20 februari 2008

Träningsväska

Det där med att ha med sig alla grejer till träningen, i snygg och praktisk förpackning, är ett ständigt återkommande problem.

Förlåt grabben!

Förlåt grabben, men jag har råkat köpa på mig två väskor till. Jag vet, jag vet, du tycker att jag har hur många som helst. Men några väskor som just de här två har jag faktiskt inte. Jag behöver dem!

Det borde vara världens enklaste grej att köpa en träningsväska. Sådana där fyrkantiga saker i mjukt, plastigt material som det står Nike, Converse, Adidas, Craft, Newline, Asics, Reebok eller något annat finns det ju hur många som helst av.

Klassisk träningsväska - it doesn't do it for me.

Men det är inte så lätt.

För min del är träningsväskan också den väska jag har allt annat i (plånbok, dator, nycklar, almanacka). Den måste vara lagom stor för att kunna innehålla alla träningskläder, men inte så stor att man packar i en massa onödigt. Den måste vara sportig, men också "jobbig" (jobbaktig alltså) eftersom jag ibland har med mig den på kundmöten. En handväska i oversizeformat är det jag är ute efter.

I höstas köpte jag en stor vit väska på Wedins. Den har funkat bra. Tyvärr är den inte så vit längre. Dessutom är den så stor så den brukar bli tung (som sagt, stora väskor får man ju plats med mer grejer i...).

Idag har jag fyllt på lagret med två nya väskor. En från Wedins i brunt fuskskinn med spännen (och sådant) i guldfärg och en vit (praktiskt va!) väska från H&M som inte kostade något (eller jo, lite kostade den, men inte mycket). Bägge väskorna är mindre än min f.d. vita väska, så jag får se till att packa smart. Det ser jag som en fördel, då blir den lättare att ha på axeln eller armen. Och grabben, du behöver inte hela tiden känna att du måste bära min väska för att den är så tung. Bra va!

Ganska dåliga bilder på två snygga väskor.
Den översta kommer från Wedins, har lagom många fack och kostar 399kr.
Den understa är vit och vårig och kostar 150 kr.

19 februari 2008

Tis 19 feb: Pilates

Pilates är nog bra. Jag önskar bara att jag fattade lite mer av det.

SATS Pilates

Jag vet att det tar några gånger innan man kommer in i krångligare pass som yoga, body combat, dans, body balans och - pilates. Är man fullständigt oförståndigt otålig som jag måste man påminna sig om det. Typ hela tiden.

Pilates är nog en bra grej. Jag förstår att man kan känna mycket av övningarna, bara man fattar hur de funkar. Jag förstod sådär. Visst, de klassiska magövningarna som saxen och "the hundreds" kändes gott och väl i magen, men inte mycket av det andra.

Och då ställer jag mig frågan. Om jag nu ska försöka koncentrera mig på en sak som stärker kroppskontrollen, som både funkar som lite styrketräning, stretch och smidighet, vad ska jag satsa på då? Yoga (ashtanga) är inte min grej. Bikram yoga var riktigt kul men blir för dyrt i längden. Pilates och body balance är tillgängliga SATS-pass så det får nog bli ett av dem. Men vilket?

Sådana här avancerade rörelser gjorde vi inte på SATS-pilatesen.
Tur var det!

Vet ni vad förresten? Jag har nog världens bästa stöttepelare i er som läser bloggen. Som kommenterar, som skickar peppande mail, som SMS:ar och som till och med ger mig presenter. Tack Nilla för Shea body buttern från Body Shop. Jag tycker faktiskt att den luktar gott - hälsosamt liksom!

Gratis är gott

Gratis är inte godast men väl gott.

Lifestyle + World Class

Köper man en tidningen LifeStyle eller LifeStyle Health & Beauty (tyvärr är de lika dåliga bägge två...) får man träna och sola gratis på World Class i tre veckor.

Nilla har redan provat. Häromveckan var jag och köpte mig ett nummer. Oturligt nog för min del följde det inte med något träningskort trots att tidningen var inplastad, men några telefonsamtal ska väl se till att även jag får träna några veckor på det World Classgym som faktiskt bara ligger ett stenkast från mig. Jag vill bland annat testa den omtyckta afrodansklassen!

Santa Maria

Jag har ganska många förpackningar Santa Maria spicemixar i kökskåpet. På SATS Hötorget har man fått dem gratis under någon veckas tid. Eftersom jag tar med mig en påse varje gång jag är där har det således blivit en bunt... Nu kan här lagas asiatisk mat så det står härliga till!

Du är inte tjock

Jag minns hur du stod där, nöp dig i skinnet och sa att du var så fet, medan vi väntade på att svenskläraren skulle komma. Men du var inte fet. Du var lika perfekt som alla andra. Ni sydde in jeansen så att de satt tight runt benen.

Det var som om det var häftigt att säga att du var tjock. Klaga på att du var ett fet när du knappt kunde ta tag i skinnet på din platta mage. Klaga på att du var fet när du köpte kläder i storlek small.

Varje gång du sa det, undrade jag vad jag var.

Människor omkring mig fortsätter säga att de är feta. Hittar osynliga fel på sina kroppsdelar. Och jag undrar fortfarande. Om dina ben är så tjocka som du tycker. Om dina armar är så slappa som du tycker. Om din mage hänger så som du tycker. Om du tycker du är så tjock. Vad är då jag?

18 februari 2008

Topplistan

Arla kan slå sig i väggen!

Valio

Jag är en yoghurtfantast. Jag älskar yoghurt. Nästan lika mycket som jag älskar nypressad apelsinjuice. När det kommer till yoghurt finns det ett märke som regerar: Valio.

Favoriterna bland Valios yoghurtsortiment är otaliga. Men jag tar ändå på mig den omöjliga uppgiften att skapa Pumas yoghurttopplista. Senast idag provade jag den senaste sorten: Äpple - Granatäpple, och kanske slår den sig in på mint topp 5-lista...


TOPPLISTAN


1. Äpple - Kanel: oslagbar och klassisk kombination. Är en dessert i sig!
2. Sommarbär: underbart ljuvlig. Smakar som glass!
3. Original (vanilj): en klassiker som är perfekt till fruktsalladen!
4. Hjortron - Äpple: hjortronsmaken är lyxig!
5. Femteplatsen delas av nya favoriten Äpple - Granatäpple, annorlunda mixen Hallon - Boysenbär och gamla klassikern Jordgubb som jag annars är väldigt skeptisk till. Jag kan inte välja...

Vilken yoghurt är din favorit?

Hjärnspikar!

Hjärnan är en märklig manick. Ibland vill jag bara knäppa av den, och lämna den hemma. För ibland ställer den bara till problem.

Gärna ingen hjärna

Jag har en väldig förmåga att förknippa vissa platser med speciella känslor. Jag hade ett vedervärdigt jobb vid Hornstull (i Stockholm, för er som inte är från fjollträsk...) förut. Så nu kan jag knappt vistas i Hornstull utan att känna hur det knyter sig i magtrakten.

Alla pratar om hur fint och ljuvligt det är att springa på Djurgården. Jag försöker ofta nicka ett "oh jaaa" och hålla med, men det är dags att släppa masken. Jag tycker inte om att springa på Djurgården. Allt blir jobbigt där ute. Sinnet blir tungt och mörkt och just därför blir löpkänslan därefter. Jag springer skitdåligt på Djurgården.

Varför?

De flesta löparevenemang jag deltagit i, har utgått från Djurgården. Jag har svettats otaliga liter där ute. Jag har blivit grusdammig och fått blödande skavsår. Blivit dödstrött (är det tävling så är det...) och blivit förbannad (det brukar vara alldeles för mycket folk för att man ska kunna springa i den takt man vill). Djurgården för mig är inte någon neutral mark. Här ute blir alla negativa känslor plötsligt väldigt påträngande och grusvägarna blir till en enda nedåtgående spiral... Djurgården väcker alldeles för många minnen för att jag ska kunna springa en avslappnad liten runda med gott mod och snyggt löpsteg.

Det är också på grund av hjärnan jag tycker så bra om att springa i mörker och duggregn. Det är inte för att jag är omåttligt förtjust i just regn. Det är för att mitt minne säger mig att det gått så bra i regn och mörker förut.

Ibland skulle jag vilja lämna hjärnan hemma. Kunna köra ett gäng intervaller på Djurgården. Kunna springa en sväng och känna mig lätt i kroppen i fullt dagsljus eller trivas i hippa Hornstull.

Träningsmusik

Förrförra veckan gick jag och nynnade på låten nedan så jag höll på att bli tokig. Förra veckan kom jag inte alls ihåg vilken låt det var jag hade sjungit på veckan före och blev tokig då också. Var tvungen att fråga Terese vilken låt det var, som om hon skulle veta? Men när det gäller träningsmusik är Terese en klippa. Hon visste direkt vilken låt det var. Och nu kan jag fortsätta nynna på den - och träna till den.

17 februari 2008

Känslor

Jag försöker känna efter, men känner inte så mycket. Ska man inte känna sig tröttare än såhär efter en massa timmars längdåkning? Det känns inte som om kroppen jobbat. Förbrukat kalorier. För jag var väl faktiskt trött igår?. Eller var jag helt enkelt "bara" kall och nedkyld och inte alls så trött som jag trodde? Jag vill ju känna mig trött! Jag vill känna att jag jobbat och tagit ut mig ordentligt. Jag vill känna mig värd vilan som väntar imorgon (eftersom jag inte kan komma på någon träning som passar ett ont knä). Jag har i alla fall tvättat håret. Omsorgsfull styling kan jag kosta på mig när det inte blir någon träning.

Lör 16 feb: Hopp, förtvivlan och längdskidåkning

Äventyret är över.


Ganska många mil längdskidåkning


Att åka Vasaloppsspåret var tuffare än jag trodde. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. All respekt till dem som gör det. Och extra mycket respekt till dem som gör det på drygt 4 timmar. Det är mycket som suger musten ur en. Vädret, sträckan och – uppförsbackarna.


Vasaloppssträckan bjuder på nedförslut och - uppförsbackar


Det var mäktigt att starta i Berga By i Sälen, tidigt, tidigt på morgonen så att det knappt hade hunnit ljusna. Det var häftigt att åka på myrarna och se solen vakna över landskapet. Det kändes coolt att ensam åka i perfekta spår på breda flackar som om en vecka kommer att invaderas av skidspetsar, snoriga näsor och ljudet av stavar som möter snön. Igår var det bara tyst och lugnt och fridfullt.


Tyst och lugnt och mäktigt och fridfullt.


Det blev aldrig 90 kilometrar. Det blev 60. Äventyret slutade i Oxberg. Jag är både nöjd och missnöjd.


Jag är nöjd för att jag klarade av ganska mycket av sträckan trots att jag började åka längd i december. Jag är nöjd för att det längsta jag åkt innan igår var 15 kilometer. Nöjd för att jag har knappt 9 skidmil i kroppen när Vasaloppsarrangörerna rekommenderar 50 skidmil.


Här står jag, halvvägs till Mora, och är nöjd.


Jag är missnöjd över att jag inte hade bättre koll på dubbelstakning med frånskjut. Den teknik som Vasaloppsträckan i stort sett bygger på. Jag är missnöjd för att kroppen inte ville få i sig den Enervit, sportdryck, blåbärssoppa, tunnbrödrullar och choklad som ryggsäcken var laddad med. Det hade behövts när kroppen jobbade för fullt och pulsklockan visade på 5000 förbrända kalorier. Jag är missnöjd över att jag fegade ur i nedförsbackarna och inte fick den gratisfart jag mycket väl hade behövt. Jag är missnöjd med att jag efter 5 kilometer vurpade vid en knix i spåren och slog i knäet så att jag inte kunde böja det. Jag är inte nöjd över att jag började frysa, speciellt när svetten lagt sig och det började gå långsammare – men det var svårt att göra något åt... Allt det där är saker jag kan och vill jobba på – till nästa gång. Även om jag inte var så sugen på att åka mer längdskidor igår kväll, har lusten kommit tillbaka idag. Jag vill åka igen!


Kroppen känns förvånansvärt okej idag. Det enda som känns är knäet som jag fortfarande inte riktigt kan böja. Vurpan i längdspåret var värre än någon alpin vurpa jag gjort och hamnar i samma kategori som när jag trillade av en häst och bröt armen. Fast nu bröt jag inget ben. Smärtan sitter mest på utsidan så det jag gör är att vänta ut det. Visst värkte det lite inatt men det är bra, då jobbar ju kroppen med att reparera det som fått sig en smäll. Jag har aldrig förstått de som säger att längdskidåkning är en skonsam sport. Istället håller jag med min pappa som också har otur i spåren och som hävdar att längd är en kontaktsport! Fast en rolig sådan.


Jag på olycksplatsen bara några minuter efter vurpdramat.

Inga sjukvårdare tillkallades (det fanns heller inga därute...).

Istället åkte vi vidare.

15 februari 2008

Vasaloppsspåret

Så var det galna upptåget bokat. Nu ska det bara genomföras...

9 mil galenskap

Nej jag vet inte vad det är jag ger mig in på. Det är knappt jag åkt 9 mil längdskidor totalt i mitt liv. Ändå envisas jag med att vilja göra det på en enda dag: imorgon. Hur ska det gå? Den som lever får se!

Allt är bokat och klart och jag har fått tummen upp från självaste Staffan Larsson och övrig spårpersonal. Det väntas ingen mer snö och spåren är nya och (förhoppningsvis) fina. SMHI lovar någon enstaka minusgrad och sol på morgonen.

Äventyret börjar redan ikväll då jag och grabben (som jag hamnat i onåd hos eftersom han inte alls vill åka 9 mil längdskidor men jag måste ju för bövelen ha en packåsna - så han ställer upp ändå) åker uppåt till min mormor och morfar i sköna Hälsingland. Imorgon bitti, vid femtiden eller så, åker vi till Sälen. Där, i ottan (fast då är nog klockan framåt frukostdags), startar vi vår färd medan mormor och morfar checkar in åt oss på hotellet i Mora. Jag hoppas att vi får kasta oss på sängen lagom till Melodifestivalen. Det får bli mitt tidsmål...

Det viktigaste jag packar med, förutom valla och blåbärssoppa, är Compeed skavsårsplåster. Jag får grymma skavsår på händerna redan efter någon mil.

Första halvan av sträckan erbjuder inga drickakontroller. Då får vi förlita oss på den blåbärssoppa, de smörgåsar, de energibars, den energigel och de Snickersbars vi har i ryggsäcken (det gäller att vara utrustad). På andra halvan är kontrollerna öppna. Jag hoppas bara de inte hinner stänga innan vi är där...

Morgondagens utmaning är den hittills mest galna grej jag planerar genomföra. Just nu känns 6-timmarslöpning eller marathon som "a piss in the Atlantic". Jag vet inte om det är bra att vara såhär galen eller inte. Men det lär jag få veta - imorgon. En sak är säker. Det går inte att ge upp. Jag kan inte ta av mig skidorna och sluta mitt i skogen någonstans mellan Sälen och Mora. Att ge upp kommer inte vara något alternativ. Det är nog det som skrämmer mig lite...

Spinning-Pia säger att viljan sitter i ögonen. Ser ni någon vilja där? Jag ser bara galenskap!

14 februari 2008

Tor 14 feb (forts.): Vinterjogg?

Det brann på taken på Söder när jag begav mig ut. Sedan snöade det.

5.5 kilometer

Mr Szalkai skulle nog fnysa åt dagens 5.5 kilometer. Jag har ju missat en hel del mil på sistonde. Men man ska inte gå ut för hårt. Jag klockade 0 kilometer förra veckan till exempel. Då bör jag inte gå ut på max denna vecka. Jag är livrädd för att dra på mig skador. När jag är ute och springer känner jag efter med vånda. Pirrar det inte lite oroväckande i knät? Gör det ändå inte lite ont i vaden? Hur känns höften egentligen? Med min vikt, och mina löparambitioner, ligger jag i allra största riskzon för att åka på något bråkigt löparknä, ilsken benhinna eller irriterad höft. Kanske är min moderata hastighet det som räddar mig?

Det kändes att det var något på gång redan när jag stack näsan utanför dörren. Eftermiddagssolen brann på hustaken på Söder. Men det var kallt och det blåste. Stormen och vintervädret låg i luften. Mycket riktigt. När jag närmade mig Eriksdalsbadet blåste snön i vinden. Jag fick kraftig motvind uppför hela Ringvägen och kylans bett nådde ända in under tröjan.

Glad löpare inne i värmen.

Precis som tidigare idag låg pulsen högre än normalt. Maxpulsnoteringen mätte 93% av max och medelpulsen låg på hela 87% av max. Men av detta märkte jag inget. Tvärtom kände jag mig lugn och stark när jag stretade på i snöblåst och motvind - och dagsljus. Dagsljus hör inte till min favorit. Det känns väldigt avigt att springa mitt på blanka dagen.

Tor 14 feb: Träning för hjärtat!

Vad passar väl bättre än några pulstoppar såhär på våra hjärtans dag?

Spinning

Det var Glenn (på instruktörscykeln), Terese, bloggdoldisen (för att hon läser men inte skriver...) Ytz och jag, som körde tufft på lunchen idag. Och så resten av de i spinningsalen förstås, men de såg vi aldrig eftersom vi satt längst fram.

Glenn bjöd på ett tufft lunchpass och jag tackade och tog emot. Jag åt alltför många gelehjärtan på lunchen och det var dags att betala för dem med svett och mjölksyra.


Det var ett tufft pass men som kändes lätt och jag blev förvånad när jag läste av pulsklockan. Maxpulsnotering 95% och medelpuls 84% av max? På grund av, eller tack vare?, den höga pulsen brände jag också fler kalorier än vanligt. Det passar bra då det både blev utelunch och kommer bli utemiddag senare ikväll.

Jag plus huvudbonad. Den är inte till för attitydens skull.
Men den behövs så att inte all svett ska hamna i ögonen...


Nu gäller det att ladda om inför eftermiddagens löpning som jag ska klämma in mellan damernas och herrarnas skidskytte. Jobbet har jag tagit med mig hem idag. Det fanns alltför många gelehjärtan på kontoret och eftersom det bara var jag inne idag skrek de alla på just min uppmärksamhet. Farligt, farligt. Här hemma har förvisso grabben bjudit mig på belgiska chokladhjärtan men de ligger inlåsta i en liten ask och hörs inte lika bra där innifrån.

13 februari 2008

Ons 13 feb: Vila (=Body Balance)

Även stora starka ben måste vila.

Body Balance

Dagens vila betydde 55 minuter body balance på SATS Stureplan. Body balance är en blandning av yoga, pilates och tai chi. Min kropp kan behöva lite stretch och sträck!


Precis som Nilla sa var slutet bäst. Den otroligt sköna avslappningen. Denna del var bäst även när jag körde bikram yoga. Man förflyttas till ett helt annat rum och stänger ute omgivningen och här och nu något otroligt.

Yogabitarna är min svaghet. Jag får ångest av hundställningen och tycker det är jobbigt att göra sekvenserna. Då är det roligare när vi sitter och ligger och vrider och vänder. Fast även då är det svårt. Jag får inte plats med fläsket när jag ska försöka knyta knut på benen.

Jag tycker att body balance är mer nyttig än den är rolig. Men den är ett nödvändigt ont. Nästa vecka har jag bokat in mig på några pilatesklasser vilket jag hoppas blir roligt. För att min kropp inte ska ta alltför mycket stryk från min i övrigt ganska tunga träning får jag nog se till att köra några lugna stärkande klasser per vecka. Det får bli ett nytt mål.

Sämsta musiken

När jag tränar är det något otäckt som händer.

Bästa musiken

Jag kan inte träna till sofistikerad musik. Det måste vara enkel beat. Gärna låtar med lite eurotrashvarning. Min brorsa försöker få mig att gilla snygg hiphop och fransk rap men det går inte. Jag måste ha snabbare kickar till hjärnan. Typ Basshunter. Det (Boten Anna/Now You're Gone) är en låt man lätt blir knäpp på. Totalt osofistikerad. Men oj oj vad den funkar bra att träna till!



Psst... vill man testa hur det funkar att träna till den i verkligheten rekommenderar jag Tereses spinningpass!

Björn Ferry!

När Björn Ferry intervjuas spetsar jag öronen. Han är oerhört rättfram och ärlig och säger vad de flesta tänker men aldrig själva våga säga. Han var nöjd med sitt skytte (igår) och vågade säga att han var bra. Han var inte nöjd med de andras insatser häromdagen och vågade säga det också. Äntligen lite frispråkighet. Något jag också hoppas på i hans blogg.

Frosseri

När jag går till matbutiken för att leta godbitar är det juice- och mjölkdisken jag hamnar vid.

Juice

Jag älskar juice. Finns det något bättre än ett glas nypressad apelsinjuice med fruktköttet kvar? Den billa äckeljuice som ibland serveras på ställen är rena rama helgerånet (juicen som ofta serveras utomlands ska vi bara inte tala om!). Bravojuicen är inte heller min kopp med te. Det ska vara riktig juice! Gärna Brämhults eller Tropicana. Eller Willys egna nypressade variant, hör och häpna.


Det finns också juice jag inte gillar. Försökte mig på morotsjuice häromdagen. Det låter ju så gott. Men det är ju så äckligt. Den söta smaken passade inte alls mina smaklökar. Och allt som heter något med mango eller passion eller grapefrukt får stå kvar på butikshyllan.

En juicesort jag var nyfiken på, tills förra veckan, var Tropicanas Red Pleasure. Den blev urdrucken med nöd och näppe. Juice på röda bär är helt enkelt inte lika gott som det låter. Saft, javisst. Juice, nej tack.

Efter att jag har tränat och är sådär olidligt törstig och sugen, så går jag till juicehyllan och drömmer om det gula, flytande guldet. Jag tittar med törstande ögon över fruktdryckssortimentet och alla Provivasmakerna som ser så läskande förföriska ut. Drycker på kiwi, blåbär eller hallon. Oftast köper jag med mig något hem. En Provivaförpackning eller en plastflaska Brämhults. Blir det inte apelsinjuice så blir det med största säkerhet nypressad äppeljuice. Det mina vänner är det bästa som går att drickas!

En affärsidé jag tog med mig från Irland var att starta en juicebar. Mitt i ett köpcenter fanns där en bar med gigantiska fruktkorgar och mixerapparater. Det fanns olika juicevarianter beroende på fruktinnehåll, och så kunde man välja till om man ville ha till exempel ginseng eller några sorts alger, protein eller annat. Det var mycket roligare att gå dit för en quickfix än att köpa en take awaykaffe. Nu hör jag att en juicebar är på väg att öppna här hemma också, men jag vill påstå att jag var först med idén. Tji fick jag för att jag aldrig genomförde den...

Mjölk

Jag älskar mjölk. Men den är inte längre bara randig. Till min stora shoppingtillfredsställelse kan jag nu välja och vraka bland olika smaker rismjölk, havremjölk och sojamjölk. Dyra som guldkorn är de. Men så är de också lite roligare att köpa hem. Det är mer spännande med en liter havremjölk med vaniljsmak i kylen än en vanlig randig Arlamjölk. Att blanda proteinshaken med sojamjölk känns nyttigare än att mixa med vanlig komjölk. Mjölken har blivit rolig att handla!

12 februari 2008

Skadad!

Det är förvisso inget löparknä, ingen vrickad fot, ingen sträckning eller överbelastning - men det svider som sjutton ändå.

Champion?

Det vill sig inte riktigt väl mellan sportbh:arna från Champion och mig. De ger mig skavsår. Just nu har jag stora röda märken på sidan av överkroppen från bh:ns hårda kant och ett elakt rött märke på ryggen från låset. Det sved rejält i duschen.

Champion Action Shape skaver på ryggen...

Det lustiga är att jag har två olika sportb:ar från Champion, och båda skaver. Min andra sportbh, som jag inte längre får använda för grabben just för "skaderisken", ger mig osexiga skavsår vid kanten av brösten. På St Eriksloppet för några år sedan fick jag snygga blodiga märken på tröjan. Men i (löpar)stridens hetta kände jag inget förrän i duschen. Då sved det också rejält.

...och Champion Full Support skaver där fram.

Det är kanske dags att inse att jag och Championbh:n sprungit våra sista mil tillsammans. Det är dags att förlita sig på Shock Absorber, Casall och uppstickaren Hogengård of Sweden.

Tis 12 feb (forts.): Äntligen långpass!

Kvällen blev långt mycket bättre än jag trodde!

110 sköna minutrar

Emliscious myntade det sköna uttrycket talk'n'walk häromveckan och ikväll gjorde jag och Coola Karin något liknande. Vi sprang långpass ihop. Det är just det som är det sköna med långpass - man kan springa ihop med någon och faktiskt föra en vettig konversation utan en massa flämt mellan de enstaka ord man försöker få fram.

Vi hade tänkt oss en runda på 15 kilometer men när vi var längst ute på mörka och öde Djurgården visade båda våra pulsklockor runt 16 kilometer. Typiskt. Eftersom vi kände oss ganska klara med passet och dessutom började frysa tog vi en varm och skön buss hem. Tur att man har med sig SL-kortet...

Såhär såg vår runda ut. På Djurgården tappade vi bort lokalsinnet så hur vi sprang vet jag inte riktigt. Jag tappar alltid bort mitt lokalsinne och förnuft där ute, trots att jag sprungit där så många gånger...

Självfallet var det mest träning vi snackade om. Det känns som om träning är i stort sett det enda jag snackar om nuförtiden. Min umgängeskrets har sakta men säkert ändrats till att bestå av träningstokar...

Vi konstaterade att det var länge sedan vi sprang långpass. Jag körde ett i Åre i julas och ett misslyckat pass med Sofy för någon månad sedan men förutom dessa två var det evigheter sedan sist. Därför känns det bra att kvällens 16.5 kilometrar kändes både sköna och smärtfria. Farten låg på bekväma 6.40 vilket är något långsammare än min tänkta marathonfart men väl i takt med, eller lite snabbare än min tänkta fart på 6-timmarsloppet.

Nu ska jag vara extra duktig och stretcha lite...

Gott & Blandat

Ibland måste man få skriva ostrukturerade inlägg om allt och ingenting.

Allt och inget

Ögonlocken har varit tunga hela dagen. Jag ska erkänna att jag helt sonika lade ner huvudet på jobbskrivbordet imorse, slöt ögonen - och somnade i 20 minuter. Inte har jag blivit piggare av att skidskyttet fortsätter gå skitdåligt för svensk del. Enda ljuspunkten på Östersunds-VM är vädret. Det verkar vara soligt och fint, eller hur Ebba? Det ser fantastiskt jobbigt ut att åka skejt förresten. Man lär få snygga ben av det. Därmed vill jag lägga till riktig skejtåkning (inte på slalomlagg alltså) på min lista över saker jag vill lära mig.

Ibland undrar jag vad det är för fel inne i mitt huvud. Jag tänker alldeles för ofta på helt onödiga saker. Igår kväll i duschen stod jag och funderade på det här med km/h jämfört med min/km. När man springer pratar man mest min/km-fart men löpband visar oftast km/h. Ju högre kilometerfart, desto lägre minutfart, och tvärtom. Men någonstans där på mitten måste ju km/h vara lika snabbt (eller långsamt) som min/km. Svaret är nånstans mellan 7.74 och 7.75 km/h, eller min/km (nej, jag kom inte fram till det själv...). Men vad spelar det för roll, hade jag inte kunnat filurat på bättre saker?

Jag har i alla fall gjort en god proteinshake idag: mjölk, banan, double pro proteinpulver och havregryn åkte ner i mixern. Det där med havregryn i shakes är inte så dumt i alla fall.

Nu känns ögonlocken tunga igen. Bäst att jag vilar dem i några minuter innan jag och Coola Karin ska köra långpass. Szalkai flåsar oss i nacken...

Snurrande stolen, något för dig?

Klippt och klistrat (nåja, scannat) från Metro:


Tis 12 feb: Spinning före frukost

Klockan ringde 05.57 och jag förvånade mig själv genom att vara snabb att kliva ur sängen.

Morgonspinning


Hemligheten bakom att faktiskt lyckas komma upp på morgonen är nog att gå upp snabbt. Inte ligga kvar och tänka. Ligger jag kvar och tänker börjar jag oundvikligen analysera om det är värt att gå upp och eftersom jag har otur i tanken sådär tidigt på morgonen kommer jag för det mesta fram till att det inte är det. Värt att gå upp alltså. Därför måste jag se till att gå upp innan jag börjar tänka. Det gjorde jag imorse.



Det var verkligen ingen angenäm upplevelse att sätta sig på cykeln imorse. Det skavde och det nötte mot stackars rumpan. Vid varje tramptag grimaserade jag inombords. Men körde på ändå. Andades ut när vi äntligen fick ställa oss upp och köra lite. Stod gärna kvar lite längre än Terese framme på instruktörscykeln. Det var ett pass med mycket backar, vilket passade mig bra.

Som vanligt var det kö till duscharna efteråt. Typiskt. Dessutom var jag tvungen att tvätta håret på gymmet och eftersom jag inte kan ta med alla mina produkter och grejer till gymmet ser jag just nu ut som hej kom och hjälp mig. Hoppas jag inte får några spontanmöten inbokade under dagen...


PS. Tack Nilla för gott vaniljbröd! Tillsammans med en Brämhults hallon/blåbärsmoothie blev det en smarrig frukost! DS.

11 februari 2008

Mån 11 feb: Spinning x 2

Uppladdning, uppvärmning, fokus, fokus, fokus. Hårdkörning. Nära max, nära max, nära max. Och så max. Sedan, nedvarvning. Lite stretch. Pusta ut. ...och så alltihop igen!

Snabba pedaler

Hötorgets okrönte spinningdrottning Pia bjöd på två pass där vi hela tiden skulle ligga på 80-90% av max. Ingen mjölksyra. Men nära på. Min pulsklocka skvallrar om en medelpuls på nästan 80% och max på 94% så jag lyckades pricka in det ganska rätt.


Det första passet var fullsatt och jag hade Nilla bredvid mig. En full klass betyder nästan alltid fullt ös medvetslös och det är en underbar känsla att köra ikapp med en hel sal med folk. Pass nummer två bjöd på Coola Karin som cykelkompis, i övrigt färre deltagare men ett tightare gäng som alla peppade varandra. Det mina vänner, är riktigt coolt. Snacka om att vara med i ett lag!

Men det var inte frid och fröjd och oj vad kul under alla 110 minutrarna. Under andra passets första 18 minutrar var det snarare pest och pina. Jag hade ont i baken och ont i händerna (styret är så hårt..) och cykeln var jäkligt obekväm. Uppvärmning nummer två kändes evighetslång.

Sedan hände det något. Det var som om allting bara lättare. Jag kunde dra på motstånd, dra på pedalvarv och det bara flöt på utan ansträngning, som Sanna Kallur brukar säga efter ett riktigt bra häcklopp. Sadeln var plötsligt stoppad med bolster och hur skön som helst. Träningsglädjen sprutade och det var underbart, fantastiskt och helt och hållet störtskönt.

Måndagsstart

Måndag morgon: sol och nya projekt på G.

Metformin

Måndagsmorgonen började med läkarbesök på Sophiahemmet. Vi utvärderade effekten av p-pillren jag knaprat i tre månader för min PCOS-åkommas skull. Jag har varken gått upp eller ner men ska fortsätta äta dem, tillsammans med läkemedlet metformin.

Metformin ges till folk som har diabetes. Det har inte jag. Men eftersom jag har PCOS är min blodsockerkurva som en berg och dalbana och metaformin ska hjälpa till att sänka blodsockret (sänka glukoshalten i blodet) genom att öka kroppens känslighet för insulin. En konsekvens, som jag hoppas på, är att det ska hjälpa mig gå ner i vikt.

Vikten gör mig frustrerad, men det som frustrerar mig ännu mer är att folk inte förstår hur mycket jag tränar: just på grund av hur jag ser ut. Jag har ingen Kallurkropp. Ingen Klüftkropp. Ingen Anjakropp. Just därför förstår inte folk att jag tränar, trots att jag säger att jag tränar. Läkaren idag tipsade mig om en stegräknare och sa "man tror ofta att man går mer än man gör". Jag försökte jag förklara för henne att jag springer runt tre mil i veckan plus massa timmar annan träning. Hon hann också med att säga att jag inte borde styrketräna. Men då var jag så inne i pillersnacket att jag inte hann fråga om det var för att jag var en PCOS-person eller för att jag var tjej?

Förutom metforminprojektet startar jag även idag projekt kostdagbok. En av mina snälla bloggkamrater, tillika utbildad kostrådgivare, har åtagit sig att utvärdera min kost eftersom jag tror att nyckeln till min viktnedgång finns här. Jag ser fram emot hennes utvärdering om 2-3 veckor!

Sist men inte minst ligger jag i startgroparna för en ny, fantastisk träningsvecka! Det blir svårt med vilodagarna denna vecka men jag ska försöka hinna med dem också...

10 februari 2008

6 timmars löpning

Det har inte blivit något långpass idag. Shame on me. Men den 15 mars blir det långpass så det står härliga till!

6-timmarslopp

Långpasset är det viktigaste träningspasset inför ett marathon. Idag blev det inget. Och det ställer jag mig i skamvrån för. Därför känns det extra skönt att äntligen ha bokat in en av de saker som står på min träningsmålslista: ett 6-timmarslopp. Loppet i Skövde är betalat och bokat för - så det ska verkligen bli av!

Jag har inget annat mål för loppet än att känna av hur kroppen mår efter så pass lång tid i rörelse. Det är skönt att jag är i gott sällskap, i form av Coola Karin, som testat på detta förut. I och med hennes förra 6-timmarslopp kan hon kalla sig ultralöpare - eftersom hon sprang längre än ett marathon.

Siten marathon.se har listat olika former av utmaningar, och hur jobbiga dessa är. Enligt dem ligger ultralopp på jobbighetsnivå 9 av 10. Att genomföra ett marathon får bara jobbighetsbetyget 6 av 10.

På 6-timmarsloppet springer man runt, runt på en bana som är 1.2 kilometer lång. Efter 6 timmar stannar man och den totala sträckan mäts. Banan bjuder på mat, dryck, massage och annat. Vill man kan man ta paus i 4 timmar under loppet. På så sätt kan jag på förhand känna att det är mindre "press" på ett sådant här lopp än på ett marathon där man ska ta sig från a till b.

Här någonstans i Bolougnerskogen i Skövde ska det springas, och springas, och springas...

Lör 9 feb: Afrodans

Som sig bör röjde vi på dansgolvet på lördagen.

Afro

SATS fyller 10 år och förutom en gigantisk stor princesstårta i svart och med SATS-loggan och en present till gymbesökarna i form av en träningsdagbok, bjöd SATS Hötorget på specialklasser. Nilla, som helt förälskat sig i World Class afrikanska dans, och jag, bestämde oss för att testa afrodansklassen på lördagsförmiddagen.

Det är kul - men svårt - att dansa. Koordinationen undantaget är det svåraste att släppa på kontrollen. Jag, som alltid brukar ha totalkontroll på mina rörelser, skulle helt plötsligt rocka loss överkroppen. Rumpshaken är inga problem. Har man en stor rumpa så är det lätt. Jag menar, då skakar den bara man står och stampar lite. Men att släppa loss axlar och nacke är en helt annan historia i sig. Dessutom har jag inte längre något långt hår som fladdrar som kan hjälpa mig förhöja känslan...

Att kalla gårdagen för afrodans vill inte Nilla riktigt. Hon står fortfarande fast vid World Classversionen. Gårdagens afrodans var mer som aerobics med trummusik och afrorörelser. Ett tag under passet, när musiken var uppskruvad så att allting gick i ultrarapid, försökte jag föreställa mig ett gäng afrikanska kvinnor dansa i fast forward - men bilden stämde inte alls. Därför ser jag fram emot att testa en lite långsammare, och kanske mer gedigen, variant av afrikansk dans på World Class i veckan.


Apropå World Class så skulle jag gärna vilja testa deras booty express också...

09 februari 2008

Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanlig dag - idag är det grabbens födelsedag.

We're going to Ibiza...

God morgon världen. Idag är det en liten kille som blir ett år äldre!

Minns ni den mycket irriterande låten som innehöll versen "we're going to Ibiza"? Nu är det inte så att vi ska till Ibiza. Men väl till Berlin. I höst. För att springa! Ja, kanske inte jag då. Men väl grabben! För den present som jag tänkt på så länge, är nämligen en marathonresa till Berlin - något som grabben snackat om år efter år efter år...

Grabben tar täten i Bislett (10 000m).

Grabben (tigern) tillsammans med tränaren och löparprofilen Pantern.

Nu blir det princesstårta framför skidåkningen, sedan ska jag försöka släppa på den svenska stelheten och skaka loss rumpan på ett afrodanspass och sedan, mina vänner, blir det fest.

08 februari 2008

Jag vill

Jag vill ut och springa. Det vill inte grabben. Han är förkyld. Har varit sjuk. Jag försöker övertala honom. Säger att mitt joggtempo är hans promenadtempo. Men han vill fortfarande inte. Jag undrar om han velat om han var frisk? Klockan är inte så mycket. Bara 23.15. Men det är klart. Det är ju CSI på TV, så då skulle han inte velat i alla fall. För särskilt sent är det inte. Inte för att ge sig ut och springa i alla fall...

Snygga ben

Att titta på Let's Dance är som att åka på en resa till avundsjukans värld.

Svarvade spiror

Medan grabben är borta och lirar hem lite pokerpengar (det var väl så vi sa grabben?) sitter jag hemma och kollar Let's Dance. Sitter är ordet. Funderade på att motionera twiststeppern men tänkte att spinningpasset för några timmar sedan får räcka för nu.

När jag tittar på de dansanta paren (vissa mer dansanta än andra...), passande nog klädda i kortkort ikväll, slås jag av hur välsvarvade ben de har. Då menar jag inte bara proffsen typ Carin da Silva eller Martins Cecilia. Även amatörerna har oförskämt snygga ben. Mat-Tina till exempel (som även hade grym frisyr och stenkoll på fötterna ikväll).

Välsvarvade ben står även på min önskelista. Tyvärr har jag ärvt pappas lår, så det lär aldrig bli några snygga ben á la Tina eller Carin da Silva för mig. Jag har snarare ett par fotbollsstubbar till ben. De passar bättre för benträning än i kortkort tyvärr. Allra, allra helst vill jag ha ben som är både jäkligt starka och snyggt kortkortsvarvade. Men man kan väl inte få allt man vill... väl?


Nä, man kanske skulle ta och twiststeppa lite ändå. Att sitta på sofflocket får man inga svarvade spiror av.

Fre 8 feb: Styrkebesked!

Jag trodde jag tappat allt. Men muskelminnet sade annat.

Spinning!

Jag packade väskan imorse, osäker på om det skulle bli någon träning ikväll. Jag bokade in mig på kölista till spinningen på SATS Hötorget. Lyckligtvis var det många som i sista minuten valde annan after work istället för träning - så det fanns en cykel över till mig med.

Det är något skönt avslappnat med träning efter jobbet på en fredag. Det spelar ingen roll hur trött knoppen är efter en veckas jobb - det är som om kroppen vill rensa ut slaggprodukterna från veckan som varit.

Dagens instruktör var ny för mig. Mitt omdöme är att hon inte var dålig, vilket är ett högt betyg för att komma från mig. Musiken var bra, stundtals mycket bra och med toppar som var skitjäklasuperdunderbra. När Robyns Englandsetta "With every heartbeat" dundrade ut genom högtalarna ville jag aldrig sluta trampa.



I mitt tycke uppstår den perfekta peppningen när instruktören balanserar hård och sträng med snäll och ödmjuk. Går man får mycket åt något håll blir det fel. Instruktören idag spelade tidvis för hårt på den stränga lyran och tappade lätt ödmjukheten. Det var lite för mycket "här sitter jag och det är jäkligt tungt och vad gör ni?". Och jag undrade hela passet igenom vad det var för ögongodis som satt uppe i hörnet för hennes blickar fastnade ideligen där uppe...

Men som sagt - jag gillade musiken. Och jag gillade upplägget: backar. Det var ett perfekt pass att komma tillbaka till och trots att benen töntigt nog hade träningsvärk från gårdagskvällens twiststep var de hungriga på pedalerna. Och vilket styrkebesked de kom med! Nu vill jag spinna mer och mer och mer och mer och...

Våg med fettmätare?

Intressant fråga, intressant svar - från IForm.

07 februari 2008

Tor 7 feb (forts.): Hemmaträning!

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Ikväll var det grönast hemma!

Twiststepträning

Inspirerad av Emliscious drog jag fram min twiststepper och körde på framför Gordon Ramsey på Kanal 5. I början gick det väldigt långsamt. Klockan visade på sju minuter och jag var lika uttråkad som början av Kitchen Nightmares var långsam. Men sedan kickade det igång. Både tiden och programmet. Jag svettades ikapp med kökspersonalen i programmet och pulsklockan noterade 75% av maxpuls vilket jag tycker är helt okej för att inte göra annat än vara hemma och kolla på TV. Ofta tänker jag inte på att man kan träna hemma. Gymmet är bättre, där är gräset grönare. Men i min lägenhet ikväll var gräsmattan både tjock och tät. Jag borde helt klart kolla mer på TV!

Världens bästa idé

Hetaste grejen just nu? Definitivt detta!

Tidningsställ!

Jag har sprungit på världens bästa grej! Typ... nästan...

Var tar tidningarna vägen?

För någon månad sedan presenterade jag ett delikat problem här på bloggen. Vad ska jag göra av allt bra innehåll i de tidningar jag har?


Jag fick många svar: ställa i tidskriftssamlare, klippa ut och sortera i pärmar, spara men rensa lagret en gång per år...

Jag tycker det där med att klippa ut och sortera är bra. Speciellt recepten från Laga Lätt. Och styrkeövningarna från Fitness. Men... vissa tidningar kan jag bara inte slänga. Grabben har till exempel en grej för resetidningar med snygga omslag. Han har en hel bunt liggandes helt olästa - fortfarande inslagna i plast - som han köpt bara för framsidans skull.

Nu vet jag vad jag ska göra av dem! Jag var nämligen på Ikea idag.

Jag har varit på Ikea förut - och letat tidningsställ. Men inte hittat det jag letat efter. Det gjorde jag nu. Någon smart Ikeaanställd hade helt enkelt satt upp en "Grundtal stång" med en tavellist och voilá - precis ett sådant snygg tidningsställ som jag vill ha. Man får plats med många tidningar, och man ser vilka tidningar man har uppe!


I ett sådant ställ kan jag samla resetidningarna för att göra grabben glad, Laga Lätt för att påminna mig om de senaste numrens läckerheter och Fitness Magazine för att inspirera mig lite framför TV:n.

Konstaterande

Träning frigör tankar!

2 saker som skrämmer mig:

1. Att en stor del av Sverige väldigt sällan rör på sig och i stort sett lever det liv jag levt de senaste 12 dagarna. Jobbat, ätit och sett på TV. Jag har haft svårt att sova och jag har haft en inneboende rastlöshet i kroppen. Min apparatur har varit helt förslappad helt enkelt. Skrämmande att folk frivilligt går med på att känna sig såhär på heltid!

2. Sveriges största bloggar. Jag förstod varför Alex blogg var störst när han levde rövare. Om Katrin Schulmans blogg vore störst skulle jag också förstå varför. Hon lever också rövare... Men jag kan för allt i livet inte förstå varför Sveriges två största bloggar (en och två) är vilka de är. Inget ont om bloggskrivarna, jag tycker det säger långt mycket mer om de svenska bloggläsarna... Går det utför för ungdomen? För jag kan inte annat än tro att vad vi väljer att vilka vi väljer att vara, vilka vi väljer att se upp till - och läsa om(!) - hänger ihop med att vi mår allt sämre.

Tor 7 feb: Första joggingpasset!

Jag har gjort det. Äntligen!

Lugn jogg på förmiddagen

Det var ett lätt duggregn och 4 varma grader som välkomnade mig i förmiddags på min första jogg på länge. Klockan var 07.28 när jag begav mig ut. Lite tidigt för att kallas förmiddag kan tyckas men så hade jag också snoozat en och en halv timme (min morgon var alltså förbi).

Jag var lite nervös innan jag begav mig ut. Tyckte det kändes konstigt med träningskläder på, och det var ju så svårt och trångt att få på sig skorna med fotpoden fastknuten i snörningen. Hur gör man egentligen när man joggar? Visst är det bara att sätta ena foten framför den andra?

Min morgonrunda bjöd på 5.25km i lugn, lugn fart. Lugnt var just ordet som ekade i mitt huvud under den drygt 30 minuter långa rundan. Jag har fått förmaningar från alla håll och kanter och jag ville bevisa för mig själv att jag faktiskt kan vara förnuftig och inte bara träningsglad.

Löpsteget kändes bra. Mjukt. Lagom spänstigt för att vara en tidig jogg i maklig takt. Inte stappligt som det ibland kan kännas på morgonen - eller efter uppehåll. Värre var det med pulsen. Min upplevda ansträngning var låg men klockan visade annat, nämligen 80-85% av max. Men det där spelar inte så stor roll just nu. Jag är trots allt tillbaks på banan!

06 februari 2008

Mycket snack och lite verkstad

Nu sjunger mitt tålamod på sista versen.

Frisk!

Jag är en actionbrud. Tycker inte om när det snackas en massa. Talk the talk and walk the walk, säger jag. Ändå har jag inte gjort annat än snackat den senaste veckan. Jag har inte gjort ett skit. Bara suttit i min TV-soffa och degat ihop.

Jaja, jag har väl varit sjuk också. Men jag tror att bacilluskerna är bortjagade nu. Puts, väck, borta! Imorgon är det jag som fyller träningsväskan med kläder.

Det kommer vara svårt att inte rivstarta. Att inte bränna däck på asfalten. Att inte känna den fräna gummidoften. För puman i mig ligger beredd. Svansen rör sig sådär omisskännligt som på en katt som är ute på jakt. En katt som har hittat bytet och ligger alldeles stilla och bara väntar och väntar. På det rätta tillfället.

Det rätta tillfället är imorgon.

På jakt på morgondagen

Jag har skrivit en del om mental uppladdning förut. Det är exakt vad som pågår just nu. Inne i huvudet. Inne i kroppen. Till och med tårna är laddade med förväntan.

Jag laddar inför träningspass som faller i lådan märkt med "lagom". Jag är inte i toppform just nu. Jag kommer inte att flyga fram. Jag vill bara känna musklerna jobba lite. Känna lungorna expandera. Känna hjärtat pumpa. Känna att jag lever.

Ett äpple om dagen...

...håller doktorn borta från staden.

Fujiäpplen

När man är liten brukar det finnas vissa saker man inte tycker om. Typ grönsaker. Men så växer man upp och så börjar man gilla dem. Fast det finns ju undantag. Det är ganska många som inte gillar broccoli till exempel...

Jag är en envis fröken tvärtom. Sådant jag tyckte om förr gillar jag inte nu. Som äpplen och tomatsås.

Jag vet inte varför jag rynkar på näsan åt äpplen. Jag har visserligen aldrig varit förtjust i röda, mjöliga äpplen, men åt ofta gröna sorter typ Granny Smith och allt vad de heter. Men så började jag tröttna på dessa tillsammans med alla andra som var sura eller inte smakade alls, som var mjuka och mesiga eller med fett skal...

Det finns en sorts äpplen som jag äter. Som jag faktiskt älskar! Det är Fujiäpplen - med japanskt påbrå. Fujiäpplen är söta och krispiga och jag vill helst äta dem kalla direkt från kylen.


Och det här med tomatsåsen? Jag gillar helt enkelt inte tomater när de är varma. Varma tomater, oavsett om de är grillade eller i köttfärssås eller tillsammans med grönsaker på något sätt, lockar fram någon smak som inte alls hittar rätt på mina smaklökar.

Men jag tycker om tomater! Favorittomatgrejen är en kall "pastaröra": tärna tomater och fetaost. Blanda med basilikablad (mindre bitar) och massa vitlök (och eventuellt lite svartpeppar). Servera med pasta (riven parmesan funkar också till). Voilá.

9 mil på längden

Det bästa - eller värsta - med att skriva ut sina tankar och träningsmål på bloggen är att man måste genomföra dem.

Det där med Vasaloppet

Jag tvekade inte särskilt länge innan jag hakade på Coola Karins plan att åka Vasaloppet/Öppet Spår när hon lade fram idén i höstas. Ingen av oss kunde åka längdskidor. Då. Det kan vi nu. Ja, kanske inte som någon Charlotte Kalla precis. Men vi tar oss fram. Även om det går lite långsamt...

För mig som inte är insatt i längdskidåkningens hard corevärld så är Vasaloppet och Öppet Spår i stort sett samma sak. Det är ju samma sträcka - samma spår. Men jag har förstått att jag varit ute och cyklat. Det är Vasaloppet som är grejen. Tävlingen. Utmaningen med många utropstecken. Att Öppet Spår går i samma spår verkar inte spela någon roll. Det verkar vara för mesar.

Om min tanke var att åka Öppet Spår borde det därför inte spela någon roll om jag förlägger min egen version av det öppna spåret till en annan dag. Typ helgen innan. För om Öppet Spår inte är någon stor grej - varför trängas med alla andra som åker spåren just den dagen? Varför leta boende i konkurrens med alla andra som åker spåren just den dagen? Och varför betala över 1000 spänn för att åka spåren just den dagen?


Jag tänker åka mina 9 mil - var så säker. Men jag tänker göra det en vecka innan alla andra. Smart va! På så sätt sparar jag mina pengar och riskerar ingen trängsel.

Det finns en sak som kan ställa till det för mig. Det är om det snöar nästa helg. Staffan Larsson har varnat mig för att de kanske inte hinner spåra hela sträckan då. Men jag håller tummarna. I absolut sämstvärsta fall får jag åka halva sträckan (för den biten lovar han kommer att spåras) två gånger.

Utmaningen för mig är att åka Vasaloppssträckan. 9 mil. Om jag gör det med tusentals andra är inte grejen. Det är sträckan jag ser framför mig. Att göra det på egen hand är ändå lite coolare.

05 februari 2008

Träning inför marathon

Nu viner Szalkais piska igen!

Kvalgränser

I en artikel på marathonsiten får den som vill en klatsch i baken. 10 veckor av Szalkaiprogrammen har gått. Endast 16 veckor återstår tills vi ska stå där på startlinjen. I vår livs form. Jag ryser i kroppen bara jag tänker på det. Spänningen är olidlig. Hur ska det gå?

Men det är lugnt. Väl? I artikeln på marathon.se har Szalkai angett kvalgränser. Klarar man t.ex. 5 kilometer på 27 minuter så kan man fortfarande ansluta sig till 4-timmarsprogrammet med gott mod.

Övriga kvalgränser:
3-timmarsprogrammet: 5 km på 20 min
3.30-timmarsprogrammet: 5 km på 24 min
4-timmarsprogrammet: 5 km på 27 min
5-timmarsprogrammet: 5 km på 32 min


Jag ser fram emot marathonstarten med skräckblandad förtjusning. Det ska bli både roligt och hemskt. Jag fruktar Söder Mälarstrand för att den är evighetslång och därmed psykiskt jobbig och snurren på Djurgården för att där är så lite folk som hejar på. Backarna har jag ännu inte börjat tänka på. Jag vet inte alls vad det är jag ger mig in på men den som lever får se.

Team Stockholm Marathon och jag

Mitt förhållande med TSM är över. Jag har gjort slut. Det bästa av allt är att jag fått mina pengar tillbaka.

Jag sa som det var till dem - jag har betalat för en tjänst som inte hållt vad den lovat. Långpassen har gått för fort trots ständiga påpekanden. Visst hade jag kunnat hoppa ner en grupp. Gått med i 5-timmarsgruppen. Men det är inte poängen. Jag ville vara med i 4-timmarsgruppen för att jag ville springa enligt 4-timmarsprogrammet. Inte långsammare.

Bakom TSM står en fullt rustad organisation (Stockholm Marathon) fulltankad med expertis och erfarenhet och så tillåter de sig själva att göra det största nybörjarfelet, gång på gång: springer långpassen för fort.

Jag är inte ensam om att tycka som jag gör. Då syftar jag inte på ganska många "medlöpare" som har samma åsikt. Även proffsen själva anser att det går för fort. TSM-föreläsaren och kanonkulan Susanne som sprungit marathon på 2.38 tyckte också att långpasset gick alldeles för snabbt för några veckor sedan.

Men vet ni vad? Jag behöver inte bry mig om det där längre. Från och med nu kör jag mitt eget race. Jag har mina långpasstimmar alldeles för mig själv. Och det ska bli skönt att andas in en massa positiv energi på söndagsförmiddagarna istället för att springa runt och samla på sig frustration och ångest kilometer efter kilometer.

Förkylningsprocessen

Det har blivit stopp i min förkylning!

Processens gång

Alltså, när jag har varit förkyld förut så har det börjat med 1. Halsont en dag eller två. 2. Supersnuva och rinnande ögon i en dag eller två. 3. Snorig näsa i evigheter. Sedan har det varit över. Slut. Finito.

Denna gång är läget annorlunda. Jag hade ont i halsen en dag för en och en halv vecka sedan. Sedan var jag snorig i tre dagar och nu har jag ont i halsen igen. Jag är inte ett dugg snorig. Jag kan andas både ut och in genom båda näsborrarna utan att det tar stopp eller flyger grejer.

Okej då, jag kanske hostar lite. Eller en del. Men det är ju bara lite slem som inte hittat ut än.

Så när är jag frisk? Ska jag bli snorig igen eller vad är det frågan om?

I eftermiddag ska jag titta lite på SATS- och Szalkaischemat och se vad som kan passa. Kanske lite pilates? Kanske lite bodybalance?

Mina träningskläder skriker på mig från garderoben och pulsklockan snyftar på bordet i all sin ensamhet. Grabben hittade mina spinningskor i en träningspåse och sa att de såg lite bortglömda ut. Håll ut kära vänner - jag kommer snart och använder er!

04 februari 2008

Försäljning av lightprodukter minskar!

TT visar på intressanta siffror och slutsatser i sprillans nya artikeln "Fet mat lockar allt fler" i DN.

Kändisar som tränar

Även om inte jag joggar (just nu) så finns det andra som gör det.

Tränande kändisar

Åkte över Västerbron på vägen hem alldeles nyss. Solen lyste med nakna, försiktiga strålar över Riddarholmsfjärden och det var så fint. Västerbron erbjuder en fantastiskt vacker backe som är värd att springas uppför bara för utsiktens skull.

Min joggingväntan fortsätter. Istället har jag hittat joggande kändisar. De ser inte alls ut som jag trott. Var är de creddiga träningskläderna? Var är coolheten? Trots glamourlooken på röda mattan ser Hollywood & Co rätt så tråkiga ut när de ska träna.

Matthew McConaughey är snyggare när han surfar...

Lilla(!) Naomi Watts med tränare.

Jennifer Love Hewitt på promenix iförd mundering á la husvagnssemester.

Kirsten Dunst på väg till yogan...

Sist men inte minst: Madonna. En cool tant med surfshorts och läskiga vader?

Jag vill också, också, också, också!!!

Runners high

Intressant fråga - intressantare svar. Det enda vettiga från tidningen IForm.


Jag är inte friskare idag än förra veckan. Jag vaknade, raspig i halsen, trots att jag konstaterade att halsontet var borta igår. Jag borde ta efter Nillas exempel och sova bort bacilluskerna men istället är jag inne på min sjunde raka jobbdag. Men jag ska gå hem och sova snart. Jag ska, jag ska. Jag måste bara invänta ett bud här på jobbet först. Med min tur kommer det säkert halv fem i eftermiddag...

Invasionen på Ekerö

Jag och grabben var ute en sväng till Ekerö i lördags morse. Det var då vi såg dem. En efter en. Och sedan fler. Totalt sett var de jättemånga!

Rullskidor

Jag vet inte vad det är med folket på Ekerö men det verkar som om de alla ska åka Vasaloppet. När jag och grabben åkte utåt Ekeröhållet såg vi rullskideåkare efter rullskideåkare komma åkandes i snöblaskeblåsten. Det såg tungt och jobbigt ut. Men de stretade på. Den ena efter den andra.

Rullskidor i soligt väder. Såhär såg det inte ut på Ekerö.

I bilen satt jag och grabben och blev alltmer förvånade ju fler rullskideåkare vi såg. Vi kan inte tänka oss någon annan anledning att åka rullskidor om man inte ämnar åka Vasaloppet. Därför konstaterar vi krasst och kanske felaktigt att hela Ekerö kommer att bege sig till Dalarna om några veckor. Varför är rullskideåkning, och kanske indirekt längdskidåkning om nu vår teori håller, så stort här? Är det för att Ekerö i stort sett ligger ute på landet? Eller för att de har bra cykelbanor?

Övriga Sverige får helt klart se upp i längdspåren. Ekerö satsar!

03 februari 2008

När mår du som bäst?

Jag fick frågan av mamma i eftermiddags: när mår du som bäst?

Efter träning!

Jag funderade ett slag när hon ställde frågan. Försökte mig på svaret "när jag är ute och reser". Men när hon ställde en följdfråga visste jag att jag inte svarat helt rätt.

Det rätta svaret för mig är efter att jag tränat. Ju tröttare jag är, desto bättre mår jag. Oavsett blödande skavsår eller svidande svett i ögonen. Det är då jag mår som bäst i själen.

Det är ingenting jag går runt och tänker på. Det är ingenting jag försöker åstadkomma. Lyckan kommer ändå. Bara sådär. Jättelätt! Det är det som gör träningen så underbar.

Sjuk - inte sjuk?

Jag sitter här och funderar på om jag är tillräckligt frisk imorgon för att kunna träna. Halsontet är borta. Hostan retar fortfarande i halsen. Jag vill, jag vill, jag vill träna!