremot har jag köpt 6 blå Powerades (det kommer finnas dricka där med, men dessa kommer gå åt i alla fall), 3 nötcréme, 2 pigall, smågodis och bananer. Inte alls hi-tech på något sätt. Under de senaste galenskaperna har jag lärt känna mig själv. Jag blir trött och matt för att jag inte äter någonting och jag äter ingenting för att jag tycker det är svårt att äta. Kroppen skriker efter energi men hjärnan mår illa vid tanken. Choklad och godis ska nog funka. Annan mat, dricka och smågodis sponsrar arrangörerna med.

Erkännelser

Jag var på spinning idag. Jag var på spinning i måndags. Men det stod inte mitt namn på bokningslapparna...

Eftersom jag råkat missa 3 klasser de senaste 3 månaderna är jag portad från SATS bokningssystem. Jag kan fortfarande boka klasser på plats samma dag men att boka i förväg på internet går inte. De klasser jag vill gå på brukar ofta vara fullbokade och att jag vill inte chansa, därför lånar jag grabbens kort för mina tillfälliga bokningar. Shame on me. Jag vet. Men - jag måste ju få träna!

Hitills har det gått bra. Lika bra som det numera går att aldrig betala parkeringsavgifterna. Det har jag nog inte gjort på minst ett halvår. Nu kör jag inte bil varje dag, och riskerar därför inte heller böter varje dag, men periodvis både kör och parkerar jag mycket och jag har garanterat sparat tusenlappar. Jag har stått på Sveavägen åtskilliga dagar, utan p-lapp - utan p-bot. Parkerar jag i garage kostar det mig över 300 kronor för några timmar. Då riskerar jag hellre att bli lappad för 450 kronor. Risken att det skulle hända är minimal. Men - i småstäder betalar jag alltid. Där är det "billigt" att parkera. Då är det dumt att riskera en p-bot.

Sådär. Tack för bikten.

Mobilblogging...

Jag försökte mig på att blogga med mobilen idag. Jag vill ju kunna rapportera live från långlöparloppet på lördag! Men det ville inte funka. Inlägget publicerades inte på bloggen men ligger i min redigeringslista på instrumentpanelen. Någon som vet hur man löser detta?

Tor 13 mar: Styrka och spinning

Nu har jag vilat nog!

Styrka + spinning = Långlunch

Igår jobbade jag till långt efter Seinfeld slutat. Därför belönade jag mig med en två timmars träningslunch idag. Styrketräning av biceps, triceps, rygg och axlar stod på schemat, tillsammans med ett 45-minuters spinningpass.


Eftersom jag var på gymmet redan före 11 var det tyst och lugnt. Inte lika många grabbar i styrketräningsrummet som vanligt. Ingen kö, ingen trängsel, bara jag och mina femtielva övningar som stod snyggt listade i träningsdagboken:

• stående rodd med stång + bicepscurls med stång (superset)
• bicepscurls med rep i cc: svårt att få kontakt med muskeln med rep.
• tricepspushdowns med rep i cc
• tricepspushdowns med stång i cc: åh vad det bränner skönt!
• latsdrag i maskin: blev inte så många eftersom jag inte vet om jag gör den rätt...
• hammercurls + "sidlyft med hantel för midjan" (superset)
• rygglyft på golv
• crunches på boll med fötterna mot väggen: shit vad det bränner!
• sneda crunches
• "bensträck" på matta: känns mer i höftböjaren än i magen så jag utför den inte korrekt...

Både tid och ork rann iväg så jag hann inte med den sittande rodden, hantelrodden på lutande bänk och ryggresningar som också fanns med på listan. Visst är det smart att inte hinna eller orka med den muskelgrupp man gillar minst att träna. Shame on me!

Men spinningen gick bra. Svetten rann som bara den och tramporna gick i ett. Fast... den musik instruktörs-Glenn spelade före passet var snäppet bättre än musiken på själva passet, så jag drog igång i förväg. Pinnade på under de 10 minuter när folk satte sig till rätta.

1 timma och 45 minuter landade lunchträningen på. Jag hade på pulsklockan i stort sett hela tiden - mellan seten och under uppvärmning - därför känns det ganska otroligt att jag låg på en snittpuls på 71%! Visst kände jag att det gick lätt att komma upp i puls, i första supersetet låg jag på nästan 80% av max och under spinningen registrerade pulsklockan en maxnotering på 199 slag - 97% av max. Det är den högsta notering jag uppmätt som jag inte absolut vet är en felhicka. Men 199 låter lite väl högt - speciellt när jag inte minns att det var så pass jobbigt någongång. Så det är nog också en felhicka...

Min våta dröm

Det finns de som dagdrömmer om en solvarm sandstrand, böljande blå vågor och skira paraplydrinkar.

Inte jag.

Jag drömmer om att kliva upp klockan 05.00, full av förväntan, en vanlig vardagsmorgon. Jag drömmer om att sätta på mig träningskläderna i tysthet. Att vakna av morgonluften och bilfria gator som hälsar mig god morgon i den sena gryningen. Att lugnt och stilla jogga kilometer efter kilometer tills de är långt många fler än det är fingrar på mina händer. Se stan vakna till liv. Se pulsen stiga. Sedan komma hem lagom till varmdusch och morgonsoffa. Och sen, möta arbetsdagen samtidigt som alla andra - men med ett underbart långpass i benen. Vilken kick.

Det närmsta jag kommit är när jag och grabben sprang ett varv av Stockholmsmaran klockan 06.00 en lördagsmorgon. Men det är skillnad att göra det en vardagsmorgon. Det är liksom lite dumt.

Träningstidningar

Jag vill ha!

Tidningar och böcker

Här hemma i Svedala är utbudet av träningstidningar ganska glåmigt. Det finns Fitness Magazine och den är bra. Sedan finns det ToppHälsa som aldrig går in på djupet utan är en liten föryngrad version av vänterumsblaskorna Hälsa och Leva fast med mindre forskning och mer träning. Och så finns det Runner's World: har man läst några nummer har man läst alla nummer.

Igår var jag inne på Press Stop. Jag suktade över alla de amerikanska träningstidningarna. Framförallt en tjock special edition av Women's Health. Och Oxygen. Zest. Shape. Och allt vad de heter. Men det blev inget köpa av. 100 spänn för en träningstidning vill jag inte ge. Inte heller 159 kronor för den tjocka special edition-varianten. Den må se hur lockande ut som helst men jag har lovat grabben att vara snäll mot mina finanser som mår dåligt från skidäsongsutgifter.



Däremot kan man för 150 spänn få Jonas Coltings "Se bra ut naken"-bok eller kanske, kanske den där stretchboken från Cia Larsson som Sporty Spice tipsat om. Men den köper jag bara om den har färgbilder. Böcker ger mig mer för mina buck än tidningar och Paolo Robertos "En kvart om dagen"-bok har gett mersmak.

Men ändå... jag suktar fortfarande över de utländska träningstidningarna på Press Stop.

Träningsplaner

Dagen blev en oplanerad men välbehövlig vilodag. Men det blev desto mer träningssnack.

Fikasnack

Jag och Coola Karin träffades efter jobb och frisörbesök. Min umgängeskrets förvandlas så smått från att bestå av gamla högstadiekompisar till "nya" träningskompisar. Mitt liv har länge handlat mycket om träning. Skillnaden nu, mot förr, är att jag äntligen har vänner att prata träning med. Både med grabben och med mina "nyfunna" vänner och här på bloggen såklart. Jag tycker att träningssnack är inspirerande. Ju mer jag pratar, desto mer ter sig allting möjligt.

Coola Karin och jag har känt varandra ett bra tag. I nästan ett och ett halvt år faktiskt (det är länge för mig som har en tendens att flytta runt och byta bekantskapskrets ganska ofta). Ju mer vi snackar desto mer galenskaper föds. Jag vet inte vem av oss som är värst... men jag tror det är Karin. Hon har en diger tävlingssäsong framför sig med galna och roliga träningsläger.

Jag och Karin på Coffeehouse by George

(som stängde alldeles för tidigt).

Det finns en sak som jag särskilt beundrar Karin för - hennes mentala styrka. Den är grym. Om jag bara hade ett uns av den skulle jag i stort sett kunna göra vad som helst. Jag måste se till att skaffa mig ett hårdare pannben!

Tillsammans har jag och Karin utökat våra målsättningar. Numera står Las Vegas marathon i december på vår "to do"-lista. Yihaa! Det är väl den ekonomiska biten som kan vara ett hinder för mig men jag hoppas på lokala sponsorer.

Jag skulle kunna tänka mig fler äventyr i sommar. Cykla längs med Göta Kanal till Göteborg till exempel. Det kräver en cykel och en fungerande, bekväm sådan har jag inte. Jag vill även vandra mer i fjällen. Av någon anledning brukar jag inte hinna upp till Årestugan under sommaren, trots att den står där snällt och väntar. Dumt! Och så vill jag göra en massa utflykter i Halland också. Både till fots och till cykel. Men det var det där med att ha en cykel...

48 timmar på löpband

En mara på löpband är väl ingenting. Vad sägs om 48 timmar istället? Det har Valdemar Andersson testat - och klarat av. Vad sägs om det, Coola Karin?

Kl. 10.03

Sätt på radion och ratta in P1 kl. 10.03 idag. Programmet "Kropp & Själ" pratar om jogging. Tydligen både om "trivseljogging" och hur man ska förbereda sig inför lopp. Undrar om de berättar hur man ska förbereda sig inför ett 6-timmarslopp?

Mån 10 mar: Spinning och styrketräning

Jag känner mig påtagligt sliten. Grabben fick till och med fixa middagen - då är det illa ställt!

Störtskön styrka - supertuff spinning

Styrketräningen igår visade sig vara jobbig för musklerna. Idag var det väldigt svårt att få på sig jackan. Bröstmusklerna stretade emot och ville inte alls att jag skulle "öppna" armarna.

På spinningen ikväll var det tricepsmusklerna som vek ner sig. Benen pumpade på finfint i backarna men armarna ville mest gå och lägga sig. Men se det ville inte jag. Istället ville jag stå i backarna: 12, 9 och 6 minuter långa - allt gånger två eftersom det bjöds på två pass på raken. Mellan första och andra backen fick vi 5 minuter snabb flackkörning. Mellan andra och sista backen tilläts vi hämta andan under bara 30 sekunders vila.

I backarna manade instruktörs-Pia till fartlekar och det tog ut sin rätt. Jag blev sådär segt mör i kroppen. Inte explosivt utpumpad. Jag hade just inte mycket till explosivitet i benen men låg ändå konstant på en puls mellan 80-90% av max. Det är skönt att kunna ligga där så pass länge!

Apropå puls är det intressant när längdskideliten åker med pulsklocka som visas i TV-rutan. Suveränen Bauer låg på runt 93% ofta och länge under lördagens femmil. Intressant är också att maxpulsen är oberoende av hur vältränad man är. Hur tränad man är påverkar dock hur pass länge man kan ligga nära max, och även vilopulsen såklart.

Innan spinningen körde jag 45 minuter styrketräning. Styrketräningssalen var full av grabbar. Det hördes på jargongen. Det snackades en hel del om fräcka sms från lördagsragg... Jag deltog inte i diskussionen utan koncentrerade mig på mitt: min rygg, mina biceps och min mage. Jag konstaterade att styrketräning tar tid - jag hann inte alls med alla övningar på min lista. Mest nöjd var jag över att jag hittat min perfekta magövning: crunches på pilatesboll med fötter på väggen. Min mage tycker att det är så mycket jobbigare än när jag kör crunches med fötterna på golvet.

När jag kom hem upptäckte jag att min laptop nummer två också har tackat för sig. Visst har jag märkt de senaste dagarna att skärmen gått och dött och hela skiten hängt sig när jag råkat trycka lite på området nedanför tangentbordet. Men jag är inte förvånad. Den laptopen är antik - från 2000. Dessutom väger den alldels för mycket för att släpa till och från kontoret. Det är med nöd och näppe jag fått låna grabbens laptop. Det är knappt att jag vill. Jag är livrädd för laptopar numera - alla jag rör vid går sönder!

God morgon världen!

Vad som behövs en grå, trist och regnig måndagsmorgon är en god frukost!


Äntligen måndag

Det är måndag - den jobbigaste dagen på hela veckan. När det gäller träning, menar jag. Jag är förväntansfull över kvällens utmaningar på gymmet. Det ska bli tufft och skitkul. Jippie för måndagar!

Bra träning kräver bra mat. Jag är ingen expert på mat, men jag vet vad jag gillar att äta - speciellt till frukost: mosad avokado och några skivor med rökt skinka på det fantastiskt jättegoda nöt- och aprikosbrödet från Arlas receptbank. Och gärna en liten skål med keso och yoghurt bredvid.

Vad äter ni till frukost?

Spring snabbare

Det är många som har världens bästa pojkvän. Jag är en av dem.

Vavavroom

Efter att ha joggat några kvällar med mig i mitt 6-minuterstempo, och en eller tre gånger sprungit 5-kilometersrundan i eget tempo, var det grabben som häromdagen sprang 27km på 1 timme och 59 minuter (under 4.30 per km). Bara sådär. Jag förstår inte riktigt hur det är ställt med den grabben. Vad skulle hända om han bara tränade lite mer konsekvent liksom? Sprang de där mer än 4 milen i veckan som folk med maraambitioner brukar göra.

Fast... idag gick det inte lika snabbt. Medan jag lassade på vikter i styrketräningssalen tog han sig en söndagspromenad på löpbandet. Det är väl inte så man blir snabbare på maran? Men du grabben, jag tycker om dig ändå. Fast du får gärna träna lite mer. Det skulle vara kul att se hur bra du kan bli. Att springa långt och snabbt utan träning imponerar inte lika mycket på mig längre. Din stentuffa flickvän (som aldrig är nöjd) vill ha snabbare och längre. Sådär. Nu har jag hängt ut dig tillräckligt.

En snabb pojkvän. Och en långsam flickvän.

Sön 9 mar: Styrketräning!

Här sitter jag och kan knappt lyfta tekoppen.

Bröst, triceps, axlar

Det blev scones med mamma istället för styrketräning i fredags. Men idag så jäklar, nu är come backen gjord!

Jag och Nilla möttes upp på SATS Telefonplan. Ett fräscht litet gym med vardagsrumskänsla. Bröst, triceps och axlar stod på schemat och jag hade laddat träningsdagboken full med övningar vi skulle köra: bröstpress med stång, superset med lutande bröstpress och flyes med hantlar, utåtrotation i kabelmaskin, tricepspushdowns i kabelmaskin, tricepskickbacks med hantlar, superset med axeldrag och axelpress med stång och så det sista: en himlans massa mördarset med axellyft åt sidan.

Puma. Nilla. Puma.

Så nu sitter jag här och ska nog dricka te i små koppar. Så att de inte väger så mycket.

Det känns himla skönt att ha kommit igång med styrketräningen. Visst, jag har några teknikbitar att jobba på och axelstyrkan är min riktiga akilleshäl. Men jag är på gång! Och det var riktigt kul idag! Roligt att ha dagboken full med övningar som ska tickas av och fyllas i med vikt och repitioner. Roligt att ha resten av veckan planerad med vilka muskelgrupper jag ska köra vilka dagar.

Det kan finnas en positiv sak med att ha PCOS. Det är att "PCOS-personer" verkar ha en tendens att lättare lägga på sig muskelmassa enligt vissa studier. T.ex. är det ganska många elitidrottare som har PCOS (enligt samma studie). Jag hoppas det stämmer även på mig. Lite flyt kan jag väl ändå få ha? Jag vill bli stark - och snygg!

Lör 8 mar: Lördag och långpass

Jag har längtat efter ett långpass. Tänkte att jag skulle springa långt. Trots att det känns som om jag irrat runt halva Stockholm blev det inte så jäklans långt.

Vilse i pannkakan

Det har varit TV-marathon idag. Alla våra favoritsporter har avlöst varandra: störtlopp, storslalom, tremil och femmil i längd, skidskytte och en massa friidrotts-VM. På förhand såg det omöjligt ut att hitta en lucka för långpass. Tanken var att jag skulle ut i arla morgonstund med långpassällskap. Planen blev ändrad och när det var klart och konstaterat att Anders Söderberg var kung av Holmenkollen var det jag som fick bråttom ut för en lång men långsam jogg.

Jag hade ingen plan var jag skulle ta vägen. Ville inte springa i mina gamla vanliga spår. Ville testa något nytt. Se något annat.

Jag sprang nedåt Hornstull och Street för att sedan ta mig uppför Västerbron och längs med vattnet till Lilla Essingen. Ny löparmark för mig. Jag tog ett varv runt Lilla Essingen och konstaterade att ”ön” är just det – liten. Sedan var det jag och biltrafiken som sprang (fast bilarna körde - latmaskar) över broarna till Stora Essingen och sedan mot Gröndal. Det var verkligen inte muntert att springa längs med Essingeleden. Det kändes som att springa in i en grus- och partikeldimma.

Jag - mitt på Essingeleden.

Utsikt till höger.

Utsikt till vänster.

Jag har aldrig varit i Gröndal, så man kan väl säga att jag var lite vilse. Jag sprang på ändå och hittade sedan mig själv vid sjön Trekanten – bara någon kilometer hemifrån min lägenhet. Men då hade jag bara sprungit futtiga 8 kilometrar trots att det kändes som om jag sprungit en evighet. Att redan springa hemåt var inget alternativ.

Jag plöjde förbi Aspudden och sprang bort mot Årstadal. Här finns ingenting vackert alls att vila ögonen på. Men det tycker jag sällan att det gör på våren. Allt är så grått och smutsigt och naket. Jag vill ha grönt och lummighet. Inte grus och smuts och solens obarmhärtiga strålar. Jag och vår är ingen match made in heaven. Förlåt. Jag vet att resten av världen älskar våren.

Årstafältets vackra utsikt...

När jag kommit till Årsta var jag helt vilse. Hade dessutom tappat bort skyltarna som visade cykelvägen mot Gullmarsplan. Jag sprang på ändå. Chansade. Och kom till slut rätt.

Cykelskyltarna - min guide.

Vid Gullmarsplan station tackade jag för mig och tog bussen hem. Då hade 16 lugna kilometrar avverkats i 6.20-6.30-fart. Den fart jag planerar hålla på maran. Som vanligt hade jag en dipp i mitten av passet men kände mig stark i början – och på slutet. Men ett långpass i naturen är en skönare lisa för själen än dagens urbana och grå betongupplevelse.

Gullmarsplan. Inte så spännande.

Jonas joggar

Jag upptäckte bloggen Jonas Joggar när han redan sagt hej då till bloggen. Hans inlägg om Las Vegas Marathon tillhör mina favoriter. Därför blir jag både glad och orolig när jag hör att han ska ställa upp i ett ultramarathon i öknen. Marathon Des Sables. Hur sjutton ska det här gå? Men bloggen, Jonas av Arabien, lär bli bra!

Hallå motivationen?

Ingenting där. Ingenting här. Hallå motivationen, var är du?

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Imorse stod 30min cykel+30min core på mitt schema. Det blev inget av det. Jag råkade nämligen missa ett inbokat lunchpass i tisdags och eftersom jag tydligen också missat 2 andra pass de senaste 3 månaderna blev jag utsparkad från SATS-bokningen. Där rök också motivationen till att gå upp och träna imorse.

Nu vet jag inte hur jag ska träna idag. Och ju längre tiden går som jag inte vet, desto större blir sannorlikheten att det blir pannkaka av hela träningsdagen.

Ovisshet är bland det värsta jag vet. Det demoraliserar mig. När ovissheten knackar på dörren springer motivationen och ambitionen och gömmer sig. Fegisar!

Jag slutar jobbet runt 17.00. Klockan 19.00 ska jag stå snygg i håret (vilket jag kan glömma eftersom jag måste till frissan igen) med en vinflaska i handen. Det nalkas vinprovarkväll med tjejkompisarna. En mycket tveksam uppladdning till mitt och Coola Karins långpass imorgon bitti klockan 08.00. Tillbaks till idag: jag har alltså 2 timmar på mig att göra något vettigt. Träna alltså.

Jag har visserligen träningskläderna i väskan. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag har styrketräningskläderna med mig men ska jag styrketräna måste jag ha en planering bestående av muskelgrupper och övningar. Och jag måste ha den mentala uppladdningen med mig. Styrketräning är fan jobbigast innan jag ens börjat.

Egentligen handlar kanske det här inlägget inte alls om att jag tappat lite motivation just idag. Kanske handlar det om att jag måste ta mig i kragen för idag är en styrketräningsdag och just det är min akilleshäl. Inte för att jag inte är stark. Mer för att... tja... jag vet inte. Vad är egentligen problemet med mig och styrketräning?

Träna med Paolo Roberto

Grabben har köpt Paolo Robertos träningsbok. Fan vad bra den är, var min första tanke när jag bläddrade igenom den. Kul övningar (ja, de flesta. Enarmsarmhävningar och armhävningar med studs är inte min kopp med te) men framförallt - inspirerande bilder som gör att jag vill. Ur inspirationssynpunkt slår den här boken t.ex. Cia Larssons styrketräningsbok med hästlängder. Att det "räcker" med en kvart om dagen har jag glömt efter ett par sidor. Jag vill också hoppa hopprepsspurter, göra Kamikazes och stretcha mig skitig. Bring on the real stuff, liksom!

Ons 5 mar: Varierad träning

Varierad träning ska vara bra träning. Men träningen idag känns inte 100%, trots att den var varierad.

Löpbandslöpning

Idag gjorde jag comeback på löpbandet. Futtiga 30 minuter i nya dojjor. Jag hade tänkt springa intervaller och det gick väl halvbra. 3 stycken 2-minutrare hann jag med innan jag tröttnade. Det var äckligt varmt inne på SATS Odenplan och jag hittade inga spot on-låtar på IPoden. Resterande delen av löpbandspasset körde jag backträning. Ställde inclinen på 8% och sprang 1 minut 2 gånger. Sedan sänkte jag till 4.5% incline och sprang, lite snabbare än förut (fast inte så snabbt som min normalfart) i 1 minut. Sista intervallen låg på 2 minuter och då ökade jag inclinen successivt från 6% till 11%. Det var jobbigt men att det hela tiden hände saker (inclinen ökade) gjorde det uthärdligt, konstigt nog. På slutet kom jag upp i 94% av maxpuls (jag har uppskattat min maxpuls till 206). Det kändes i lungorna! Att springa backe på bandet är jäkligt jobbigt alltså... När jag hade min stora löpbandstid för 3 år sedan sprang jag på löpband var och varannan dag (30 till 45-minuterspass). Då sprang jag ofta uppför konstgjorda backar. Det var, och är, kul eftersom det är lite annorlunda. Det är ingen annan som envisas med det. Jag verkar ha en konstant vilja att inte göra som alla andra. Jag är nog lite bäng.

Styrketräning

Ikväll styrketränade jag även lite - för första gången sedan långt före jul. Med betoning på lite. Dels var SATS Odenplan överfullt så det var svårt att fokusera. Dels hade jag ingen som helst plan vilka muskelgrupper jag skulle träna. Ingen plan = inget fokus. Snälla Nilla gav mig en lapp med styrkeövningar och jag körde på tre gamla godingar: bicepscurls med stång, hammercurls och stående rodd. Tekniken är inte alltid vad den borde vara och det var bra med en träningskompis som faktiskt kan (tack igen Nilla!) rätta till lite. Efter tre set av varje övning tröttnade jag på det översvämmade träningsgolvet och väntade in kvällens lågintensiva slutspurt.

Body Balance

Ikväll var det dags för mitt andra body balancepass i livet. Upplägget var uppdaterat sedan förra gången så det var mycket nytt - igen. Fast den förbanna hunden var kvar. Den lär alltid vara kvar. Därför fullkomligt avskyr jag passets första 10 minutrar. Jag har gett upp hunden och alla andra ashtangayogainfluerade rörelser. Men när det är dags för hathayogarörelser kommer jag igång. Då är det roligt. Riktigt roligt till och med. Det känns som om hathan har renare poser. Lika jobbiga - men lättare att utföra på något sätt. Jag gillar allt som är straight on. Magen kändes lite sargad från gårdagens coreträning så magövningarna under passet brände rejält. Magen ser fram emot att vila imorgon. Det gör resten av mig också!

Tis 4 feb: Jäkligt otrevlig spinning

Dåligt humör blir till toppenhumör - när jag tränar.

Spinning och grejer

Det var en sådan där dag. Som började ganska bra, i och för sig, men som sedan knöt en knut på sig själv. Efter ett jobbtelefonsamtal med en spydig person i Göteborg tyckte jag att hela världen var otrevlig. Till och med när jag gick det korta stenkastet från jobbet vid Hötorget till SATS vid Hötorget tyckte jag att folk var otrevliga utan att någon egentligen gjort något annat än gått i vägen för mig.

Men sedan - när jag klivit in genom gymdörren, bytt om, satt mig på spinningcykeln (och träffat på mycket trevlig bloggläsare) var det som om världen smälte och la sig i min hand. Allting blev med ens väldigt trevligt. Och jag blev lugn och harmonisk och sådär galet träningslycklig. Och Glenns 55-minuters spinningpass var sådär skönt utmanade som det liksom ska vara. Benen kändes förvånandsvärt okej trots milen i söndags. Visserligen var de inte särskilt explosiva, men de kom igång riktigt bra på spinningen.

Sedan följde förvisso ett mycket tråkigt gult (förkoreograferat) 30-minuters spinningpass med skitmusik. Men att det inte var sådär toppenbra gjorde inte så mycket. Till sist ett corepass som pricken över i:et. Jag tycker fortfarande att coreträning är det bästa som finns men att jag egentligen tränar det bäst själv. Tyvärr kan jag fortfarande inte stödja på mitt vurpade längdskideknä så jag fick göra några alternativa övningar när Resten & Co stod på alla fyra.

Nu har jag precis gjort något jag aldrig gjort förut - ätit bearnaisesås. Det blev Knorrs nya såskoncept (i vacuumförpackad påse) tillsammans med en massa lövbiff. Lövbiffen var god. Och såsen? Tja, sådär. Jag kommer nog aldrig bli ett beasåsfan.

Tvingas amputera foten!

Var det fler än jag som såg Super-G:n i söndags? Herrarnas tävling gick i Norge och Österrikaren Lanzinger tappade kontrollen i ett hopp, åkte rakt in i en port och föll handlöst. Man kunde riktigt se hur benen vändes och vreds likt spaghetti. Idag kom beskedet - Lanzinger tvingas amputera fotleden. Jag mår fortfarande illa.

Aftonbladet rapporterar.

Dagens shopping

Vilodag = shoppingdag!

Dagens köp

Idag har jag sparat en massa pengar. Siktade in mig på två par skor varav ett par Asics Nimbus men när jag kom till butiken märkte jag att Brooksskon kändes mycket bättre. Och att jag inte ens ville ha Nimbusen som ytterligare sko. Konstigt eftersom jag älskat Nimbuskänslan förut. Den Brookssko jag köpte var dessutom den billigare av de två Brooksskor jag valde mellan. Så det blev ett par Brooks Defyance (neutrala). 999 spänn. 799 kronor efter rabattkupong. Alldeles nya på hyllan var de (jag är mycket skeptisk till billiga skor annars). Wohoo! Dock bör jag ju köpa ett par till. Någonstans.

När jag kom hem upptäckte jag ett brev om att Löplabbet har specialpris på några Reebokskor. Kuai Racer, Premier Ultra, Premier Trinity och Premier Road Plus. Racern bryr jag mig inte om men Ultran & Co låter intressant. Nu är jag visserligen inget fan av Reebok - mest på grund av fördomar och inte egna erfarenheter (så jag kan ju mycket väl ha fel). Reebok kanske passar mig jättebra? Det är värt ett besök på Löplabbet i alla fall!

Någon som har erfarenhet om modellerna ovan?

Dagens shopping bestod även av mogna avokados. Tacka T-jarlen vid Stureplan för det. Min jakt på mogna avokados är evig. Överallt där jag letar finns bara knallgröna, stenhårda grejer. Det är varken lätt eller gott att mosa sådana och ha på mackan...

Tredje prylen som landade i shoppingpåsen var ett par hörlurar med "ear hook" från Sennheiser. Mina förra (från Philips) har gått sönder. Och det går bara inte att köra svettig träning med standardlurarna som halkar ur örat hela tiden. Ska man träna ska man träna - inte peta in örsnäckor varannan minut.

Sådär. Nu ska jag betala av (en del) på mitt kreditkort. Sedan sova. Imorgon blir en tuff träningsdag. Häng med!

Utmaningen på SATS Zenit

Vad står det på lappen vid löpbanden på SATS Zenit?

Utmaningen!

Jag har fått några kommentarer om en lapp som sitter på väggen vid löpbanden på SATS Zenit. Där står något om en utmaning. Nyfiken i en strut var jag såklart tvungen att ringa till Zenit och kolla: vad står det på lappen? Vem har skrivit den?

Mycket riktigt så sitter det en utmaning där. Och det står tydligen något i stil med "den 2 mars sprang här två kvinnor maraton på löpband. Antar du utmaningen?". Lappen har satts upp av personalen på SATS.

Killen i receptionen frågade vad vi skulle göra om någon faktiskt utmanade oss. Och att det kunde bli jobbigt då. Men jag känner mig lugn. Fler får gärna springa löpbandsmara. Kanske kan vi ha officiella löpbandsmaratondagen. Precis som vi har kanelbulledagen och alla andra tokiga dagar.

Om du är på SATS Zenit, kan du ta en bild på lappen och maila till traningsblog@gmail.com? Den vore kul att se! Fast... imorgon ska ju även jag till Zenit - igen.

Träningsplanering

Åh vad jag älskar att logga in på SATS. Leta fram gymmen nära mig och välja och vraka bland alla pass som finns. Det är som att släppa lös ett barn i en godisaffär. Jag planerar in den ena godbiten efter den andr. Försöker uppnå den perfekta träningsveckan med lika många intensivpass som uthållighetspass som vilodagar. Veckan som kommer är som en stor påse gott och blandat. Spinning och core och styrketräning och snabbdistans (löpning) och långpass (löpning) och bodybalance. Mums!

Älskade...

...fötter.

Förlåt mig!

Igår kväll försökte jag bli vän med mina fötter. Jag lät dem fullkomligt bada i ordentlig fotlotion från Apoteket. Sedan stoppade jag fötterna i ultramjuka gullegullsockor (känns som pyjamas för fötterna) och sov med dem på. Imorse var fötterna mjuka och lena och de protesterar bara lite när jag står på dem. Jag har inte ont i foten. Det är mer huden under foten som gör ont. Ikväll ska jag försöka charma dem lite mer. Bada dem i ännu mer lotion.


Jag skulle vilja köpa två par nya löpardojjor. Helst på en gång. Nu! En 20%-rabattkupong följde med senaste numret av Runner´s World. Den gäller på Brooksskor på Stadium. En ny Brooksdojja är precis vad jag vill ha. Brooks Adrenalin (som jag springer på nu) passar perfekt för mig och mina fötter och kostar strax över 1000-lappen (före rabatt).Jag vill också ha ett par Asics Nimbus (utsedda till världens bästa sko - hur man nu kan mäta något sådant) för runt 1600 kronor.


Tyvärr säger bankkontot att jag är luspank. Det är skidåkningens fel. Två par nya alpinlagg i höstas, en styck längdskideutrustning, säsongskort i Åre och ett par nya alpinpjäxor med intuitioninnersko för den fagra summan av 6000 kronor paret (inköpta i Kanada då mina gamla pjäxor gick sönder näst sista dagen - typiskt) har satt sina spår.

Jag ska prata snällt med kreditkortet. Fötter är viktigt. Det är knän, höfter och löparturer också. Jag ser fram emot lite shopping i eftermiddag - på självaste vilodagen.

(O)möjliga rekord

Jag kom på en sak. Idag blev det som sagt 42 kilometer. Det längsta jag sprungit tidigare var 21 kilometer - St Eriksloppet för 2 år sedan. 20 kilometer sprang jag senast tidigt i höstas. Sedan dess har det inte blivit mer än cirka 17 kilometrar på några enstaka långpass. Kommer ni ihåg mitt inlägg om att ingenting är omöjligt. Det har jag just bevisat. Och du Prralin - det kan du också göra (jag tänker på din eventuella Tjejklassikerstart).

Sön 2 mar: Marathon på löpband

Förmodligen var det många som inte trodde att vi skulle klara det: springa en mara på löpband. Jag har själv undrat.

5 timmars löpbandsspring

Klart vi grejade maran på löpband. Hur svårt kan det va? undrade både vi och Bengtzing. Men - det hade aldrig gått utan envisa Coola Karin. Det hade aldrig gått utan TV-sporten framför oss. Det hade aldrig gått utan min nyuppdaterade IPod.

Dagens galenskap var både väldigt rolig och hur tråkig som helst, underbar och fruktansvärd. Vi är väldigt nöjda med att vi gjort det - och glada över att inte behöva göra det igen.

Tiden på löpband går fruktansvärt långsamt. Jag hade lagt en handduk över displayen eftersom jag inte orkade stirra mig blind på några siffror. Jag försökte säga åt mig själv att inte kolla på pulsklockan så ofta men det som kändes som en evighet och "inte så ofta" var bara någon minut. För att orka med bröt jag ner distansen. Sprang i 15 minuter för att sedan gå lite. Att bara mala på, på samma ställe med samma utsikt, är jobbigt!

Välutrustat löpband.
Under "loppet" drack jag nog 6 flaskor med antingen sportdryck eller vatten, åt 1 enervitbar + 2 nötcréme + 1 enervitliquid (äcklig som tusan) + 1 väldigt kladdig enervitgel som smakade cola (också äcklig som sjutton).

Trött-, eller piggheten, gick väldigt mycket upp och ner. Överlag följde passet min vanliga formkurva: stark i början, svacka i mitten och starkare igen på slutet. Det gick bra så länge jag följde Aukland i Vasaloppspåret. Kunde han mala på så kunde jag. Under herrarnas super-G kändes det sådär. Då hade jag sprungit ganska långt men inte tillräckligt för att jag skulle vara nära målet. Sedan var den bra TV:n slut. Då fick jag förlita mig till IPoden och då blev det återigen springa av. Jag tillbringade hela gårdagsnatten med att uppdatera med låtar som har "det där". Nanne Grönwalls schlagerdängor hör inte till vardagsmaten men funkar skitbra att springa till: korta och rappa. Låtarna "Stronger" både inledde och avslutade Ipodsessionen. Först med Sugar girls, sedan med Britney Spears. Därimellan blev det lite Era, lite Queen, lite Cranberries, lite Basshunter, lite Roxette, lite Cascada, lite Bonnie Tyler och lite annat.

När Karin gått i mål hade jag 6 kilometer kvar. Då var det segt. Jag ville ju också vara i mål! De sista femhundra metrarna stod både Karin och Grabben bredvid och hejade på och visualiserade den slutspurten: hur jag sprang in i Stadion och upp på upploppet. Då kändes benen pigga så jag kunde dra upp farten till 11km/timmen (bandet visar dessa enheter).

SATS-personalen som först inte visste hur lång en mara var, fattade sen grejen och vi fick varsin gratisgainer som 1:a pris när vi var i mål. Då hade vi varit på gymmet i stort sett hela dagen.

Jag och Karin med våra gainerpokaler!

När jag gått i mål kände jag mig helt okej. Hade inte speciellt ont någonstans även om längdåkningsknäet var lite stelt. Just ja, trampdynorna var också lite ömma. Och benen lite stela och stappliga. Framförallt högervaden (min supinationssida). Men annars så lever jag. Och mår bra som fan!

Efter att ha bränt runt 3900 kalorier, skrikit i duschen eftersom skavsåren (främst Karins) bränt och svidit, avslutade vi på Pizza Hut där vi delade en pizza. Snabb mat som låg inom minsta möjliga avstånd från gymmet. Sedan stapplade vi hem. Inatt sover vi gott!