Frosseri

När jag går till matbutiken för att leta godbitar är det juice- och mjölkdisken jag hamnar vid.

Juice

Jag älskar juice. Finns det något bättre än ett glas nypressad apelsinjuice med fruktköttet kvar? Den billa äckeljuice som ibland serveras på ställen är rena rama helgerånet (juicen som ofta serveras utomlands ska vi bara inte tala om!). Bravojuicen är inte heller min kopp med te. Det ska vara riktig juice! Gärna Brämhults eller Tropicana. Eller Willys egna nypressade variant, hör och häpna.


Det finns också juice jag inte gillar. Försökte mig på morotsjuice häromdagen. Det låter ju så gott. Men det är ju så äckligt. Den söta smaken passade inte alls mina smaklökar. Och allt som heter något med mango eller passion eller grapefrukt får stå kvar på butikshyllan.

En juicesort jag var nyfiken på, tills förra veckan, var Tropicanas Red Pleasure. Den blev urdrucken med nöd och näppe. Juice på röda bär är helt enkelt inte lika gott som det låter. Saft, javisst. Juice, nej tack.

Efter att jag har tränat och är sådär olidligt törstig och sugen, så går jag till juicehyllan och drömmer om det gula, flytande guldet. Jag tittar med törstande ögon över fruktdryckssortimentet och alla Provivasmakerna som ser så läskande förföriska ut. Drycker på kiwi, blåbär eller hallon. Oftast köper jag med mig något hem. En Provivaförpackning eller en plastflaska Brämhults. Blir det inte apelsinjuice så blir det med största säkerhet nypressad äppeljuice. Det mina vänner är det bästa som går att drickas!

En affärsidé jag tog med mig från Irland var att starta en juicebar. Mitt i ett köpcenter fanns där en bar med gigantiska fruktkorgar och mixerapparater. Det fanns olika juicevarianter beroende på fruktinnehåll, och så kunde man välja till om man ville ha till exempel ginseng eller några sorts alger, protein eller annat. Det var mycket roligare att gå dit för en quickfix än att köpa en take awaykaffe. Nu hör jag att en juicebar är på väg att öppna här hemma också, men jag vill påstå att jag var först med idén. Tji fick jag för att jag aldrig genomförde den...

Mjölk

Jag älskar mjölk. Men den är inte längre bara randig. Till min stora shoppingtillfredsställelse kan jag nu välja och vraka bland olika smaker rismjölk, havremjölk och sojamjölk. Dyra som guldkorn är de. Men så är de också lite roligare att köpa hem. Det är mer spännande med en liter havremjölk med vaniljsmak i kylen än en vanlig randig Arlamjölk. Att blanda proteinshaken med sojamjölk känns nyttigare än att mixa med vanlig komjölk. Mjölken har blivit rolig att handla!

Skadad!

Det är förvisso inget löparknä, ingen vrickad fot, ingen sträckning eller överbelastning - men det svider som sjutton ändå.

Champion?

Det vill sig inte riktigt väl mellan sportbh:arna från Champion och mig. De ger mig skavsår. Just nu har jag stora röda märken på sidan av överkroppen från bh:ns hårda kant och ett elakt rött märke på ryggen från låset. Det sved rejält i duschen.

Champion Action Shape skaver på ryggen...

Det lustiga är att jag har två olika sportb:ar från Champion, och båda skaver. Min andra sportbh, som jag inte längre får använda för grabben just för "skaderisken", ger mig osexiga skavsår vid kanten av brösten. På St Eriksloppet för några år sedan fick jag snygga blodiga märken på tröjan. Men i (löpar)stridens hetta kände jag inget förrän i duschen. Då sved det också rejält.

...och Champion Full Support skaver där fram.

Det är kanske dags att inse att jag och Championbh:n sprungit våra sista mil tillsammans. Det är dags att förlita sig på Shock Absorber, Casall och uppstickaren Hogengård of Sweden.

Tis 12 feb (forts.): Äntligen långpass!

Kvällen blev långt mycket bättre än jag trodde!

110 sköna minutrar

Emliscious myntade det sköna uttrycket talk'n'walk häromveckan och ikväll gjorde jag och Coola Karin något liknande. Vi sprang långpass ihop. Det är just det som är det sköna med långpass - man kan springa ihop med någon och faktiskt föra en vettig konversation utan en massa flämt mellan de enstaka ord man försöker få fram.

Vi hade tänkt oss en runda på 15 kilometer men när vi var längst ute på mörka och öde Djurgården visade båda våra pulsklockor runt 16 kilometer. Typiskt. Eftersom vi kände oss ganska klara med passet och dessutom började frysa tog vi en varm och skön buss hem. Tur att man har med sig SL-kortet...

Såhär såg vår runda ut. På Djurgården tappade vi bort lokalsinnet så hur vi sprang vet jag inte riktigt. Jag tappar alltid bort mitt lokalsinne och förnuft där ute, trots att jag sprungit där så många gånger...

Självfallet var det mest träning vi snackade om. Det känns som om träning är i stort sett det enda jag snackar om nuförtiden. Min umgängeskrets har sakta men säkert ändrats till att bestå av träningstokar...

Vi konstaterade att det var länge sedan vi sprang långpass. Jag körde ett i Åre i julas och ett misslyckat pass med Sofy för någon månad sedan men förutom dessa två var det evigheter sedan sist. Därför känns det bra att kvällens 16.5 kilometrar kändes både sköna och smärtfria. Farten låg på bekväma 6.40 vilket är något långsammare än min tänkta marathonfart men väl i takt med, eller lite snabbare än min tänkta fart på 6-timmarsloppet.

Nu ska jag vara extra duktig och stretcha lite...

Gott & Blandat

Ibland måste man få skriva ostrukturerade inlägg om allt och ingenting.

Allt och inget

Ögonlocken har varit tunga hela dagen. Jag ska erkänna att jag helt sonika lade ner huvudet på jobbskrivbordet imorse, slöt ögonen - och somnade i 20 minuter. Inte har jag blivit piggare av att skidskyttet fortsätter gå skitdåligt för svensk del. Enda ljuspunkten på Östersunds-VM är vädret. Det verkar vara soligt och fint, eller hur Ebba? Det ser fantastiskt jobbigt ut att åka skejt förresten. Man lär få snygga ben av det. Därmed vill jag lägga till riktig skejtåkning (inte på slalomlagg alltså) på min lista över saker jag vill lära mig.

Ibland undrar jag vad det är för fel inne i mitt huvud. Jag tänker alldeles för ofta på helt onödiga saker. Igår kväll i duschen stod jag och funderade på det här med km/h jämfört med min/km. När man springer pratar man mest min/km-fart men löpband visar oftast km/h. Ju högre kilometerfart, desto lägre minutfart, och tvärtom. Men någonstans där på mitten måste ju km/h vara lika snabbt (eller långsamt) som min/km. Svaret är nånstans mellan 7.74 och 7.75 km/h, eller min/km (nej, jag kom inte fram till det själv...). Men vad spelar det för roll, hade jag inte kunnat filurat på bättre saker?

Jag har i alla fall gjort en god proteinshake idag: mjölk, banan, double pro proteinpulver och havregryn åkte ner i mixern. Det där med havregryn i shakes är inte så dumt i alla fall.

Nu känns ögonlocken tunga igen. Bäst att jag vilar dem i några minuter innan jag och Coola Karin ska köra långpass. Szalkai flåsar oss i nacken...

Snurrande stolen, något för dig?

Klippt och klistrat (nåja, scannat) från Metro:

Tis 12 feb: Spinning före frukost

Klockan ringde 05.57 och jag förvånade mig själv genom att vara snabb att kliva ur sängen.

Morgonspinning

Hemligheten bakom att faktiskt lyckas komma upp på morgonen är nog att gå upp snabbt. Inte ligga kvar och tänka. Ligger jag kvar och tänker börjar jag oundvikligen analysera om det är värt att gå upp och eftersom jag har otur i tanken sådär tidigt på morgonen kommer jag för det mesta fram till att det inte är det. Värt att gå upp alltså. Därför måste jag se till att gå upp innan jag börjar tänka. Det gjorde jag imorse.

Det var verkligen ingen angenäm upplevelse att sätta sig på cykeln imorse. Det skavde och det nötte mot stackars rumpan. Vid varje tramptag grimaserade jag inombords. Men körde på ändå. Andades ut när vi äntligen fick ställa oss upp och köra lite. Stod gärna kvar lite längre än Terese framme på instruktörscykeln. Det var ett pass med mycket backar, vilket passade mig bra.

Som vanligt var det kö till duscharna efteråt. Typiskt. Dessutom var jag tvungen att tvätta håret på gymmet och eftersom jag inte kan ta med alla mina produkter och grejer till gymmet ser jag just nu ut som hej kom och hjälp mig. Hoppas jag inte får några spontanmöten inbokade under dagen...

PS. Tack Nilla för gott vaniljbröd! Tillsammans med en Brämhults hallon/blåbärsmoothie blev det en smarrig frukost! DS.

Mån 11 feb: Spinning x 2

Uppladdning, uppvärmning, fokus, fokus, fokus. Hårdkörning. Nära max, nära max, nära max. Och så max. Sedan, nedvarvning. Lite stretch. Pusta ut. ...och så alltihop igen!

Snabba pedaler

Hötorgets okrönte spinningdrottning Pia bjöd på två pass där vi hela tiden skulle ligga på 80-90% av max. Ingen mjölksyra. Men nära på. Min pulsklocka skvallrar om en medelpuls på nästan 80% och max på 94% så jag lyckades pricka in det ganska rätt.


Det första passet var fullsatt och jag hade Nilla bredvid mig. En full klass betyder nästan alltid fullt ös medvetslös och det är en underbar känsla att köra ikapp med en hel sal med folk. Pass nummer två bjöd på Coola Karin som cykelkompis, i övrigt färre deltagare men ett tightare gäng som alla peppade varandra. Det mina vänner, är riktigt coolt. Snacka om att vara med i ett lag!

Men det var inte frid och fröjd och oj vad kul under alla 110 minutrarna. Under andra passets första 18 minutrar var det snarare pest och pina. Jag hade ont i baken och ont i händerna (styret är så hårt..) och cykeln var jäkligt obekväm. Uppvärmning nummer två kändes evighetslång.

Sedan hände det något. Det var som om allting bara lättare. Jag kunde dra på motstånd, dra på pedalvarv och det bara flöt på utan ansträngning, som Sanna Kallur brukar säga efter ett riktigt bra häcklopp. Sadeln var plötsligt stoppad med bolster och hur skön som helst. Träningsglädjen sprutade och det var underbart, fantastiskt och helt och hållet störtskönt.

Måndagsstart

Måndag morgon: sol och nya projekt på G.

Metformin

Måndagsmorgonen började med läkarbesök på Sophiahemmet. Vi utvärderade effekten av p-pillren jag knaprat i tre månader för min PCOS-åkommas skull. Jag har varken gått upp eller ner men ska fortsätta äta dem, tillsammans med läkemedlet metformin.

Metformin ges till folk som har diabetes. Det har inte jag. Men eftersom jag har PCOS är min blodsockerkurva som en berg och dalbana och metaformin ska hjälpa till att sänka blodsockret (sänka glukoshalten i blodet) genom att öka kroppens känslighet för insulin. En konsekvens, som jag hoppas på, är att det ska hjälpa mig gå ner i vikt.

Vikten gör mig frustrerad, men det som frustrerar mig ännu mer är att folk inte förstår hur mycket jag tränar: just på grund av hur jag ser ut. Jag har ingen Kallurkropp. Ingen Klüftkropp. Ingen Anjakropp. Just därför förstår inte folk att jag tränar, trots att jag säger att jag tränar. Läkaren idag tipsade mig om en stegräknare och sa "man tror ofta att man går mer än man gör". Jag försökte jag förklara för henne att jag springer runt tre mil i veckan plus massa timmar annan träning. Hon hann också med att säga att jag inte borde styrketräna. Men då var jag så inne i pillersnacket att jag inte hann fråga om det var för att jag var en PCOS-person eller för att jag var tjej?

Förutom metforminprojektet startar jag även idag projekt kostdagbok. En av mina snälla bloggkamrater, tillika utbildad kostrådgivare, har åtagit sig att utvärdera min kost eftersom jag tror att nyckeln till min viktnedgång finns här. Jag ser fram emot hennes utvärdering om 2-3 veckor!

Sist men inte minst ligger jag i startgroparna för en ny, fantastisk träningsvecka! Det blir svårt med vilodagarna denna vecka men jag ska försöka hinna med dem också...

6 timmars löpning

Det har inte blivit något långpass idag. Shame on me. Men den 15 mars blir det långpass så det står härliga till!

6-timmarslopp

Långpasset är det viktigaste träningspasset inför ett marathon. Idag blev det inget. Och det ställer jag mig i skamvrån för. Därför känns det extra skönt att äntligen ha bokat in en av de saker som står på min träningsmålslista: ett 6-timmarslopp. Loppet i Skövde är betalat och bokat för - så det ska verkligen bli av!

Jag har inget annat mål för loppet än att känna av hur kroppen mår efter så pass lång tid i rörelse. Det är skönt att jag är i gott sällskap, i form av Coola Karin, som testat på detta förut. I och med hennes förra 6-timmarslopp kan hon kalla sig ultralöpare - eftersom hon sprang längre än ett marathon.

Siten marathon.se har listat olika former av utmaningar, och hur jobbiga dessa är. Enligt dem ligger ultralopp på jobbighetsnivå 9 av 10. Att genomföra ett marathon får bara jobbighetsbetyget 6 av 10.

På 6-timmarsloppet springer man runt, runt på en bana som är 1.2 kilometer lång. Efter 6 timmar stannar man och den totala sträckan mäts. Banan bjuder på mat, dryck, massage och annat. Vill man kan man ta paus i 4 timmar under loppet. På så sätt kan jag på förhand känna att det är mindre "press" på ett sådant här lopp än på ett marathon där man ska ta sig från a till b.

Här någonstans i Bolougnerskogen i Skövde ska det springas, och springas, och springas...

Lör 9 feb: Afrodans

Som sig bör röjde vi på dansgolvet på lördagen.

Afro

SATS fyller 10 år och förutom en gigantisk stor princesstårta i svart och med SATS-loggan och en present till gymbesökarna i form av en träningsdagbok, bjöd SATS Hötorget på specialklasser. Nilla, som helt förälskat sig i World Class afrikanska dans, och jag, bestämde oss för att testa afrodansklassen på lördagsförmiddagen.

Det är kul - men svårt - att dansa. Koordinationen undantaget är det svåraste att släppa på kontrollen. Jag, som alltid brukar ha totalkontroll på mina rörelser, skulle helt plötsligt rocka loss överkroppen. Rumpshaken är inga problem. Har man en stor rumpa så är det lätt. Jag menar, då skakar den bara man står och stampar lite. Men att släppa loss axlar och nacke är en helt annan historia i sig. Dessutom har jag inte längre något långt hår som fladdrar som kan hjälpa mig förhöja känslan...

Att kalla gårdagen för afrodans vill inte Nilla riktigt. Hon står fortfarande fast vid World Classversionen. Gårdagens afrodans var mer som aerobics med trummusik och afrorörelser. Ett tag under passet, när musiken var uppskruvad så att allting gick i ultrarapid, försökte jag föreställa mig ett gäng afrikanska kvinnor dansa i fast forward - men bilden stämde inte alls. Därför ser jag fram emot att testa en lite långsammare, och kanske mer gedigen, variant av afrikansk dans på World Class i veckan.


Apropå World Class så skulle jag gärna vilja testa deras booty express också...

Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanlig dag - idag är det grabbens födelsedag.

We're going to Ibiza...

God morgon världen. Idag är det en liten kille som blir ett år äldre!

Minns ni den mycket irriterande låten som innehöll versen "we're going to Ibiza"? Nu är det inte så att vi ska till Ibiza. Men väl till Berlin. I höst. För att springa! Ja, kanske inte jag då. Men väl grabben! För den present som jag tänkt på så länge, är nämligen en marathonresa till Berlin - något som grabben snackat om år efter år efter år...

Grabben tar täten i Bislett (10 000m).

Grabben (tigern) tillsammans med tränaren och löparprofilen Pantern.

Nu blir det princesstårta framför skidåkningen, sedan ska jag försöka släppa på den svenska stelheten och skaka loss rumpan på ett afrodanspass och sedan, mina vänner, blir det fest.

Jag vill

Jag vill ut och springa. Det vill inte grabben. Han är förkyld. Har varit sjuk. Jag försöker övertala honom. Säger att mitt joggtempo är hans promenadtempo. Men han vill fortfarande inte. Jag undrar om han velat om han var frisk? Klockan är inte så mycket. Bara 23.15. Men det är klart. Det är ju CSI på TV, så då skulle han inte velat i alla fall. För särskilt sent är det inte. Inte för att ge sig ut och springa i alla fall...

Snygga ben

Att titta på Let's Dance är som att åka på en resa till avundsjukans värld.

Svarvade spiror

Medan grabben är borta och lirar hem lite pokerpengar (det var väl så vi sa grabben?) sitter jag hemma och kollar Let's Dance. Sitter är ordet. Funderade på att motionera twiststeppern men tänkte att spinningpasset för några timmar sedan får räcka för nu.

När jag tittar på de dansanta paren (vissa mer dansanta än andra...), passande nog klädda i kortkort ikväll, slås jag av hur välsvarvade ben de har. Då menar jag inte bara proffsen typ Carin da Silva eller Martins Cecilia. Även amatörerna har oförskämt snygga ben. Mat-Tina till exempel (som även hade grym frisyr och stenkoll på fötterna ikväll).

Välsvarvade ben står även på min önskelista. Tyvärr har jag ärvt pappas lår, så det lär aldrig bli några snygga ben á la Tina eller Carin da Silva för mig. Jag har snarare ett par fotbollsstubbar till ben. De passar bättre för benträning än i kortkort tyvärr. Allra, allra helst vill jag ha ben som är både jäkligt starka och snyggt kortkortsvarvade. Men man kan väl inte få allt man vill... väl?


Nä, man kanske skulle ta och twiststeppa lite ändå. Att sitta på sofflocket får man inga svarvade spiror av.

Fre 8 feb: Styrkebesked!

Jag trodde jag tappat allt. Men muskelminnet sade annat.

Spinning!

Jag packade väskan imorse, osäker på om det skulle bli någon träning ikväll. Jag bokade in mig på kölista till spinningen på SATS Hötorget. Lyckligtvis var det många som i sista minuten valde annan after work istället för träning - så det fanns en cykel över till mig med.

Det är något skönt avslappnat med träning efter jobbet på en fredag. Det spelar ingen roll hur trött knoppen är efter en veckas jobb - det är som om kroppen vill rensa ut slaggprodukterna från veckan som varit.

Dagens instruktör var ny för mig. Mitt omdöme är att hon inte var dålig, vilket är ett högt betyg för att komma från mig. Musiken var bra, stundtals mycket bra och med toppar som var skitjäklasuperdunderbra. När Robyns Englandsetta "With every heartbeat" dundrade ut genom högtalarna ville jag aldrig sluta trampa.



I mitt tycke uppstår den perfekta peppningen när instruktören balanserar hård och sträng med snäll och ödmjuk. Går man får mycket åt något håll blir det fel. Instruktören idag spelade tidvis för hårt på den stränga lyran och tappade lätt ödmjukheten. Det var lite för mycket "här sitter jag och det är jäkligt tungt och vad gör ni?". Och jag undrade hela passet igenom vad det var för ögongodis som satt uppe i hörnet för hennes blickar fastnade ideligen där uppe...

Men som sagt - jag gillade musiken. Och jag gillade upplägget: backar. Det var ett perfekt pass att komma tillbaka till och trots att benen töntigt nog hade träningsvärk från gårdagskvällens twiststep var de hungriga på pedalerna. Och vilket styrkebesked de kom med! Nu vill jag spinna mer och mer och mer och mer och...

Våg med fettmätare?

Intressant fråga, intressant svar - från IForm.

Tor 7 feb (forts.): Hemmaträning!

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Ikväll var det grönast hemma!

Twiststepträning

Inspirerad av Emliscious drog jag fram min twiststepper och körde på framför Gordon Ramsey på Kanal 5. I början gick det väldigt långsamt. Klockan visade på sju minuter och jag var lika uttråkad som början av Kitchen Nightmares var långsam. Men sedan kickade det igång. Både tiden och programmet. Jag svettades ikapp med kökspersonalen i programmet och pulsklockan noterade 75% av maxpuls vilket jag tycker är helt okej för att inte göra annat än vara hemma och kolla på TV. Ofta tänker jag inte på att man kan träna hemma. Gymmet är bättre, där är gräset grönare. Men i min lägenhet ikväll var gräsmattan både tjock och tät. Jag borde helt klart kolla mer på TV!

Världens bästa idé

Hetaste grejen just nu? Definitivt detta!

Tidningsställ!

Jag har sprungit på världens bästa grej! Typ... nästan...

Var tar tidningarna vägen?

För någon månad sedan presenterade jag ett delikat problem här på bloggen. Vad ska jag göra av allt bra innehåll i de tidningar jag har?


Jag fick många svar: ställa i tidskriftssamlare, klippa ut och sortera i pärmar, spara men rensa lagret en gång per år...

Jag tycker det där med att klippa ut och sortera är bra. Speciellt recepten från Laga Lätt. Och styrkeövningarna från Fitness. Men... vissa tidningar kan jag bara inte slänga. Grabben har till exempel en grej för resetidningar med snygga omslag. Han har en hel bunt liggandes helt olästa - fortfarande inslagna i plast - som han köpt bara för framsidans skull.

Nu vet jag vad jag ska göra av dem! Jag var nämligen på Ikea idag.

Jag har varit på Ikea förut - och letat tidningsställ. Men inte hittat det jag letat efter. Det gjorde jag nu. Någon smart Ikeaanställd hade helt enkelt satt upp en "Grundtal stång" med en tavellist och voilá - precis ett sådant snygg tidningsställ som jag vill ha. Man får plats med många tidningar, och man ser vilka tidningar man har uppe!


I ett sådant ställ kan jag samla resetidningarna för att göra grabben glad, Laga Lätt för att påminna mig om de senaste numrens läckerheter och Fitness Magazine för att inspirera mig lite framför TV:n.

Konstaterande

Träning frigör tankar!

2 saker som skrämmer mig:

1. Att en stor del av Sverige väldigt sällan rör på sig och i stort sett lever det liv jag levt de senaste 12 dagarna. Jobbat, ätit och sett på TV. Jag har haft svårt att sova och jag har haft en inneboende rastlöshet i kroppen. Min apparatur har varit helt förslappad helt enkelt. Skrämmande att folk frivilligt går med på att känna sig såhär på heltid!

2. Sveriges största bloggar. Jag förstod varför Alex blogg var störst när han levde rövare. Om Katrin Schulmans blogg vore störst skulle jag också förstå varför. Hon lever också rövare... Men jag kan för allt i livet inte förstå varför Sveriges två största bloggar (en och två) är vilka de är. Inget ont om bloggskrivarna, jag tycker det säger långt mycket mer om de svenska bloggläsarna... Går det utför för ungdomen? För jag kan inte annat än tro att vad vi väljer att vilka vi väljer att vara, vilka vi väljer att se upp till - och läsa om(!) - hänger ihop med att vi mår allt sämre.

Tor 7 feb: Första joggingpasset!

Jag har gjort det. Äntligen!

Lugn jogg på förmiddagen

Det var ett lätt duggregn och 4 varma grader som välkomnade mig i förmiddags på min första jogg på länge. Klockan var 07.28 när jag begav mig ut. Lite tidigt för att kallas förmiddag kan tyckas men så hade jag också snoozat en och en halv timme (min morgon var alltså förbi).

Jag var lite nervös innan jag begav mig ut. Tyckte det kändes konstigt med träningskläder på, och det var ju så svårt och trångt att få på sig skorna med fotpoden fastknuten i snörningen. Hur gör man egentligen när man joggar? Visst är det bara att sätta ena foten framför den andra?

Min morgonrunda bjöd på 5.25km i lugn, lugn fart. Lugnt var just ordet som ekade i mitt huvud under den drygt 30 minuter långa rundan. Jag har fått förmaningar från alla håll och kanter och jag ville bevisa för mig själv att jag faktiskt kan vara förnuftig och inte bara träningsglad.

Löpsteget kändes bra. Mjukt. Lagom spänstigt för att vara en tidig jogg i maklig takt. Inte stappligt som det ibland kan kännas på morgonen - eller efter uppehåll. Värre var det med pulsen. Min upplevda ansträngning var låg men klockan visade annat, nämligen 80-85% av max. Men det där spelar inte så stor roll just nu. Jag är trots allt tillbaks på banan!

Mycket snack och lite verkstad

Nu sjunger mitt tålamod på sista versen.

Frisk!

Jag är en actionbrud. Tycker inte om när det snackas en massa. Talk the talk and walk the walk, säger jag. Ändå har jag inte gjort annat än snackat den senaste veckan. Jag har inte gjort ett skit. Bara suttit i min TV-soffa och degat ihop.

Jaja, jag har väl varit sjuk också. Men jag tror att bacilluskerna är bortjagade nu. Puts, väck, borta! Imorgon är det jag som fyller träningsväskan med kläder.

Det kommer vara svårt att inte rivstarta. Att inte bränna däck på asfalten. Att inte känna den fräna gummidoften. För puman i mig ligger beredd. Svansen rör sig sådär omisskännligt som på en katt som är ute på jakt. En katt som har hittat bytet och ligger alldeles stilla och bara väntar och väntar. På det rätta tillfället.

Det rätta tillfället är imorgon.

På jakt på morgondagen

Jag har skrivit en del om mental uppladdning förut. Det är exakt vad som pågår just nu. Inne i huvudet. Inne i kroppen. Till och med tårna är laddade med förväntan.

Jag laddar inför träningspass som faller i lådan märkt med "lagom". Jag är inte i toppform just nu. Jag kommer inte att flyga fram. Jag vill bara känna musklerna jobba lite. Känna lungorna expandera. Känna hjärtat pumpa. Känna att jag lever.

Ett äpple om dagen...

...håller doktorn borta från staden.

Fujiäpplen

När man är liten brukar det finnas vissa saker man inte tycker om. Typ grönsaker. Men så växer man upp och så börjar man gilla dem. Fast det finns ju undantag. Det är ganska många som inte gillar broccoli till exempel...

Jag är en envis fröken tvärtom. Sådant jag tyckte om förr gillar jag inte nu. Som äpplen och tomatsås.

Jag vet inte varför jag rynkar på näsan åt äpplen. Jag har visserligen aldrig varit förtjust i röda, mjöliga äpplen, men åt ofta gröna sorter typ Granny Smith och allt vad de heter. Men så började jag tröttna på dessa tillsammans med alla andra som var sura eller inte smakade alls, som var mjuka och mesiga eller med fett skal...

Det finns en sorts äpplen som jag äter. Som jag faktiskt älskar! Det är Fujiäpplen - med japanskt påbrå. Fujiäpplen är söta och krispiga och jag vill helst äta dem kalla direkt från kylen.


Och det här med tomatsåsen? Jag gillar helt enkelt inte tomater när de är varma. Varma tomater, oavsett om de är grillade eller i köttfärssås eller tillsammans med grönsaker på något sätt, lockar fram någon smak som inte alls hittar rätt på mina smaklökar.

Men jag tycker om tomater! Favorittomatgrejen är en kall "pastaröra": tärna tomater och fetaost. Blanda med basilikablad (mindre bitar) och massa vitlök (och eventuellt lite svartpeppar). Servera med pasta (riven parmesan funkar också till). Voilá.

9 mil på längden

Det bästa - eller värsta - med att skriva ut sina tankar och träningsmål på bloggen är att man måste genomföra dem.

Det där med Vasaloppet

Jag tvekade inte särskilt länge innan jag hakade på Coola Karins plan att åka Vasaloppet/Öppet Spår när hon lade fram idén i höstas. Ingen av oss kunde åka längdskidor. Då. Det kan vi nu. Ja, kanske inte som någon Charlotte Kalla precis. Men vi tar oss fram. Även om det går lite långsamt...

För mig som inte är insatt i längdskidåkningens hard corevärld så är Vasaloppet och Öppet Spår i stort sett samma sak. Det är ju samma sträcka - samma spår. Men jag har förstått att jag varit ute och cyklat. Det är Vasaloppet som är grejen. Tävlingen. Utmaningen med många utropstecken. Att Öppet Spår går i samma spår verkar inte spela någon roll. Det verkar vara för mesar.

Om min tanke var att åka Öppet Spår borde det därför inte spela någon roll om jag förlägger min egen version av det öppna spåret till en annan dag. Typ helgen innan. För om Öppet Spår inte är någon stor grej - varför trängas med alla andra som åker spåren just den dagen? Varför leta boende i konkurrens med alla andra som åker spåren just den dagen? Och varför betala över 1000 spänn för att åka spåren just den dagen?


Jag tänker åka mina 9 mil - var så säker. Men jag tänker göra det en vecka innan alla andra. Smart va! På så sätt sparar jag mina pengar och riskerar ingen trängsel.

Det finns en sak som kan ställa till det för mig. Det är om det snöar nästa helg. Staffan Larsson har varnat mig för att de kanske inte hinner spåra hela sträckan då. Men jag håller tummarna. I absolut sämstvärsta fall får jag åka halva sträckan (för den biten lovar han kommer att spåras) två gånger.

Utmaningen för mig är att åka Vasaloppssträckan. 9 mil. Om jag gör det med tusentals andra är inte grejen. Det är sträckan jag ser framför mig. Att göra det på egen hand är ändå lite coolare.

Träning inför marathon

Nu viner Szalkais piska igen!

Kvalgränser

I en artikel på marathonsiten får den som vill en klatsch i baken. 10 veckor av Szalkaiprogrammen har gått. Endast 16 veckor återstår tills vi ska stå där på startlinjen. I vår livs form. Jag ryser i kroppen bara jag tänker på det. Spänningen är olidlig. Hur ska det gå?

Men det är lugnt. Väl? I artikeln på marathon.se har Szalkai angett kvalgränser. Klarar man t.ex. 5 kilometer på 27 minuter så kan man fortfarande ansluta sig till 4-timmarsprogrammet med gott mod.

Övriga kvalgränser:
3-timmarsprogrammet: 5 km på 20 min
3.30-timmarsprogrammet: 5 km på 24 min
4-timmarsprogrammet: 5 km på 27 min
5-timmarsprogrammet: 5 km på 32 min


Jag ser fram emot marathonstarten med skräckblandad förtjusning. Det ska bli både roligt och hemskt. Jag fruktar Söder Mälarstrand för att den är evighetslång och därmed psykiskt jobbig och snurren på Djurgården för att där är så lite folk som hejar på. Backarna har jag ännu inte börjat tänka på. Jag vet inte alls vad det är jag ger mig in på men den som lever får se.

Team Stockholm Marathon och jag

Mitt förhållande med TSM är över. Jag har gjort slut. Det bästa av allt är att jag fått mina pengar tillbaka.

Jag sa som det var till dem - jag har betalat för en tjänst som inte hållt vad den lovat. Långpassen har gått för fort trots ständiga påpekanden. Visst hade jag kunnat hoppa ner en grupp. Gått med i 5-timmarsgruppen. Men det är inte poängen. Jag ville vara med i 4-timmarsgruppen för att jag ville springa enligt 4-timmarsprogrammet. Inte långsammare.

Bakom TSM står en fullt rustad organisation (Stockholm Marathon) fulltankad med expertis och erfarenhet och så tillåter de sig själva att göra det största nybörjarfelet, gång på gång: springer långpassen för fort.

Jag är inte ensam om att tycka som jag gör. Då syftar jag inte på ganska många "medlöpare" som har samma åsikt. Även proffsen själva anser att det går för fort. TSM-föreläsaren och kanonkulan Susanne som sprungit marathon på 2.38 tyckte också att långpasset gick alldeles för snabbt för några veckor sedan.

Men vet ni vad? Jag behöver inte bry mig om det där längre. Från och med nu kör jag mitt eget race. Jag har mina långpasstimmar alldeles för mig själv. Och det ska bli skönt att andas in en massa positiv energi på söndagsförmiddagarna istället för att springa runt och samla på sig frustration och ångest kilometer efter kilometer.

Förkylningsprocessen

Det har blivit stopp i min förkylning!

Processens gång

Alltså, när jag har varit förkyld förut så har det börjat med 1. Halsont en dag eller två. 2. Supersnuva och rinnande ögon i en dag eller två. 3. Snorig näsa i evigheter. Sedan har det varit över. Slut. Finito.

Denna gång är läget annorlunda. Jag hade ont i halsen en dag för en och en halv vecka sedan. Sedan var jag snorig i tre dagar och nu har jag ont i halsen igen. Jag är inte ett dugg snorig. Jag kan andas både ut och in genom båda näsborrarna utan att det tar stopp eller flyger grejer.

Okej då, jag kanske hostar lite. Eller en del. Men det är ju bara lite slem som inte hittat ut än.

Så när är jag frisk? Ska jag bli snorig igen eller vad är det frågan om?

I eftermiddag ska jag titta lite på SATS- och Szalkaischemat och se vad som kan passa. Kanske lite pilates? Kanske lite bodybalance?

Mina träningskläder skriker på mig från garderoben och pulsklockan snyftar på bordet i all sin ensamhet. Grabben hittade mina spinningskor i en träningspåse och sa att de såg lite bortglömda ut. Håll ut kära vänner - jag kommer snart och använder er!

Försäljning av lightprodukter minskar!

TT visar på intressanta siffror och slutsatser i sprillans nya artikeln "Fet mat lockar allt fler" i DN.

Kändisar som tränar

Även om inte jag joggar (just nu) så finns det andra som gör det.

Tränande kändisar

Åkte över Västerbron på vägen hem alldeles nyss. Solen lyste med nakna, försiktiga strålar över Riddarholmsfjärden och det var så fint. Västerbron erbjuder en fantastiskt vacker backe som är värd att springas uppför bara för utsiktens skull.

Min joggingväntan fortsätter. Istället har jag hittat joggande kändisar. De ser inte alls ut som jag trott. Var är de creddiga träningskläderna? Var är coolheten? Trots glamourlooken på röda mattan ser Hollywood & Co rätt så tråkiga ut när de ska träna.

Matthew McConaughey är snyggare när han surfar...

Lilla(!) Naomi Watts med tränare.

Jennifer Love Hewitt på promenix iförd mundering á la husvagnssemester.

Kirsten Dunst på väg till yogan...

Sist men inte minst: Madonna. En cool tant med surfshorts och läskiga vader?

Jag vill också, också, också, också!!!

Runners high

Intressant fråga - intressantare svar. Det enda vettiga från tidningen IForm.

Jag är inte friskare idag än förra veckan. Jag vaknade, raspig i halsen, trots att jag konstaterade att halsontet var borta igår. Jag borde ta efter Nillas exempel och sova bort bacilluskerna men istället är jag inne på min sjunde raka jobbdag. Men jag ska gå hem och sova snart. Jag ska, jag ska. Jag måste bara invänta ett bud här på jobbet först. Med min tur kommer det säkert halv fem i eftermiddag...

Invasionen på Ekerö

Jag och grabben var ute en sväng till Ekerö i lördags morse. Det var då vi såg dem. En efter en. Och sedan fler. Totalt sett var de jättemånga!

Rullskidor

Jag vet inte vad det är med folket på Ekerö men det verkar som om de alla ska åka Vasaloppet. När jag och grabben åkte utåt Ekeröhållet såg vi rullskideåkare efter rullskideåkare komma åkandes i snöblaskeblåsten. Det såg tungt och jobbigt ut. Men de stretade på. Den ena efter den andra.

Rullskidor i soligt väder. Såhär såg det inte ut på Ekerö.

I bilen satt jag och grabben och blev alltmer förvånade ju fler rullskideåkare vi såg. Vi kan inte tänka oss någon annan anledning att åka rullskidor om man inte ämnar åka Vasaloppet. Därför konstaterar vi krasst och kanske felaktigt att hela Ekerö kommer att bege sig till Dalarna om några veckor. Varför är rullskideåkning, och kanske indirekt längdskidåkning om nu vår teori håller, så stort här? Är det för att Ekerö i stort sett ligger ute på landet? Eller för att de har bra cykelbanor?

Övriga Sverige får helt klart se upp i längdspåren. Ekerö satsar!

När mår du som bäst?

Jag fick frågan av mamma i eftermiddags: när mår du som bäst?

Efter träning!

Jag funderade ett slag när hon ställde frågan. Försökte mig på svaret "när jag är ute och reser". Men när hon ställde en följdfråga visste jag att jag inte svarat helt rätt.

Det rätta svaret för mig är efter att jag tränat. Ju tröttare jag är, desto bättre mår jag. Oavsett blödande skavsår eller svidande svett i ögonen. Det är då jag mår som bäst i själen.

Det är ingenting jag går runt och tänker på. Det är ingenting jag försöker åstadkomma. Lyckan kommer ändå. Bara sådär. Jättelätt! Det är det som gör träningen så underbar.

Sjuk - inte sjuk?

Jag sitter här och funderar på om jag är tillräckligt frisk imorgon för att kunna träna. Halsontet är borta. Hostan retar fortfarande i halsen. Jag vill, jag vill, jag vill träna!

Airboard och Nordic Jibbing

Det dök ner något oväntat i brevlådan igår.

Surprise!!

Jag vet. Jag bloggar inte lika mycket som vanligt. Men jag tror inte jag har varit sjuk så länge som jag är nu under min ett och ett halvt år långa blogghistoria. Jag har snart varit sjuk i fem dagar nu. Det är också fem dagar utan träning. Det är en evighet. Och vad skriver man om i en träningsblogg när man inte tränar?

Frågan ovan har jag svaret på. Härliga tidningen IForm såklart. Troligtvis upplevde ni inte den ironiska smaken på föregående mening. Men jag lovar, den dryper av ironi!

Det var nämligen IForm som låg och väntade på mig nedanför brevinkastet igår. IForm, som jag precis sagt upp. Men den låg där ändå. Och medföljande faktura ville att jag skulle betala 0 kronor. Därför kunde jag lika gärna läsa den.

Jag ska börja med det positiva. Frågor- och svaravdelningen är ganska vettig. Frågorna är ganska ofta intressanta. Jag ska dela med mig av dem i veckan när jag har tillgång till scanner.

Resten av sidorna kunde de lika gärna skippat. Vissa av råden i reportagen är livsfarliga. De tipsar om annorlunda vinteraktiviteter och vill att vi ska ut och åka "airboard": åka på mage, med huvudet före, på en upplåsbar (jag förmodar att den är gjord av plast) kälke. Enligt IForm kan man gärna börja med denna aktivitet själv. Själv associerar jag direkt till de pulkaolyckor/plastsäcksåkningsolyckor i fjällanläggningarna som resulterat i dödsfall när människor krockat med träd, stenar och stolpar. IForm tipsar också om "nordic jibbing": hopp och tricks på längdskidor. När jag läser detta tipset undrar jag genast vad IForm egentligen har för målgrupp. Min mamma tycker om IForm. Hon är 47 år. Jag kan inte se framför mig att hon skulle tillbringa dagarna jibbandes på sina längdskidor.


Sådär. Slutgnällt. Nu ska jag iväg och rigga fyrverkerier. Ingen rast och ingen ro. Vi hörs!

Före- och efterbilder

(Här kommer ett inlägg inom parentes. Det handlar nämligen inte ett dugg om träning.

Resultat efter fyra timmar i frisörstolen

Det är en pärs att gå till frisören. Inte för att jag har hårklipparångest. Mer för att det tar sådan jädrans tid. Jag får träsmak i baken, trots massagestolar i hårtvätten. Jag får skavsår i ögonen från att läsa alla skvallertidningar. Fyra timmar hos frisören är en evighet. Igår kväll missade jag halva friidrottssändningen från Göteborg - men kom i alla fall hem i tid till Sannas rekordlopp och några av Holms höjdhopp.

Mitt Katieinspirerade klipp är inte speciellt likt Katie Holmes frilla. Det är väldigt mycket längre. Men jag är glad att frisören behåll det relativt långt. Jag tror inte jag passar i så mycket kortare - jag har för mycket volym så det skulle bara stå rakt ut. Nu är det tillräckligt långt så att jag nätt och jämt kan få upp det i hästsvans. Och för min träning är det en nödvändighet.

Såhär såg jag ut före:

Sur och osminkad, precis som man ska se ut på förebilder.

Såhär ser jag ut nu:

Blondare - gladare?

Det är tur att jag har min GHD hair straightener till den här frisyren. Den var en livräddare förut men kommer bli oumbärlig nu.

Nu får det vara slutsnackat om hår och sådant oviktigt. Nu ska jag dricka te och lusläsa Fitness Magazine som jag inte hunnit med tidigare. Och ni vet väl vilken superbloggare som fått ett helt uppslag alldeles för sig själv där?)

Att inte träna

Igår kväll kände jag det för första gången.

Sviter av icke-träning

Jag har inte "tränat" på en och en halv vecka. Men jag har ju rört på mig. Fått mjölksyresmak i benen big time. Igår var första dagen då jag inte åkte skidor eller satt trött på ett flyg i femtioelva timmar. Det var också första riktiga vardagen. Det kändes rejält i kroppen.

Jag har varit förvånad över hur lite jag har hunnit tänka på, och längta till, min träning den senaste veckan. På spinningen. På löpningen. På allt annat i träningsväg jag vill hinna med. Men som Maria sa, jag har ju faktiskt inte "inte tränat" den senaste dagarna.

Igår kände jag av sviterna av gårdagens icke-träning. Då kom rastlösheten över mig. Den där rastlösheten som alltid infinner sig när jag inte rört på mig under dagen så som kroppen vill. Energiöverskottet låg under huden och lurade. Letade sig in mellan muskelfibrerna. In i cellerna. Och levde rövare.

Jag tänkte att imorgon (läs: idag) - då ska jag ta mig ut en liten sväng. Låta kroppen andas lite. Låta hjärtat jobba. Men så vaknade jag och grabben imorse, helt av oss själva klockan 05.15, och en kopp te var det enda jag kunde tänka på. Halsen kändes raspig och trots te och honung under förmiddagen har det inte gett med sig. Så det blir ingen pulshöjning för mig idag. Istället får jag tänka, drömma och planera - inför träningsdundrandet nästa vecka. Och blogga om mat! För igår dök senaste Laga Lätt ner i brevlådan.

Proteinshake

Att göra en shake är mer än att bara blanda pulver och vatten (eller mjölk).

Godaste proteinshaken?

För ett halvår sedan var jag ambitiös med mina proteinshakar. Blandade i allt möjligt så att det blev en hel måltid som passade perfekt till frukost. Numera är jag lat. Vispar lite förstrött ihop pulver och vätska. Det smakar oftast inte jätteilla (tacka Dubbel Pro banana/peanut för det) men inte heller kalasbra.

På andra sidan Atlanten är man galna i jordnötssmör på ett sätt som inte finns här. I mina öron har jordnötssmör alltid låtit hur onyttigt som helst. Men är det verkligen så? En gång, som ett experiment, mixade jag naturella jordnötter tills det faktiskt blev smör och det smakade faktiskt gott. Inte ett enda E-nummer fanns med!

Jag hittade ett lite annorlunda recept på proteinshake i en av de amerikanska träningstidningar som förgyllde min hemresa på flyget. Naturligtvis ingår jordnötssmör. Kanske man ska testa?


Även eminenta Sporty Spice tipsar om shake, på "mjölk, proteinpulver, valfri frukt och fiberhavregryn". Låter intressant med havregryn så det måste också testas! Jag har ju hört (och skrivit om) att mixade havregryn i mjölk ska vara bra efter träning också...

By the way, nu är eltandborsten införskaffad från Elprylar.se (hur många nätshoppar finns det egentligen?) och frillan fixad. Bildbevis på mitt nyklippta och nyfärgade hår kommer när jag känner mig snygg...

Saker jag vill ha

Som vanligt finns det några saker jag vill ha.

Önskelistan

1. Shea body butter
Jag hör ofta talas om shea. Att shea body lotion ska vara så bra. Speciellt mot stretch marks om man är gravid. Jag är inte gravid. Jag har heller inga planer på att bli gravid. Men det måste väl vara bra ändå.

Någon som testat Body Shops Shea body butter och tycker något om den?


2. Lacosteskor
Jag har ett par sådana här. Förra sommaren var de vita. Nu är de gråa. De funkar till jobbet och de funkar till fritiden. Jag vill ha ett par nya!


3. Eltandborste
Jag var hos tandläkaren senast för ett halvår sedan (en mycket bra och trivsam tandläkare för övrigt). Jag lovade att börja borsta med eltandborste redan dagen efter. Jag äger fortfarande ingen. Jag vill ha en Philips Sonicare. Den verkar bra. Och jag ser framför mig hur glänsande vita mina tänder kommer bli efteråt.


4. Lean Dessert Protein
Jag är väldigt nöjd med min Double Pro proteinpulver med banana/peanutsmak. Men jag sneglar lite åt lean dessert proteinpulver. Det låter så gott.

Någon som testat lean dessert och tycker någonting om det?


5. Ny frilla!
Är det dags att klippa av sig lockarna? Enligt trendspanarna är pagen extra het i vår. Jag lockas av Katie Holmes frisyr (kanske något längre) men grabben vill inte alls ha en korthårig brud. Vad ska jag göra?

Hur fort försvinner musklerna?

Intressant fråga - och intressant svar, från Womens Health Magazine

Det blir ingen träning för mig idag. Men jag hoppas kunna göra något litet, litet imorgon. Jag hör fortfarande ingenting på ena örat. Näsan rinner och jag nyser en gång i kvarten. Men jag har i alla fall inte ont i halsen.

Jag är inte nojjig för att jag inte tränar. Jag hade faktiskt ingen ångest alls i Whistler för att jag aldrig knöt på mig joggingdojjorna. Jag var alldeles för trött i kroppen ändå. Och just nu känns det bra med några extra dagars vila. Men sedan så. Då får ni se upp! Jag är nyfiken och taggad på att kombinera ihop min egen lilla cirkelträning och jag ska försöka få ihop fler pass då jag kör träning på gymmet utan att det nödvändigtvis behöver vara gruppträning. Och så ska jag springa, springa, springa också såklart. Jag börjar dundra på igen för fullt med start måndag 4 februari!

PS. Hörni förresten, tack för alla kommentarer och utmaningar! Jag ska ta mig en närmare titt på allt nytt och alla nya inlägg på alla bloggar uhm... typ... ikväll... DS.

Skidåkning i Whistler

Hallå där - gissa vem som nyss kommit hem!

Jag och grabben är hemma igen efter 10 soligt snöiga dagar i Whistler!

Whistlerresan...

Jag är nysshemkommen och halvdöv på ena örat. Jag har inte varit med i någon skidolycka. Inte hamnat mitt i en lavin. Men jag är jäkligt förkyld och att flyga med snorig näsa är ingen höjdare. Förutom att det kändes som om ena trumhinnan skulle sprängas vid landning har jag världens jättelock i örat och hör ingenting. Men det gör inget, på bloggen behöver jag inte höra.

Whistler var lika bra som jag minns det. Snötäcket var runt 250 centimeter tjockt och solen lyste på oss mest hela tiden. Sake Margarithan på Sushi Village var fortfarande underbart god. Kycklingvingarna för 25 cents stycket på Crystal Lounge var fortfarande knaprigt oslagbara och cinnamonbullen på Hot Buns Bakery fortfarande onyttigt god. Min (alkoholhaltiga) favoritcider i tvålitersflaska stod kvar på sin vanliga plats i BC Liqueor Storen och utsikten från bergen Whistler och Blackcomb var fortfarande lika obeskrivligt imponerande. Som ni hör har jag levt gott och onyttigt. No regrets. Jag har ju åkt skidor så att mjölksyran fullkomligt sprutat i låren!

Grabben kollar varifrån vi just kom: dubbelsvarta Spanky´s Ladder på Blackcomb mountain.

I Whistler ligger sushiställena tätt. Den lokala favoriten är Sushi Village. Sushin är suveränt god men godast är nog deras strawberry sake margaritha.

Brorsan och grabben på Whistler mountain första dagen. Hello sunshine!

The Colouir Extreme på Blackcomb mountain är brant, smal och tokrolig!

Crystal Lounge. Kycklingvingar för 25 cents. Välj mellan hot, hot honey eller honey garlic. Jäkligt onyttigt. Jäkligt gott.

Jag och en stor cinnamon bun. Hallå kalorier!

Jag och grabben.

Någon annan träning än skidåkning har det inte blivit. Ja, om man inte räknar stressläpandet av bagage på Montreals flygplats då. Vi missade vårt direktplan från London till Vancouver förra lördagen så istället fick vi göra en loop via Montreal. Helt på andra sidan av landet. Och att kånka på skidbagar är jobbigt - även om de har hjul.

Däremot tog jag med mig en stor portion träningsmotivation hem. Jag köpte på mig några nummer av Oxygen Magazine och blev smittad av både träningsbuggen och den här eländiga förkylningen jag först måste bli av med...